Recension: Rik Emmett – Absolutley – 1990

Hade jag skrivit det här på den gamla goda tiden när allting var antingen Synth eller hårdrock skulle det här onekligen ha fallit inom den senare kategorin. Detta även om kriget mellan synth och hårdrock egentligen var över när plattan släpptes. Nu är jag inte lika säker på vilken rubrik som bör sättas. Det finns onekligen hårdrock på albumet som kanske kan liknas vid Y&T i sina mjukaste låtar. Det är också bluesigt och rockigt vilket gör att det komplicerar saker och ting om man bara ska sätta en genre på det hela. Lyckligtvis kan jag här sväva ut och knyta flera stilar till samma platta! Det blir alltså en blandning av bluesrock och hårdrock i mina öron.

Det här är Rik Emmetts debut som soloartist efter att han hoppat av Triumph som han en gång i tiden varit med att bilda. Jag kan inte påstå att mina kunskaper om dem är särskilt vidlyftiga men jag har hört dem några gånger och har dem i den yttre delen av min referensram. Det här är klart mycket bättre och intressantare rent musikaliskt än min uppfattning om Triumph.

Rik Emmett är en skicklig gitarrist, det hörs ganska tydligt tidigt på plattan. Han sjunger också lead och gör det bra. Det finns ingen anledning till superlativ men det funkar i alla fall utmärkt. Låtarna är kanske inte lika medryckande som de skulle kunna vara men han har i alla fall inte fastnat i fällan att nyttja sig av för mycket klichéer i låtskrivandet. Det känns fräscht fast plattan är även tjugo år gammal och det är inte dåligt det. Det är lite annorlunda rytmer än vad man skulle räkna med om det vore strikt hårdrock och där vinner Rik Emmett ännu en poäng!

Totalt blir det ett album som verkligen inte skäms för sig men som å andra sidan kanske inte lockas några nya fans heller. Det är bra, men inte tillräckligt bra för att folk ska köa dygnvis i förväg inför ett nytt skivsläpp…

6/10

Humanry Stew – A Tribute to Alice Cooper – 1999

Frågan är hur många hyllningsalbum man står ut med? Åtminstone om man som jag är lite av en fanatiker när det kommer till Alice Cooper och har skrivit om hela hans produktion av studioalbum. Den här är dock lite annorlunda även om själva låtvalen kan tyckas lite tråkigt för en luttrad fantast. Det handlar nämligen uteslutande om de absolut mest kända låtarna och den nyaste av dem – Go to Hell, är från 1976. med det i bakhuvudet ska jag knappast behöva rabbla titlar utan låt oss istället konstatera att det rör sig om tolkningar av låtar från Killer, School’s Out, Billion Dollar Babies, Welcome to my Nightmare och Alice Cooper Goes to Hell. Det som gör plattan speciell är istället att man lyckats samla ihop en hel drös superstjärnor inom sitt gebit till att framföra låtarna. Dave Mustaine, Slash, Eric Singer, Roger Daltrey, Marty Friedman, Ronnie James Dio, Steve Lukather, Vince Neil, Zakk Wylde, Bruce Dickinson, Vinnie Colaiuta, Tommy Aldridge, Dee Snider, Adrian Smith, Mick Mars, Gleen Hughes och Don Dokken för att nämna några. Den ständiga referenspunkten är Bob Kulick, som förutom att ha producerat plattan också står för kompgitarr på samtliga låtar utom en. På avslutande Elected har han lämnat över detta ansvar till Billy Duffy. Jag känner mig alltså lite kluven till detta album och vet inte riktigt hur jag ska resonera kring det. Ska dess negativa aspekter, tråkiga (och sönderspelade) låtval, inte särskilt uppfinnings arrangemang etc. ta överhanden, eller är det trots allt så att eftersom låtarna är i grunden hur bra som helst ska detta spegla betyget? Vi kan väl säga så här, den som ska skaffa plattan är nog antingen en fanatiker som jag som måste ha allt, eller en som precis har upptäckt Alice Coopers låtar och vill ha dem i versioner med sina favoritartister.

7/10 

Accept – Russian Roulette – 1986

Min kärlek till Accepts definitiva genombrottsskiva Balls to the Wall gjorde att jag, vid den här perioden i mitt liv, även införskaffade flera andra plattor med bandet och den här står fortfarande i vinylbackarna. Det är på sätt och vis Accepts sista skiva eftersom Udo Dirkschneider sedan hoppade av och bandet splittrades. Att de sedan har återförenats flera gången sedan dess och gett ut skivor är en annan historia…

Hur som helst så var jag initialt inte särskilt nöjd med plattan. Jag tyckte inte den levde upp till sina föregångare – Metal Heart och framförallt Balls to the Wall. Men det är många år sedan nu. Omdömen är en färskvara och därför är vad jag tyckte då inte nödvändigtvis synonymt med var jag numera anser. Och faktum är att efter att ha lyssnat senast idag på Russian Roulette så har jag svårt att förstå varför jag var så missnöjd?! Det vimlar ju av starka låtar och det låter verkligen Accept om det hela. Det är sköna riff kantat med deras igenkännbara manliga körsång i refrängerna. Den innehåller också en av de snabbaste låtarna någonsin med Accept, för visst måste TV War tillsammans med klassikerna Fast as A Shark från Restless and Wild plattan vara bland de snabbaste?

På sin tid lanserades det här som ett temaalbum, där temat då skulle vara antikrigsbudskap. Jag vet inte, det har väl på något sätt alltid varit Accepts grej? Men visst kan man hitta en röd tråd på skivan om man bara vill! Jag tycker bara att det är lite för otydligt för att kalla det för ett genomgående tema. Bland favoriterna hör också dödshjälpsdebatterande Monsterman som undertecknad fortfarande håller för en av de allra bästa låtarna (och texterna) med Accept genom tiderna!

7/10

Recension: Ace Frehley – Anomaly – 2009

Jag har alltid gillat det som Ace Frehley företagit sig musikaliskt. Han kompositioner tilltalar och har alltid varit lite ”hårdare” än sina forna Kisskollegors. Däremot är han ingen större sångare vilket han åter igen bevisar här, han är heller ingen höjdare på att skriva texter och det blir rejält mycket upprepningar på några av spåren. Jag upplevde att någon låt bara har fyra, fem rader som repeteras om och om igen och sådana tilltag måste ju trots allt dra ned betyget något, även om man måste beundra den nakna bekännelsen om sitt liv som Ace gör i A Little Below the Angles. Nu är det väl i och för sig ingen hemlighet att det har varit, minst sagt, lite turbulent kring honom, men det är ändå kul att höra lite av problematiken från honom själv. Ser man det rent musikaliska är det betydligt bättre! Det finns kanske ingen direkt wowfaktor, men att Ace kan spela gitarr råder det ingen som helst tvekan om. Gitarrsoundet är tungt och jag gillar det, dock ligger rösten lite väl långt tillbaka i ljudbilden, men det kanske mest bevisar att Ace känner sina svagheter eftersom han själv producerat plattan. Med ett undantag förstås, The Sweets gamla hit Fox on the Run, som har producerats av Marti Fredriksen. Ironiskt nog är detta skivans bästa låt! Den samsas med tio egenskrivna hårdrockslåtar och en kollaboration där Ace tagit hjälp med låtskrivandet och pågår i totalt runt 54 minuter. Överlag finns det inga direkta överraskningar, men heller inga direkta besvikelser. Man får det man får och det är ungefär det man räknar med av gamle Space-Ace.

6/10 

Kreator - Enemy of God - 2005

Kreator

Enemy of God

2005

Steamhammer: 69842

När Kreators senaste platta – Hordesof Chaos, var ny skrev jag en recension om den och konstaterade att den var lite för skrikig för min smak men ändå klart tilltalande i den instrumentala partierna. Jag fann plattan var hygglig men var kanske inte jättesugen på att införskaffa mer med de tyska hårdrockarna. Men… Självklart vill man vidga vyerna och Enemy of God införskaffades för en tid sedan. Det är plattan före den jag redan har skrivit om och den är inte lika brutal faktiskt!

Detta är enbart positivt. Det blir inte en lika kaosartad upplevelse och sången är mycket mer kontrollerad. Jag tycker också att strukturerna i låtarna är mera genomtänkt och riffen hur bra som helst. Faktum är att det finns väldigt få nackdelar med Enemy of God jämfört med Hordes of Chaos. Det jag hade att invända emot är här som bortblåst. Kvar är en brutalt bra skiva med starka melodier och sköna riff. Det är tysk thrash metal när den är som bäst helt enkelt!

9/10