Paul Simon – Songs From the Capeman – 1997

Songs from the Capeman är faktiskt precis vad det later som, det är en samling sånger från broadwaymusikalen med samma namn, skriven av Paul Simon. Det vill säga, det är inte den kompletta musikalen utan 13 låtar (knappt hälften av musikalen) som på denna skiva till största delen sjungs av sin upphovsman. På grund av detta finns där naturligtvis en viss struktur när det gäller själva historien och den sammanlänkas självklart i helheten, precis som vilken musikal som helst gör. Musikaliskt andas det femtiotal, det är mycket stämsång och rock and roll och låter mycket ”New York”, men i kontrast till detta finns det också gott om latinska rytmer, vilket jag gillar. Huvudpersonen i musikalen ”The Capeman” eller Savador Agron som han egentligen hette, kom nämligen från Porto Rico och här blandas de två kulturerna, åtminstone musikaliskt, med varandra. Jag vill inte säga att detta fungerar utan komplikationer men, åtminstone initialt är det mycket intressant och medryckande. Snart inser man dock varför musikalen blev ett ekonomiskt fiasko, det blir enormt tråkigt efter ett tag och de inledande kvalitéerna skivan visar prov på kan tyvärr inte rädda helheten.

4/10 

Recension: Kiss – Dressed to Kill – 1975

Det här kommer förmodligen att låta lite märkligt, för jag gillar verkligen de enkla och okomplicerade låtarna på detta album. Det är verkligen melodierna som står i förgrunden och det gör ingenting att de tekniska färdigheterna på instrumenten inte är fulländade, eller att Gene Simmons och Paul Stanleys stämmor emellanåt skär sig lite mot varandra. Det gör bara att det låter lite mer äkta än vad det troligen skulle göra om allt far perfekt tillrättat in i minsta detalj. Det är rå rock helt enkel och som sådan funkar det här alldeles utmärkt. Dock vill jag hävda, med hänvisning till den inledande meningen, att Kiss måste vara ett av de mest överskattade banden någonsin. Inte för att jag vill förringa deras plats i musikhistorien men den största anledningen till framgången vill jag påstå är deras häpnadsväckande image och en mycket skicklig marknadsföring. Idag kanske inte skulle höja på ögonbrynen åt fyra sminkade killar längre, men då var det nytt, kanske lite häftigt och möjligen lite farligt i allmänhetens ögon. Iögonfallande är nog ordet jag söker och numera lever det väl mera på nostalgi än något annat. Men oavsett marknadsföring så gillar jag det här albumet som innehåller klassiker som C’mon and Love Me, She, Rock Bottom och kanske den största och bästa Kiss-hiten genom tiderna – Rock and Roll All Nite!

7/10 

Gary Moore – Wild Frontier – 1987

Det här var en skiva som faktiskt innehöll ett par hits redan när den kom, eller åtminstone en av låtarna spelades väl en del på radio. Over the Hills and Far Away, som också satte tonen för hela albumet, lite folkmusikinspirerat och då pratar vi i synnerhet irländsk musik. Musikaliskt är det utöver detta, egentligen inget att hetsa upp sig över även om låtarna naturligtvis är stabilt framförda. Gary Moore bevisar att han är en alldeles utmärkt gitarrist i The Loner, som i stort sett är ett enda lång gitarrsolo a la Joe Satriani, men mycket mer än så är det inte, Många av låtarna, kanske titelspåret Wild Frontier undantagen, är allt för anonyma för att nå de riktiga höjderna och varför i hela världen har man valt att lägga in tolvtumsversionerna av Over the Hills and Far Away och Wild Frontier? Hade man lagt dem sist som bonuslåtar hade jag förstått poängen, men mitt i skivan? Nu ska i ärlighetens namn tilläggas att dessa versioner är klart längre och utförligare, åtminstone vad gäller det rent gitarrtekniska än sina albummotsvarigheter, men jag finner det ändå mycket fantasilöst… Skivan är för övrigt dedicerad till Phil Lynott som gick bort året tidigare.

5/10 

Recension: Gary Moore – Still Got the Blues – 1990

Besvikelsen var stor när det stod klart att Gary Moore, en av mina gitarrhjältar skulle sluta med hårdrocken och ägna sig åt bluesen istället – en förrädare av stora mått! Med facit i hand måste dock erkänna att det förmodligen inte kunde ha blivit bättre, hans bluesdebut – Still Got the Blues, innehåller förvisso en hel del influenser från det han tidigare sysslat med och han bevisar också vid flera tillfällen att han verkligen är en av det allra bästa gitarristerna i världen. Men förutom gitarrdriven blues innehåller också plattan en blåssektion och ett gäng låtar som inte är skriva av Moore utan av så namnkunniga personer som George Harrison och Peter Green för att nämna några. Krasst sett kan man säga att dessa externa låtar inte sätter sig lika omedelbart som Moores egna men å andra sidan kan jag konstatera, nu när jag nästa spelat sönder plattan att det faktiskt är de andras låtar som håller längst, men då har denna skiva snurrat många varv! Det finns också ett gäng gästartister som sannerligen drar upp intresset för musiken ytterliggare, legender som: Albert King, Albert Collins och George Harrison medverkar.

10/10 

Recension: Melissa Etheridge: Breakdown – 1999

                       

Min första kontakt med Melissa Etheridge kom redan runt 1988 när hon framförde Bring Me Some Water på någon tillställning som jag tror var grammyutdelningen eller liknande. Jag var i vilket fall som helst helt såld, men hade i efterhand ingen som helst aning om vad jag hade hört, eller vem jag hade hört egentligen. Detta fick jag inte reda på förrän efter många år och då endast av en slump, men essentiell information har ju lite konstiga vägar att ta sig fram på ibland. Hur som helst, så tog väl denna process runt tio år då jag införskaffade denna platta i samband med upplysningen. Av någon anledning blev den sedan liggande, efter någon enstaka genomlyssning, fram tills helt nyligen – mycket märkligt. Hur som helst så är det en tämligen stabil rockplatta från en artist som är känd för att ha mycket starka åsikter i hjärtefrågorna, såsom den globala miljöfrågan och gay-rättsaktivism, och till stor del handlar om de olika faserna i ett förhållande. Jag upplever inte texterna som klockrena men visst finns där något speciellt och man kan ofta dra slutsatser till hennes eget liv som lesbisk, inte minst i Mama I’m Strange eller Scarecrow som tydligen är dedicerad till Matthew Shepard. Musikaliskt är det lätt att hänga med i melodislingorna redan efter ett par genomlyssningar. Detta måste anses vara positivt, då jag åtminstone för egen del ofta vänder mig emot Singer/Songwriters just på grund av deras sätt att skapa musik utan tilltalande melodi. Detta är framförallt sant på plattans första halva där de flesta av mina favoriter återfinns. Röstmässigt finns heller inget att klaga på och Melissa låter lätt hes precis som jag vill ha det – sensuellt för att inte säga lätt erotiskt!

7/10