Recension: Judas Priest - Painkiller - 1990

Judas Priest:

Painkiller

1990

CBS 467290-2

Det här var Rob Halfords sista platta med bandet före avhoppet och soloprojektet Fight. Tillika var det Scott Travis första platta bakom trummorna. Tidigare hade man använt sig av olika trummisar på nästan varje platta, eller åtminstone bytt, med undantag av Dave Hollands tio år med bandet, sisådär vartannat år. Vad detta berodde på kan man väl enbart spekulera kring, kanske var det personkemin som inte stämde eller så tröttnade trummisarna helt enkelt på att inte få något utrymme att jobba med. För ska man vara riktigt ärlig så har trumkompet varit ganska enformigt på många av Judas Priests plattor.

Detta gäller dock inte den här där Scott verkligen får jobba för lönen på ett par av låtarna, inte minst öppnings och tillika titelspåret Painkiller, där Scott inleder med värsta trumsolot som nästan för tankarna till Dave Lombardos infernaliska baskaggar. Samma sak kan gälla den snabba och rappa Metal Meltdown.

Annars är självklart musiken gitarrbaserad och som vanligt finns många fängslande riff man genast förälskar sig i, många lika enkla som genialiska melodier och det finns absolut ingen anledning att klaga på samspelet mellan KK Downing och Glenn Tipton, varken i grundkompet, soloväxlingarna, eller de snabba arpeggio-sweepen. På toppen, som pricken över i:et eller det som skiljer agnarna från vetet, ligger Rob Halfords magnifika röst. Jag vet INGEN som kan nå de höga tonerna denna man kan åkalla och även om det ingalunda sker i samtliga låtar så är man nära att nå nirvana de gånger det inträffar. Halford är utan tvekan en av de skickligaste sångarna i genren någonsin! Ian Hill pumpar grundton som vanligt…

Vad skiljer då den här skivan från Judas Priest tidigare alster? Tja, till att börja med är den bra mycket argare och aggressivare än de två föregående plattorna, kommersiella Turbo och den något tuffare Ram it down och till viss del även de klassiska, och förvisso fantastiskt bra, albumen Screaming for Vengence och Defenders of the Faith. Det här är återkomsten för bandet till klassisk heavy metal med moderna thrash och speed influerade riff, och det roliga är att den fortfarande känns modern och inspirerande så här 17 år efter dess release. Det tyder på ett synnerligen kompentent album!

Men självklart har man sina favoriter, bland dessa måste plattans snabbaste låtar, de tidigare nämnda Painkiller, Metal Meltdown samt All Guns Blazing räknas. Men fart och fläkt är inte allt och de klassiska riffen i både Night Crawler och A Touch of Evil gör att även dessa låtar kvalificerar sig in på listan med de bästa heavy metal låtarna genom tiderna. Dock vill jag slå ett extra slag för den låt som var min favorit vid första lyssningstillfället när plattan var ny och som fortfarande kröner plattan med sin excellens – Between the Hammer and the Anvil. Bättre än så blir inte klassisk heavy metal!

8/10

Krönika: Melodifestivalen 2012 – Delfinal 3

Faktum är att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva den här gången. Jag var av den uppfattningen – före programmet – att det knappast kunde bli värre än vad det redan har varit. Det kunde i vart fall inte bli värre än den första delfinalen och Sean Banan… Nu har jag nog upplevt allt tror jag. Jag fattar verkligen inte vad det är frågan om? Visserligen är jag inget tungt fan av den här tillställningen och har inte varit det de senaste åren heller men det här börjar bli löjligt nu. Det börjar bli ett program som man måste titta på för att kunna såga det efteråt. Jag brukar i alla fall kunna vara lagom konstruktiv i min kritik men den här gången vet i fan om jag ens ids artikulera mina tankar till något begripligt.

Det kräver en hel del energi som jag faktiskt inte tycker tävlingen förtjänar att gång efter gång hitta på en ny vinkel att beskriva eländet på så att jag denna gång helt enkelt rakt upp och ned kommer att skriva det jag känner för.

MUSIKALISKT VAR DET EN REN OCH SKÄR KATASTROF!

Youngblood – pojkbandet var alldeles för ojämna röstmässigt för att fungera även om låten hade varit något att ha. Maria Benhaji var enbart trist och faktum är att jag i mina anteckningar inte orkade skriva mera än så. Det var ändå mer än jag brydde mig om att skriva om Mattias Andreasson, Carolina Wallin Pérez och Love Generation och då var ändå den senaste ett av de bättre bidragen för kvällen. Eller rättare sagt, ett av de minst dåliga… För om sanningen ska fram har det sällan varit mer fog att parafrasera en av Martin Ljungs mest klassiska repliker det är ingen som är bäst men många som är sämst!

Molly Sandén

Andreas Johnson borde vid det här laget vara en av de mest rutinerade i startfältet och visst märktes det en annan rutin i framförande. Inget som betyder något eftersom låten, som visserligen räknades bland de minst dåliga av undertecknad, inte var någon höjdare. Efter detta återstod bara två kombattanter, de som också slutligen gick direkt till final. Molly Sandén som faktiskt levererade inlevelse och Björn Ranelid feat, Sara Li som bjöd på något helt nytt i melodifestivalsammanhang! För säga vad man vill så var varken framförandet eller låten i sig något som vi någonsin haft i de här sammanhangen! Personligen lockades jag faktiskt lite av kalkonvärdet, det måste jag erkänna. Men tänk om han går och vinner hela midivitten… Om vi tvingas skicka honom till Eurovison Song Contest, tänk er tanken… Tänk er tanken!

Recension: Kiss - Sonic Boom - 2009

Kiss

Sonic Boom

2009

Road Runner Records RR7805-2

Jag har väl hygglig koll på Kiss ungefär fram till Lick it Up 1983. Visserligen införskaffade jag väl Animalize och Asylym och Crazy Crazy Nights singeln när det begav sig men jag fastnade aldrig riktigt för dessa album. Under senare år har jag åter börjat beta av albumen kronologiskt och hittills skrivit lite om de fem första i alla fall. Det är väl lite skiftande musikalisk kvalitet som det förstås är med alla band. Här har man dock lyckts hitta en riktigt lyckad samling låtar, som dessutom doftar rejält av sjuttiotalets sötma. Hade det inte varit för att själva produktionen är mycket bättre skulle det här mycket väl kunna ha varit ett album som såg sitt första ljus just under bandets tidigaste år.

Samtidigt låter det inte föråldrat eller daterat på något sätt utan fräscht och med nyvunnen energi. Och även om plattan kanske verkligen är gjord på rutin är det inget som märks i helheten. Själva låtskrivarprocessen måste förstås till största delen tillskrivas Paul Stanley och Gene Simmons, men även Tommy Thayer, som numera antagit Ace Frehleys gamla sminkning som ”Spaceman”, bidrar vid ett par tillfällen. Samtliga medlemmar inkluderas dock som ledsångare, där Eric Singer och Tommy Thayer i och för sig bara får en låt var, och där Gene och Paul hand om resten, precis som på den gamla goda tiden. Det är publikfriande musik och den sätter sig omedelbart hos lyssnaren, redan fans av bandet lär inte bli besvikna!

Det finns förstås en fara i att man tröttnar snabbt på musik som är så här omedelbar. Man får liksom allting på en gång och det finns inga särskilda nyanser som växer sig fram, men det är inget jag har upplevs hittills i alla fall. Nyanseringen ligger istället mellan det material som huvudsakligen kommer från Paul Stanley respektive det som kommer från Gene Simmons. Att den senares låtar är något ”hårdare” är väl i sig ingen överraskning utan så har det väl på något sätt alltid varit om man unnar sig att se någorlunda generellt på saken. Och att välja ut favoriter är sannerligen ingen lätt uppgift, men jag tror att Simmons låtar, kanske håller något längre än Stanleys i ett längre perspektiv och kanske, i viss mån, kan jämföras med bandets tidiga åttiotalsproduktion som Creatures of the Night.

Men allt det där är egentligen spekulation eftersom man inte vet hur det kommer att bli i framtiden. Det är kanske bättre att utgå från det man vet och känner nu och det är att det här är en riktigt bra platta med en samling medryckande melodier, klädda i arrangemang som verkligen klär och passar bandet. Det finns som sagt inga direkta överraskningar men det är väl lite så det ska vara med ett band som Kiss också?

8/10

Kreator - Hordes of Chaos - 2009

Kreator:

Hordes of Chaos

2009

Steamhammer 239197

Jag måste erkänna att sångaren eller sångerskan i ett band är av yttersta betydelse för mig. Är inte denne bra kan det förstöra hela upplevelsen för mig efter det är ett så pass framträdande instrument i helheten. I det här fallet kan väl vokalisten snarare beskrivas med epitetet ”skrikaren” och jag hade under min första genomlyssning otroligt svårt för att penetrera den för att hitta några underliggande kvalitéer. Men eftersom jag är envis och inte ger mig i första taget bestämde jag mig för att härda ut. Och redan efter ett par tre genomlyssningar hade jag slutat reta mig på skrikandet. Jag hade hittat kvalitéer, framförallt i gitarrspelet, som jag verkligen gillade och till råga på allt kommit till insikt om att den här typen av vokalistiskt framträdande verkligen passade till musiken. Nu vill jag inte påstå att Mille Petrozza är någon Tom Araya (Slayer) men han växer in i sin roll mer och mer för varje genomlyssning.

Tyska Kreator har funnits med på scenen ganska länge nu och Hordes of Chaos är faktiskt deras tolfte studioalbum. Trots detta kan jag inte påstå att det är märkbart närvarande i min referensram, detta ställer till problem vid recenserandet, eftersom man inte kan hänvisa till tidigare karriär på samma sätt, men är samtidigt en fördel eftersom man med helt färska ögon (öron) kan ta åt sig musiken och beskriva sina första intryck av den.

Plattan inleds med titelspåret som i sin tur börjar med harmonislingor för att genast övergå i något som för tankarna till Metallicas Blackend för att strax förändras till mer traditionell Death Metal. Är det förresten inte märkligt vad som händer med olika musikstilar och vår uppfattning om dem allt eftersom att åren går. Hade jag lyssnat på det här när Death Metal fortfarande var en relativt ny företeelse hade jag sågat det längs fotknölarna, men nu ser jag det mera som ganska harmlös Thrash. Det är varierande musik, både om man jämför spåren med varandra och inom varje enskild låt.

Det är också tydligt att det sker någon form av musikalisk utveckling genom hela plattan och den andra halvan är klart mycket melodiösare och mindre skrikig än den första. Personligen tycker jag mycket bättre om denna andra halva och det känns som om man också lagt det mesta av krutet rent låtskrivarmässigt där. Strukturen på musiken känns mer genomtänkt och även om det inte är strikt vers refräng vers refräng är det mindre förvirrande. Det händer ständigt något intressant i musiken även om den saknar den där lilla extra hitkänslan som de största banden i genren har.

Jag rekommenderar som vanligt att man lyssnar koncentrerat på vad Hordes of Chaos har att erbjuda då det (också som vanligt) är min övertygelse att man tappar flera nyanser i musiken om man missar de små variationerna i rytmerna och i gitarrspelet om man inte är uppmärksam nog. För även om det här är aggressiv musik finns det nyanser att ta del av och det vore inte rätt mot varken Kreator eller emot den som faktiskt lyssnar på musiken att inte göra sitt yttersta för att ta del av den på ett så bra sätt som möjligt!

6/10

Mötley Crüe – Shout at the Devil – 1983

Trots titeln är det här ett mycket mognare album än debuten. Soundet har nyanserats från skramlandet och bandet står heller inte längre för någon producentroll. Det är bluesig hårdrock där Nikki Sixx än en gång står bakom det mesta av materialet. Musikaliskt är det långt ifrån perfekt även om det låter homogent. Helt ok melodier kompande av de andra instrumenten även om det inte finns mycket riff som sticker ut från mängden. Det måste det heller inte göra för at det ska vara lyssningsvärt och Vince Neil funkar alldeles utmärkt som vokalist. Innehåller den numera klassiska låten: Look that Kill och en oförglömlig version av The Beatles’ Helter Skelter!

6/10