Alvin Enga – Sånger från Soffan – 2014

Jag gissar att det är ganska få läsare som har hört talas om Alvin Enga tidigare. Därför är det på sin plats att verkligen gå igenom vad det är för slags musik det handlar om. Jag skulle kategorisera det som lågmälda visor, sparsamt instrumenterade. Det är gitarr och piano mestadels. Någon gång hittar man fler instrument i arrangemangen men om jag får gissar så säger jag att det är ljud genererade från en synthesizer.

Jag gillar verkligen upplägget och texterna är en blandning av väldigt begåvade betraktelser och rätt så bedrövlig naivitet. Jag kan stå ut med det. Alla behöver inte vara språkliga genier för att kunna förmedla en historia. För det känns som att Alvin Enga har något att berätta i det han sjunger om. Och där når vi också skivans akilleshäl. Allt för ofta missar Alvin Enga tonen, i synnerhet när de höga tonerna kommer. Bäst gör han sig i mellanregistret där han känns säkrare.

Som debut funkar det, men jag hoppas att nästa skiva blir mera genomarbetad. Balansen mellan det positiva och det negativa måste emellertid göras hur mycket jag än tycker om de positiva bitarna. Det är faktiskt rätt skönt att lyssna på sån här lågmäld musik ibland. Men som sagt, balansen måste göra sig avtryck på betyget.

3/10

Nytt från John Mellencamp!

Release 2014-09-23. Denna lär införskaffas! :-)

Nytt från Bullet!

Storm of Blades släpps 2014-09-05

Ace Frehley – Space Invader – 2014

Att Ace Frehley aldrig har varit någon större sångare är väl ingen hemlighet. Han har hankat sig fram med det han kan och det har funkat ganska bra. Här vill jag påstå att han kanske gör sin bästa prestation någonsin. Space Invader är ljusår bättre än förra plattan Anomaly på det planet. Det är förstås inte det enda plan den är bättre på, i nästan varenda avseende slår den här sin föregångare på fingrarna. Det är hårdrock man lätt rycks med i, bra melodier och fantastiskt gitarrspel. Den har väl i och för sig aldrig varit någon tvekan om att Ace Frehley kan hantera en gitarr!

Allt är kanske inte jättebra men om man ger sig till tåls upptäcker man att det faktiskt finns flera positiva aspekter än negativa att ta del av. Ibland låter det klassiskt moderna medan det också finns vibbar av Aces Kisstid i en eller ett par av låtarna. Nu ville jag egentligen nämna Kiss överhuvudtaget eftersom jag tycker att Ace klarar sig bra på egen hand, men det går helt enkelt inte att komma runt referensen.

I sina bästa stunder är det riktigt bra medan det vid ett par tillfällen blir nästan outhärdligt. Framförallt gäller det den coverversion av Steve Miller Bands The Joker. Som känns helt oinspirerad och helt ur sin lekfulla kontext. Överlag, och trots ett par dalar, gillar jag plattan mer än den föregående.

7/10

Grave Digger – Return of the Reaper – 2014

Det här är faktiskt, häpnadsväckande nog, Grave Diggers sjuttonde(!) album! Eftersom det här är min första konstakt med dem kan jag börja med att konstatera att det verkligen inte kommer att bli mitt sista. Det är hur bra som helst och jag kan inte fatta att jag har lyckats missa det här bandet som gjorde sin skivdebut redan 1984.

Musikaliskt ligger det i gränslandet mellan Power- och Heavy Metal. Man kan väl säga att det är lite hårdare än Hammerfall kanske. Det finns till och med lite Thrashtendenser emellanåt och man ska heller inte tro att det är den vanliga ljusröstade sångaren, som allt som oftast brukar åtfölja Power Metal band. Chris Botltendahl, som faktiskt har skött vokalistrollen sedan bandet startade har en grövre röst som passar som handen i handsken. Därmed inte sagt att han någonsin hänger åt growlande. Det är skönt att det finns sångare i branschen som faktiskt sjunger på ett normalt sätt också. Growlande har sin plats och vanlig ”normal” sång har sin helt enkelt.

Eftersom det är just Power/Heavy Metal finns det gott om riktigt medryckande melodier. Thrashelementen gör att det finns några riktigt malande partier. Det är en utmärkt kombination helt enkelt. Faktum är att jag vid mer än ett tillfälle kommer att tänka på Annihilator, ett av mina absoluta favoritband, när jag lyssnar. Jag lägger inte så stor vikt vid texterna, men de är onekligen fantasifulla. Det är kanske inte drakar och regnbågar men det är helt klart typiskt för genren att sjunga om fantasier som speglar skivans omslag väl. Uttrycker jag mig klart då?

Men ingen ska säga att det är ett album fullt med monotoni. Musikaliskt håller det sig kring rötterna men det finns ändå utrymme för udda tongångar emellanåt. Eller udda kanske de inte är egentligen, men det är onekligen inte distade gitarrer och massor av trummor hela tiden. Det finns också helt akustiska passager. Och förresten, får du tag i den limiterade utgåvan av skivan får du en hel skiva med akustiskt material, bara en sån sak!

8/10

Idag i musikhistorien

...är det 37 år sedan Kungen gick bort!

Nytt från Hammerfall!

(r)Evolution släpps 2014-08-27

Overkill – White Devil Armory – 2014

Det här är väl tredje skivan med Overkill som jag skriver om tror jag. Det är ett band som det, mycket beroende på basisten DD Verni, är lätt att känna igen. De har helt klart ett speciellt sound. Jag har tidigare refererat till dem som spelades teknisk Thrash Metal men jag tycker inte det stämmer. Jag får väl skylla på att jag var ung och oerfaren när jag skrev det. Snarare skulle jag vilja kalla det här för tämligen traditionellt när det gäller Thrash Metal.

Det är dessutom välproducerat ljud på plattan och faktiskt det bästa jag har hört Overkill göra. Jag har förstås inte alla deras skivor men av det jag har hört är det här det mest genomarbetade albumet! Det finns onekligen meolider om sätter sig efter bara några få genomlyssningar och det tillhör väl inte vanligheten på Thrashscenen.

Den här utgåvan av skivan innehåller dessutom två bonusspår, varav det ena är en Nazareth cover – Miss Misery. Den andra, The Fight Song, passar inte riktigt in i konceptet och det är lätt att förstås varför den hamnat som bonusspår. Den är lite för melodiös för att riktigt passa in. Med aningen annorlunda sound hade den kanske platsat på en skiva med Alestorm eller liknande. Inte för att det handlar om ett pirattema men det är som sagt mer Heavy Metal än Thrash. Inget fel i det men den passar som sagt inte riktigt in i helheten.

8/10

Nytt från Dragonforce!

Maximum Overload släpps 2014-08-18

Investerade i några nya Karusellsinglar!

Arch Enemy – War Eternal – 2014

Lite kul är det med band som har kvinnliga growlare. Detta har Arch Ememy, en ny för skivan tillika. Ny i bandet är nämligen Alissa White-Gluz som tar över vokalistrollen. Förvisso är jag inte jätteförtjust i vokalisttekniken men man får ju berömma ovanligheten i sig. Det hörs inte ett dugg att det är en kvinna heller. Det hade jag inte väntat mig!

Musikaliskt rör det sig om melodisk Death Metal. Det är en genre som jag inte har jätte stor erfarenhet av. Jag kan tycka att det blir lite motsägelsefullt. Å ena sidan är det stenhårt medan det å andra sidan är lite mesigt nästan. Det blir bara märkligt för mig. Det vill nog till att det är lite bättre producerad än så här för att jag ska bli riktigt intresserad. Därmed inte sagt att produktionen är dålig. Det är bara inte så top notch som man skulle önska.

För min del är det för mycket Death Metal, för lite melodi. Den melodi som finns låter lite för mesigt och så gillar jag regelrätta Thrash-riff bättre än vad det här bandet lyckas åstadkomma.

5/10

Kobra and the Lotus – High Priestess – 2014

Kobra and the Lotus är inget band jag har hört talas om sedan tidigare men man får onekligen säga att det fantasifulla omslaget känns lockande. Tydligen upptäckte självaste Gene Simmons bandet en gång i tiden och det borde väl borga för något? Men tro för den delen inte att det är musik som påminner om Kiss på något sätt, det är det verkligen inte. Det är någon märklig blandning av Thrash- och Power Metal, mest med betoning på den senare varianten.

Bandet har bytt rätt mycket medlemmar sedan det formades 2009 och den centrala punkten har hela tiden varit sångerskan Kobra Paige. Det blir en helt annan sak att lyssna på Heavy Metal med kvinnliga vokalister. Rösten är som regel ljusare och det torde vara lättare för de flesta att nå riktigt höga toner jämfört med deras manliga kollegor. Kobra Paige gör det riktigt bra och det känns befriande att hon inte är en klassiskt skolad sopran som så ofta är fallet i hårdrocksmusiken. Hon är en rocksångerska helt enkelt.

Kobra Paige

 För mig var det upplyftande att lyssna på skivan, som är deras tredje. Det är inte musik som man redan har hört till leda även om man känner igen sig i de musikaliska utsvävningarna. Emellanåt hänger sig sångerskan åt lite annorlunda fraseringar som jag tycker piggar upp och i och med att plattan är lite av en hybrid där man blandar genrerna blir man inte trött på den. Avslutar gör förresten Lost in the Shadows som doftar Folk Metal lång väg. Det finns mycket att upptäcka och mycket att njuta av här så mycket är helt klart!

7/10

Alestorm – Sunset on the Golden Age – 2014

Säga vad man vill om Alestorm men det har onekligen hittat sin egen nisch och följer den stenhårt. De kallar själv sin stil för True Scottish Pirate Metal och det är en fantastisk beskrivning av vad det handlar om. Det är nämligen precis så det låter. Det är klatschiga melodier som doftar saltvatten. Det är lätt att känna igen soundet det är i det avseendet ganska lättlyssnat.

Problemet är att när man har hört en låt har man hört alla. Det är förstås en överdrift men ändå inte långt från sanningen. Självklart har jag inte hört allt bandet släppt på skiva men med Black Sails at Midnight i bagaget känner jag att jag har tillräckligt statistik i ryggen för ett sådant uttalande. Därför blir det här rätt tråkigt redan innan skivan är slut vilket är synd eftersom jag tycker band som Alestorm bör premieras. De som vågar bryta sig loss och köra sin egen grej är föredömliga.

5/10

Nytt från Overkill!

Den här har jag glömt att rapportera om. White Devil Armory släpptes tydligen 2014-07-22.

Motörhead – Aftershock – 2013 – if you like to gamble…

Det finns inget annat band jag känner till som låter som Motörhead. Om det är en styrka eller svaghet kan förstås diskuteras. Den erfarenhet jag tidigare har haft av bandet har varit minst sagt blandad när det gäller receptionen. Ibland är det hur bra som helst, som förra skivan The Wörld is Yours, ibland är det bara tröttsamt att lyssna på och ibland är det ett eller ett par spår som är nästan gudabenådade.

Initialt tyckte jag nog att den här skivan var mest tröttsam men efter att ha lyssnat igenom den några gånger är jag beredd att ändra uppfattning. Det finns också en sida av Motörhead jag inte har hört tidigare, ett par spår som ligger så nära bluesen att det inte råder något tvivel om influenserna. Överlag är det lätt att känna igen sig och det finns också ett par spår som jag nästan kan svära på att jag har hört förr (även om jag inte har det). Ni får själv klura ut vilka låtar jag syftar på när jag säger Ace of Spades och Orgasmatron men nog låter det som lite stöld ur min synvinkel. Fast det är väl inget brott att stjäla från sig själv och resultatet blir ju bra.

Jag gillar skivan även om den inte når de högra höjderna. Favoritspåret blir Going to Mexico som är en riktig rökare. Och det finns också exempel på det klassiska soundet där Lemmy startar med ett intro på basen.

7/10