Recension: Ben Prestage – Real Music – 2007

Ben Prestage

Real Music

2007

Det här är en skiva som jag skulle ha skrivit om för länge sedan. Gång på gång har jag plockat fram den, lyssnat och beslutat mig för att ’det här måste jag skriva om’! Sen har det inte blivit så i alla fall. Jag införskaffade den här skivan från CDbaby som saluför olika artisters eller independent artisters egentligen, skivor under ett och samma tak. Det är en bra produktidé helt klart men jag är inte övertygad om att den verkligen fungerar så bra efter att ha beställt några gånger därifrån. De har bara gjort rätt 50% av gångerna, men det är en annan historia.

Det här var i alla fall en av de skivor som de verkligen gjorde rätt med och det är jag verkligen tacksam för. Först hade jag lite svårt för den eftersom jag hade förväntat mig något helt annat. Min uppfattning hade, efter att ha läst genrebeskrivningarna på CDbaby varit att det var någon sort rotrock men jag upptäckte att så inte var fallet. Istället skulle jag vilja beteckna det här som någon sorts blues, folkblues eller deltablues, men absolut inte rotrock i alla fall.

Detta gjorde att jag initialt var besviken eftersom jag kände mig lurad, men efter ett antal genomlyssningar kunde jag nog inte gjort ett bättre ”misstag”. Det som låter är traditionellt men på ett modernt sätt kan man säga. Ben Prestage har gjort den mesta själv, allt från omslag till att spela och sjunga men han har bara skrivit någon enstaka av sångerna på den här skivan. Istället handlar det om, så vitt jag förstås, klassiker i genren. Vi har kompositörer som Booker White, Willie Dixon och Johnny Cash för att bara nämna ett axplock.

Det är inlevelse i låtarna och Ben Prestage låter som att han aldrig har gjort annat än att framföra musik. Det är en oerhörd spelglädje som verkligen smittar av sig på lyssnaren. Det är roligt att lyssna och intressantare blir det när man får veta att Ben Prestage faktiskt är en enmansorkester. Det låter oerhört mycket för att komma från en man. Fast det är inte riktigt sant heller. Ben spelar allt utom tuba på den här skivan, det är kanske svårt att spela tuba och sjunga samtidigt?

Men det låter verkligen som full orkestrering och det är det som gör det här så unikt. Det är trummor, bas och gitarr plus sång förstås och hade jag inte sett det med egna ögon skulle jag aldrig kunnat tro att det gick att spela på det sättet.

Plattan tar lite tid för att sätta sig ordentligen men när den väl gör det får man verkligen lön för mödan! Bästa låt? Save the Roach for me!

8/10

Recension: Reef – Glow – 1997

Jag vet inte riktigt hur man ska rubricera den här skivan. Det är varken bra eller dåligt egentligen och låter väl lite alternativt eller experimentellt och det finns klara tendenser av att låta lite grand som Rolling Stones. Gary Stringer – sångaren verkar åtminstone vara väldigt imponerad av Mick Jagger, det känns som om han försöker efterlikna sin stora idol. Hur det verkligen ligger till kan jag naturligtvis inte svara på, han kanske helt enkelt låter så? Ska man jämföra med Rolling Stones, som jag generellt är måttligt imponerad av, så tycker jag inte att det här är varken bättre eller sämre men jag tycker helt klart att de lever upp till förebilderna. Det är helt ok, men inget som sticker ut från mängde. Jag kommer inte att lyssna på skivan särskilt ofta men som en stunds förströelse när man inte har något bättre för sig kan den kanske duga till.

5/10 

Recension: Alice Cooper - Love it to Death - 1971

Love it to Death (1971) – Det här är plattan som började definiera den musik som man kom att förknippa Alice Coopers tidiga sjuttiotal med. Tittar man på låtskrivarfördelningen upptäcker man att det faktiskt är Michael Bruce som drar det tyngsta lasset och har skapat de låtar som sedermera gått till historien, kanske inte blivit direkta klassiker, men väl som stabila rocklåtar som håller fortfarande, från denna tidiga era. Både Caught in a Dream och Long Way to Go tillskrivs helt och hållet honom. De mest framgångsrika låtarna är dock skriva av hela bandet och visst framförs väl både I’m Eighteen och Is it my Body? som väl närmast kan anses innehålla samma tema som Kiss: Charisma från några år senare, live fortfarande?

                                             

Men det slutar inte där. Det finns ytterliggare två låtar som jag själv brukar plocka fram gitarren och spela faktiskt och som tillhör (tillsammans med ovanstående titlar) mina absoluta favoriter genom hela karriären. Nämligen Second Coming, skriven av Alice Cooper själv där han tar på sig rollen som Messias och gestaltar dennes återkomst. Det var säkert mycket upprörande på sin tid att chockrockare blandade in så pass religiös teman i sina framföranden även om det idag framstår som ganska lamt, och Ballad of Dwight Frye. För de som inte vet vem Dwight Frye var så kan jag avslöja att det var en skådis känd för att ha spelat, mer eller mindre, plågade rollkaraktärer under universals klassiska monsterfilmsera på 30-talet. Det är ganska ironiskt att dessa båda låtar sätter sig så hos mig och att de dessutom går ihop och flyter in i varandra utan att det egentligen finns något slut på Second Coming. Hur som helst är det här den första plattan att räkna med och man kan utan vidare ignorera de två första installationerna om man inte som jag är fanatiskt intresserad av en komplett samling. 7/10

Recension: Darkness – One Way Ticket to Hell… and Back – 2005

När jag lyssnade på den här skivan första gången för några månader sen så tyckte jag att den var rätt tråkig, lite märkligt och rätt spretig på alla möjliga sätt. Nu när jag har lyssnat mera på den har jag ändrat uppfattning en smula, det låter som någon form av blandning av The Sweet från 70-talet, Queen i sina mest pianobaserade dagar, lite Mika, Whitesnake anno 1983-84. Det pendlar lite fram och tillbaka, ibland känns det som alltihop på en gång och ibland är det lite av det ena bara. Men i stort sett är det ungefär så det låter. Sångaren påminner väl lite om Mika och Freddie Mercury, det är kanske mycket sagt men jag tycker det finns paralleller, kanske lite Steve Priest (var det Steve Priest som sjöng den höga stämman i The Sweet?). Med alla dessa influenser så låter det förstås lite ”glammigt” och det är en stil som jag uppskattar och tillskillnad från första genomlyssningen så gillar jag numera det här väldigt mycket. Det är medryckande och rätt så starka melodier som man lätt kan följa med i och då framförallt om man har en bakgrund som glamrockare eller åtminstone som fan av stilen. Helt klart ett album som lyfter sig efter några genomlyssningar, så ge det en chans extra även om du inte låter dig imponeras från början, för det är den här skivan verkligen värd.

7/10

Recension: Alice Cooper - Easy Action - 1970

Easy Action (1970) – Liksom debuten Pretties For You från året tidigare släpptes den här plattan på Frank Zappas bolag Straight Records och är en ganska flummig platta. Den tar förvisso ett tydligt steg mot det som senare skulle bli större framgångar för bandet men förblir ändock en parantes i sammanhanget. Soundet låter väldigt daterat till sin tidsperiod och en del av harmonierna låter lite grand som The Beatles faktiskt. Inte för att det påminner så mycket musikaliskt om giganterna från Liverpool egentligen och sanningen är väl kanske snarare dem att man producerade skivor med ett visst sound på den tiden likaväl som man gör nu.

Öppningsspåret Mr. & Misdemeanor sticker ut från mängden och liknar mest det som skulle komma att bli det framtida soundet. Det är också den överlägset bästa låten på skivan även om Refrigerator Heaven inte skäms för sig heller. Låtarna är överlag längre här än på debuten och man får väl nästan säga att Below Your Means [6:50] och Lay Down and Die, Goodbye [7:30] får anses vara episka mastodontverk i sammanhanget. Något bättre än debuten totalt sett, men fortfarande inget för alla och en var utan snarare enbart av intresse för komplettisterna! 4/10