Magnifik Musik

Recension: Kiss – Creatures of the Night – 1982

Liksom efterföljande Lick It Up är det här ett betydligt “hårdare” album än de flesta av sjuttiotalsproduktionerna! Tyvärr är det inte ett positivt tecken och melodierna som oftast kunde vara medryckande och inte sällan allsångsvänliga är oftast ganska tråkiga. Det finns förstås undantag från den regeln, Killer, och I Love it Loud inte minst, men albumbetyget kan inte baseras enbart på ett fåtal låtar som man kan räkna på en handens fingrar även om skulle ha amputerat flera stycken av dem! Totalt sett blir det intetsägande och ett av de svagaste albumen med Kiss som jag skrivit om så långt faktiskt. Och faktum är att det här inte ger mig mycket mer än vad jag redan skrivit, det är ett riktigt svagt album helt enkelt. Man känner självklart igen vilka som spelar, åtminstone känner man igen Gene Simmons och Paul Stanleys röster och är man komplettist ska man förstås ha detta album också!

4/10

Recension: Dom Viktiga Skorna – Varför Svälter Folk (När Mat Är Så Gott)? – 2009

Jag har ofta konstaterat vikten av öppenhet inför det okända och viljan att utforska även sån som man normalt inte skulle intressera sig ett dugg för. Det har varit en stöttepelare, både här på Magnifik Musik och på Fanatisk Film att inte ha några förutfattade meningar och att behandla allt med samma typ av respekt! Det finns inget som är mer värt än något annat även om det naturligtvis finns saker som är mera intressant än annat. Det handlar ju trots allt om subjektiva tolkningar av musikaliska intryck och inget annat. Jag har också konstaterat vid ett flertal tillfällen, senast när jag skrev om skotska Texas, att jag generellt har svårt för rapping och den musik som detta brukar förknippas med. Därför kan jag till min stora glädje konstatera att jag faktiskt hittat ett undantag som bekräftar regeln – Dom Viktiga Skorna! Jag vet inte riktigt vad det är som gör det, men det här tilltalar mig faktiskt. Det känns så enormt absurt att det bara måste vara enormt genomtänkt! Musikaliskt kanske det är så mycket att hänga i granen, men texterna är inte av denna världen! Antingen har man gjort sig en poäng av att rimma på så kontiga ord som möjligt och i så fall kanske inte texterna har någon egentlig innebörd, eller så finns det faktiskt ett budskap någonstans bland alla ord. Och jag bryr mig faktiskt inte om vilket! Texternas prosa är full tillräckligt för mig, de är humoristiska, förfärliga, påhittiga, provocerande och innovativa! Och allt på samma gång och i en enda röra. Dessutom framförs de inte i ett sådant rykande tempo att man inte har en chans att uppfatta dem. Visserligen kan kanske möjligen dialektala svårigheter ställa till det för någon. Jag tycker dock inte att skånskan är något problem. Det är tydligt artikulerat utan att för den delen bli styltat och konstgjort. Sist men inte minst ska jag tillägga att artisterna själva konstaterar att man inte ska ta allt de framför om på fullt allvar och att texternas budskap inte nödvändigtvis speglar artisternas egna åsikter. Nej, det får man verkligen hoppas!

7/10

Recension: Ozzy Osbourne – Black Rain – 2007

Jag har inte lyssnat på ett helt album med Ozzy Osbourne på ganska många år. Det har mest blivit enstaka låtar, favoriter såsom Crazy Train, Mr Crowley och Suicide Solution, men även nyare alster som No More Tears och Miracle Man. Nu är ju förvisso inte dessa låtar så nya längre, men i förhållande till det jag framförallt förknippar Ozzy med är de onekligen nyare. Hur som helst kan jag på det här albumet konstatera att jag inte gillar att man lägger en massa filter på rösten som bara får den att låta sämre. Det är väl förvisso inget ovanligt nuförtiden och anpassningen till nedladdningsbara format som mp3 gör att det ofta tas ljudmässiga genvägar när det gäller musik. Detta är förstås beklagligt men knappast begränsat till Ozzy Osbourne eller någon annan specifik artist heller för den delen. Dock kan man, med facit i hand, konstatera att Ozzy faktiskt har nyttjat sig av olika sätt att förställa sin röst under ganska många år. I samband med detta kan jag berätta en liten anekdot. För ett antal år sedan läste jag en artikel i någon tidning som påstod att Ozzy inte var någon stor sångare, men hade en massa tricks som dolde detta faktum. Jag, som vid den tiden, tyckte att Ozzy var utmärkt sångare och höll naturligtvis inte med. I dagens läge resonerar jag förstås lite annorlunda och har numera insett att en attraktiv röst inte nödvändigtvis är synonymt med skicklig sång. Där står jag idag, Ozzy är ingen stor sångare, men klarar av att leverera en melodi och hans röst är lätt igenkänningsbar, vilken måste betraktas som positivt för en sångare! Hur som helst så tycker jag att det här är klart hyggligt, det finns kanske inget som utmärker plattan till att nå högre höjder, men det känns kompetent och den duger helt klart att plockas fram emellanåt även om det inte glänser eller skimrar om kring det.

6/10

Recension: Omar & the Howlers - Boogie Man - 2004

Omar & the Howlers

Boogie Man

2004

Ruf Records: #RUF 1093

Omar & the Howlers är ingen ny bekantskap men jag har ofta tyckt att de saknar det där lilla extra som gör musiken riktigt levande. Det finns vissa undantag förstås. Jag minns att jag var tämligen positiv inställd till deras debut Big Leg Beat och coverplattan Swing Land är snudd på fantastisk! Huruvida The Howlers egentligen existerar kan man förresten diskutera eftersom de tydligen byter medlemmar titt som tätt och den enda fasta punkten är Kent ”Omar” Dykes på sång och gitarr.

Det här albumet var emellertid ingen kärlek vid första ögonkastet. Som vanligt kändes det som om något saknades. Men ju mer jag lyssnade på den mellan metal-albumen desto mer växte den. Det handlar om bluesrock där blues ibland kanske tar överhanden. Den sliter sig aldrig så fri att den går att jämföras med rena bluesalbum men som sagt kanske lite mer än det genomsnittliga bluesrockalbumet. Det är medryckande melodier och Omars röst tar man inte miste på. Vad man egentligen ska jämföra den med för att göra den rättvisa vet jag inte men den har en härlig skrovlighet över sig. Förresten så minns jag att jag en gång jämförde Ben Prestage med Omars sätt att sjunga men det är en annan historia.

Jag gillar numera den här skivan skarpt och det är heller ingen nackdel att den tog så lång tid på sig att växa och sätta sig. Det brukar innebära mer varaktighet än det motsatta och det är bra! Jag dristar mig därför till att rekommendera den här å det bestämdaste till fans av bluesrock, rivig country och sydstatsrock!

8/10

Recension: Doro – Love Me In Black – 1999

I början av åttiotalet fans ett tyskt heavy metal band som hette Warlock. Jag kan väl inte påstå att jag lyssnade speciellt mycket på dem men de fanns ändå i mitt medvetande och det är ingen nyhet att Doro Pesch numera gjort en hel del plattor i eget namn. Jag har inte lyssnat på någon av dem förrän nu och förväntade mig inte riktigt det jag fick höra. Jag hade fått för mig att det handlade om mera traditionell heavy metal men det visade sig att de industriella ingredienserna var mycket större än vad jag hade föreställt mig. Det är ingen stil som jag generellt uppskattar och även om det här egentligen inte är dåligt på något sätt blir det aningen ointressant. Det är lyckligtvis inget superhomogent album utan fladdrar mellan ganska bedrövliga industriella utsvävningar som balanserar på gränsen mot alternativ rockmusik, och ganska ordinära ballader som trots allt tillhör det bästa materialet. Doro är ingen dålig sångerska, men hennes röst är inte tillräckligt intressant för att hålla intresset vid liv och det blir ganska tröttsamt att lyssna i längden. Skivan växer förvisso efter några genomlyssningar men själva grunden är inget som tilltalar mig i någon större utsträckning.