Recension: Kiss - Sonic Boom - 2009

Kiss

Sonic Boom

2009

Road Runner Records RR7805-2

Jag har väl hygglig koll på Kiss ungefär fram till Lick it Up 1983. Visserligen införskaffade jag väl Animalize och Asylym och Crazy Crazy Nights singeln när det begav sig men jag fastnade aldrig riktigt för dessa album. Under senare år har jag åter börjat beta av albumen kronologiskt och hittills skrivit lite om de fem första i alla fall. Det är väl lite skiftande musikalisk kvalitet som det förstås är med alla band. Här har man dock lyckts hitta en riktigt lyckad samling låtar, som dessutom doftar rejält av sjuttiotalets sötma. Hade det inte varit för att själva produktionen är mycket bättre skulle det här mycket väl kunna ha varit ett album som såg sitt första ljus just under bandets tidigaste år.

Samtidigt låter det inte föråldrat eller daterat på något sätt utan fräscht och med nyvunnen energi. Och även om plattan kanske verkligen är gjord på rutin är det inget som märks i helheten. Själva låtskrivarprocessen måste förstås till största delen tillskrivas Paul Stanley och Gene Simmons, men även Tommy Thayer, som numera antagit Ace Frehleys gamla sminkning som ”Spaceman”, bidrar vid ett par tillfällen. Samtliga medlemmar inkluderas dock som ledsångare, där Eric Singer och Tommy Thayer i och för sig bara får en låt var, och där Gene och Paul hand om resten, precis som på den gamla goda tiden. Det är publikfriande musik och den sätter sig omedelbart hos lyssnaren, redan fans av bandet lär inte bli besvikna!

Det finns förstås en fara i att man tröttnar snabbt på musik som är så här omedelbar. Man får liksom allting på en gång och det finns inga särskilda nyanser som växer sig fram, men det är inget jag har upplevs hittills i alla fall. Nyanseringen ligger istället mellan det material som huvudsakligen kommer från Paul Stanley respektive det som kommer från Gene Simmons. Att den senares låtar är något ”hårdare” är väl i sig ingen överraskning utan så har det väl på något sätt alltid varit om man unnar sig att se någorlunda generellt på saken. Och att välja ut favoriter är sannerligen ingen lätt uppgift, men jag tror att Simmons låtar, kanske håller något längre än Stanleys i ett längre perspektiv och kanske, i viss mån, kan jämföras med bandets tidiga åttiotalsproduktion som Creatures of the Night.

Men allt det där är egentligen spekulation eftersom man inte vet hur det kommer att bli i framtiden. Det är kanske bättre att utgå från det man vet och känner nu och det är att det här är en riktigt bra platta med en samling medryckande melodier, klädda i arrangemang som verkligen klär och passar bandet. Det finns som sagt inga direkta överraskningar men det är väl lite så det ska vara med ett band som Kiss också?

8/10

Kreator - Hordes of Chaos - 2009

Kreator:

Hordes of Chaos

2009

Steamhammer 239197

Jag måste erkänna att sångaren eller sångerskan i ett band är av yttersta betydelse för mig. Är inte denne bra kan det förstöra hela upplevelsen för mig efter det är ett så pass framträdande instrument i helheten. I det här fallet kan väl vokalisten snarare beskrivas med epitetet ”skrikaren” och jag hade under min första genomlyssning otroligt svårt för att penetrera den för att hitta några underliggande kvalitéer. Men eftersom jag är envis och inte ger mig i första taget bestämde jag mig för att härda ut. Och redan efter ett par tre genomlyssningar hade jag slutat reta mig på skrikandet. Jag hade hittat kvalitéer, framförallt i gitarrspelet, som jag verkligen gillade och till råga på allt kommit till insikt om att den här typen av vokalistiskt framträdande verkligen passade till musiken. Nu vill jag inte påstå att Mille Petrozza är någon Tom Araya (Slayer) men han växer in i sin roll mer och mer för varje genomlyssning.

Tyska Kreator har funnits med på scenen ganska länge nu och Hordes of Chaos är faktiskt deras tolfte studioalbum. Trots detta kan jag inte påstå att det är märkbart närvarande i min referensram, detta ställer till problem vid recenserandet, eftersom man inte kan hänvisa till tidigare karriär på samma sätt, men är samtidigt en fördel eftersom man med helt färska ögon (öron) kan ta åt sig musiken och beskriva sina första intryck av den.

Plattan inleds med titelspåret som i sin tur börjar med harmonislingor för att genast övergå i något som för tankarna till Metallicas Blackend för att strax förändras till mer traditionell Death Metal. Är det förresten inte märkligt vad som händer med olika musikstilar och vår uppfattning om dem allt eftersom att åren går. Hade jag lyssnat på det här när Death Metal fortfarande var en relativt ny företeelse hade jag sågat det längs fotknölarna, men nu ser jag det mera som ganska harmlös Thrash. Det är varierande musik, både om man jämför spåren med varandra och inom varje enskild låt.

Det är också tydligt att det sker någon form av musikalisk utveckling genom hela plattan och den andra halvan är klart mycket melodiösare och mindre skrikig än den första. Personligen tycker jag mycket bättre om denna andra halva och det känns som om man också lagt det mesta av krutet rent låtskrivarmässigt där. Strukturen på musiken känns mer genomtänkt och även om det inte är strikt vers refräng vers refräng är det mindre förvirrande. Det händer ständigt något intressant i musiken även om den saknar den där lilla extra hitkänslan som de största banden i genren har.

Jag rekommenderar som vanligt att man lyssnar koncentrerat på vad Hordes of Chaos har att erbjuda då det (också som vanligt) är min övertygelse att man tappar flera nyanser i musiken om man missar de små variationerna i rytmerna och i gitarrspelet om man inte är uppmärksam nog. För även om det här är aggressiv musik finns det nyanser att ta del av och det vore inte rätt mot varken Kreator eller emot den som faktiskt lyssnar på musiken att inte göra sitt yttersta för att ta del av den på ett så bra sätt som möjligt!

6/10

Mötley Crüe – Shout at the Devil – 1983

Trots titeln är det här ett mycket mognare album än debuten. Soundet har nyanserats från skramlandet och bandet står heller inte längre för någon producentroll. Det är bluesig hårdrock där Nikki Sixx än en gång står bakom det mesta av materialet. Musikaliskt är det långt ifrån perfekt även om det låter homogent. Helt ok melodier kompande av de andra instrumenten även om det inte finns mycket riff som sticker ut från mängden. Det måste det heller inte göra för at det ska vara lyssningsvärt och Vince Neil funkar alldeles utmärkt som vokalist. Innehåller den numera klassiska låten: Look that Kill och en oförglömlig version av The Beatles’ Helter Skelter!

6/10

Recension: Machine Head – Burn my Eyes – 1994

Inledningsvis är det svårt att inte genast förälska sig i det grundläggande riffet i öppningsspåret Davidian. Tyvärr så lyckas sedan skivan inte hålla greppet kvar om lyssnaren och den brutala ljudmattan blir enbart tjatig. Personligen så brukar jag komma ungefär halvvägs innan jag ger upp även om min intention naturligtvis varit en komplett genomgång. För övrigt är plattan välproducerad och ljudmässigt jämn och lyssnar man på låtarna var för sig funkar de mycket bättre.

4/10

Recension: Dave Edmunds – Twangin… – 1981

Ett överlag ganska medelmåttigt album av Edmunds, som visserligen innehåller några av hans absolut bästa låtar till dags dato, till exempel Almost Saturday Night, som åtminstone för undertecknad förknippas mer med Edmunds än med John Fogerty som skrev låten till sin första soloplatta och Singin’ the Blues som också blev singel.  I övrigt är det visserligen solid rockabilly-pop som levereras men aningen för anonymt för att nå de riktiga höjderna. Elvis gjorde en bättre version av Baby Lets Play House och You’ll Never Get Me Up (in One of Those) räcker inte för att rädda plattan. Lyckligtvis har Edmunds producerat själv och det höjer den säkerligen ett par snäpp. Medverkar gör även Nick Lowe som basist.

6/10