Torsson – Lingonplockning – 1989

Liksom debutplattan Elmia Jordbruksutställning, kom också den här skivan under ett annat namn på vinyl några år tidigare (1984). Då hette den En Rökare i Krysset och innehöll några låtar mindre än vad CD-versionen gör. Liksom föregångaren har man valt att lägga in lite bonuslåtar för den ”riktiga” skivan. Det är fantastiska låtar måste jag säga! Man märker också att tiden har gått eftersom inledande Son av Ayatollah innehåller fantastiska rader som Jag är son av Ayatollah, slå niohundra – nolla – nolla. Alltså 90000, numera 112.

Titelspåret är så där fantastiskt beskrivande som Assar Höll ett tal på förra skivan. Man utelämnar ofta de stora händelserna för att fokusera på det triviala och till synes oviktiga. Det slår mig också att Torsson har en fallenhet att använda udda cigarettmärken i sina skildringar. Här är det frågan om Kent! Jag vet i och för sig inte hur udda det märket var när skivan kom till men numera känns det i alla fall inte som det vanligaste märket. Jag tror knappast att det var vanligast i början av 80-talet heller.

Liksom på förra skivan är det frågan om högst personlig musikalitet. Det är inte lika utpräglat här kanske. Åtminstone tar det sig andra vägar. Musiken är inte lika tydligt inspirerad av 60-talet och det finns inte samma influens av Storbritannien och de svenska dansbanden. Här är det frågan om rock som på sina ställen har influerats en hel del av countryn.

Textmässigt är det här kanske det mest fulländade av alla Torssons album. Det är på något sätt skivan som definierar vad Torsson står för. Det är underfundigt samtidigt som det inte har något verkligt poäng. Man hittar ingen sensmoral i Torssons texter, det tillhör i alla fall inte vanligheterna och skulle den finnas där så är den väl gömd.

Det finns en hel del att lära här. Till exempel kan man efter att ha lyssnat på Blodomloppet, redogöra för de olika blodkroppar som finns i miljarder… Man kan efter Radiosignalisten tydligt se Fantomen… (nja, det kräver lite eftertanke) och man kan efter Öresundstwist, som torde vara plattan största och mest kända låt konstatera att alla som åker över Öresund får varsin påse twist. Nödrim så det förslår men roligt är det!

Det här är den skiva med Torsson som jag har allra närmast koppling till. Det finns väl ett par låtar som jag numera väljer att hoppa förbi men på det hela taget har den åldrats väldigt väl och det är fortfarande, efter alla dessa år, en kanonplatta. Kanske Torsson allra bästa!

9/10

En rökare i krysset (Vinyl)

Torsson – Elmia Jordbruksutställning – 1989

Torsson är ett band som hängt med mig ganska länge. Jag kan inte säga precis när det började men jag kan säga att jag lyssnade sönder den kassett där jag hade den här skivans originalvinyl inspelad på. Ursprungligen hette skivan nämligen Att Kunna Men Inte Vilja och gavs ut på vinyl 1980. Det var inte förrän efter CDns intåg som skivan gav ut på nytt under ett annat namn. Man passade också på att inkludera fyra extra låtar som tidigare bara funnits som singel.

Dessa extra låtar är inte mycket att ha egentligen men det finns viss kuriosa med dem ändå. Det västentliga är ursprungslåtarna. Lyssnar man på dem idag har de kanske inte åldrats väl i alla avseenden men det finns ont om musik som har sådan kultstatus som de här låtarna har. Musikaliskt ligger det någonstans mellan rock inspirerad från Storbritannien och dansband från Sverige. Det finns även musikalitet från jazzens och countryns värld och när man blandar ihop alltihop låter det inte som något annat än just Torsson. Lägg där till också Bo Åkerström speciella röst och det går inte att ta miste.

Men det som är allra mest speciellt med Torsson, särskilt i den tidiga karriären, är sättet de behandlar texterna på. Det är fokus på små små detaljer och jag skulle vilja säga att de är experter på att måla upp miljöer med sitt textberättande. Ta till exempel en av mina favoriter – Assas Höll Ett Tal, som egentligen är en sävlig och tröttsam beskrivning in i minsta detalj om hur det gick till när Assar höll sitt tal på Mormors 70 årsdag – bokstavligt. Hans tal handlar om kål… Ja, det är faktiskt precis som det låter men man ser precis hur det såg ut den där dagen framför sig. Det är perfekt beskrivet och det är heller inte enda tillfället.

Skivan är fylld med låtar som numera inte kan räknas som något mindre än klassiker. Klippans Centrum och Det Spelade Bättre Boll lär vara de mest kända av dem men i vanlig ordning är det låtarna som inte är lika ”hit-betonade” som är de som står sig längst även om man inte kan ignorera poesin i några låtar egentligen.

8/10

Att kunna men inte vilja (Vinyl)

System of a Down – Steal This Album – 2002

Är det något man kan kalla System of a Downs musik för så är det väl alternativ?! Jag vet inget annat band som håller på och joxar och trixar lika mycket som dem. Det är hela tiden saker som händer och även om det naturligtvis inte alltid är att föredra så gillar jag allt som oftast greppet. Lite märkligt är det för jag kan under stundom inte för må mig att kalla sången för något annat än rabiat skrikande. I nästan stund är det hur skönsjungande tongångar som helst. Och det symboliserar väl hela bandets musikalitet kan man säga. Det är mellan dessa ytterligheter det svänger.

Nu har jag inte koll på hela SOADs repertoar, men jag vågar ändå påstå att det här inte är det bästa bandet gjort. Man känner igen sig i soundet helt klart och det kräver sin man att lyssna in sig om man är ovan. Första halvan på skivan tilltalar mig mest eftersom det här de största tempo- och stilförändringarna finns. Då skivan är 16 låtar lång lyckas inte kvaliteten hålla riktigt hela vägen. Det blir lite långrandigt men samtidigt ska man komma ihåg att de flesta låtarna ligger mellan två och tre minuter. Det är följaktligen en explosiv skiva som kräver engagemang från första stund.

7/10

Barenaked Ladies – Stunt – 1998

För att kunna vidga vyerna händer det ibland att jag införskaffar skivor som jag inte har någon som helst kännedom sedan tidigare. Detta är en sådan skiva! Jag hade verkligen inte en susning om vad jag skulle få höra när jag beställde den. Namnet fick mig onekligen att tänka på att det skulle kunna vara ett tjejband av något slag. Inte för att jag bokstavligt förväntade mig helnakna tjejer framföra musiken men åtminstone kvinnliga stämmor. Men så mycket av den varan finns det inte!

Det som det däremot handlar om är ett kanadensiskt band som, åtminstone på den här skivan, gör ganska lättsam pop, icke utan en viss humor. Man skulle kunna jämföra med The Beautiful South om man är på det humöret. Det påminner en hel del om den musikaliska lättsamheten men också om texternas humor. Det är väl inte alltid helt uppenbart kanske men visst kan man läsa lite mellan raderna och få fram en viss cynisk inställning. Vissa textmässiga passager är helt fantastiskt formulerade!

Musikaliskt är det inte lika övertygande. Det är helt klart lyssningsvärt och inget man far illa av att höra en och annan gång, men heller inget som jag känner går till historien. Något enstaka undantag finns förstås, bland annat låten Alchohol om jag skulle kunna lyssna på ganska många gånger i rad utan att tröttna. Det finns någon till som kommer upp i nästan samma dignitet men på det hela taget är det fråga om musik som är ganska lätt att glömma bort.

5/10

Steve Harris – British Lion – 2012

Om man ska vara riktigt ärlig så är det faktumet att Iron Maidens grundare och bassist som ger ut en soloskiva efter hundra år, tillsammans med omslagsgrafiken, som är det intressantaste med den här skivan. Det är verkligen inte någon dålig skiva egentligen. Allting är precis så kompentent som man kan för förvänta sig och om man tar sig tid att verkligen lyssna på musiken är det väl avvägd rock. Få låtar, om ens någon, påminner egentligen om Iron Maidens sound och det är väl bra förstås. Varför göra en soloplatta om man ska imitera det man redan har gjort med sådan bravur?

Men några takter finns det som lockar tankarna att tänka på världens kanske bästa hårdrocksband – Iron Maiden. De varken stör eller tillför något till helheten egentligen. De existerar och svårare än så är det inte. Så värst medryckande är det inte men det är lätt att fastna i fällan av förväntningen att det verkligen ska låta som Iron Maiden. Kan man bortse från detta tror jag att man får ett betydligt större utbyte av skivan.

Och för den sakens skull måste jag be att få bedyra att jag tror att jag klarade den bedriften hyfsat. Inte till hundra procent för det tror jag nästan ingen klarar men i alla fall till tre fjärdedelar. Men låtarna sätter sig inte. Det blir kompentent men det blir inte mer. Det blir inte dåligt mer förbannat tråkigt att lyssna på och jag känner heller inget sug av att verkligen ge mitt yttersta för att hitta alla aspekter i musiken. Det blir helt enkelt en platta som eventuellt kan plockas fram någon gång i framtiden som en påminnelse om vad det faktiskt är, med verkligen inget som kommer att frekventeras i min skivspelare!

4/10