Recension: John Mellencamp – Scarecrow – 1985

Det här är en väldigt bra platta med John Mellencamp, den är stabil och med många medryckande melodier. Och även om jag kanske inte vill sträcka mig så långt som att kalla det hela för musikalisk perfektion så är det bra nära och det är sannerligen ytterst kompetent utfört, både när det gäller låtskrivande, framförande och hela produktionen egentligen! Det är förvisso inte lika bra som mästerverket Uh-huh från 1983 men absolut inget som skäms för sig. Titelspåret, eller rättare sagt Rain on the Scarecrow, som det egentligen heter och Small Town, som kanske är Mellencamps bästa hit någonsin (det beror ju på vem man frågar förstås) har väldigt medryckande melodier medan resten av plattan, i stor utsträckning, får klara sig utan detta. Men det märkliga är att även om det inte finns några direkt starka hookar, förutom i dessa två dunderlåtar, så fungerar det mycket bra ändå! Det finns en styrka och närvaro i musiken som gör att man inte behöver förlita sig på så enkla knep helt enkelt. Fast eftersom man inte tröttnar på skivan i första taget, så lär man ju sig de andra låtarna ganska bra också förstås och skivan blir faktiskt bättre och bättre ju fler gånger man hör den!

8/10

Recension: Sharleen Spiteri – The Movie Songbook – 2010

Det är idel kända låtar och inget nytt under solen på den här plattan från den forna Texassångerskan. Temat är förstås musik från filmer som titeln anspelar på och det är allt ifrån Xanadu, the Sound of Silence, What’s New Pussycat? och Take my Breath Away som framförs. Sharleen är en duktig sångerska, det är inget snack om den saken även om den här skivan faktiskt var något av en besvikelse. Det finns inte mycket kvar av Texas tidiga blues-soul-rock-sound och det är allt för mycket radiopop för min smak, dessutom är många av låtarna lite uttjatade redan och kanske lite för jazziga för min smak. Det blir lite för tillrättalagt, prydligt och välvårdat och det är inga vassa kanter som sticker ut någonstans och det tycker jag är synd när man vet att det faktiskt finns kompetens att skryta med tillgängligt.

5/10

Recension: Kiss – Animalize – 1984

Det här är egentligen en riktig skitplatta! Lyckligtvis har den Kiss stora hit från 80-talet – Heavens on Fire som dragplåster, vilket gör att den blir uthärdlig, eller till och med hygglig emellanåt faktiskt. Förutom detta är det dock en riktigt värdelös platta med väldigt få minnesvärda melodier och jag vet ärligt talat inte riktigt vad de håller på med! Det känns som om de egentligen inte ville släppa en skiva men var tvungna eftersom Lick It Up kom året innan och så hade de ju precis sminkat av sig och behövde lite mer tid i rampljuset. Det här var förresten den enda skivan med Mark St. John som medlem i bandet. Han ersatte Vinnie Vincent som gitarrist samma år som skivan kom ut. Eric Carr spelar trummor och Gene Simmons och Paul Stanley, som också skrivit allt material står för kompgitarr/bas och sång.

4/10

Recension: Doro – Force Majeure – 1989

För ett tag sedan skrev jag om Doros skiva Love Me in Black från 1998 som jag fann vara överraskande industriell i sitt sound. Den här påminner ingenting om det! Det här är istället den första skivan som Doro Peasch släppte under sitt eget namn efter Warlock. Det finns någon berättelse om varför det kom att bli som det blev, där Doro nekades rättigheter till namnet Warlock, som hon egentligen ville släppa albumet under men jag kan inte detaljerna och lämnar det helt sonika utanför. Hur som helst så låter det här mycket mer rock ’n roll, hårdrock, heavy metal, eller vad man än vill kalla det för, än vad Love Me in Black lyckades med! Det är nästan stereotypiskt men trots allt mycket bättre än den industriella musikstil som senare skulle komma! Däremot är det inte nödvändigtvis jättebra ändå och det är inte alltid jätteintressanta melodier och där kommer nog den här till korta jämfört med Love Me in Black. Till plattans höjdpunkter hör I Am What I Am och det är alltid kul att höra en version av A Whiter Shade of Pale som plattans inledningsspår. Men även den här skivan lider lite av att Doro inte har en särskilt intressant röst. Hon är helt klart kompetent som sångerska men inget exceptionellt och hon förmår inte lyfta musiken till högre höjder på egen hand. Det blir lite tröttsamt i längden och det blir trots allt lite för stereotypiskt vid några tillfällen. Enstaka låtar funkar ganska bra men helhetsintrycket är inget man hoppar av lycka över.

5/10

Recension: Kelly Clarkson – Breakaway – 2004

Jag tänkte egentligen inleda den här minirecensionen med att be om ursäkt för mitt höga betyg och konstatera att jag egentligen inte tycker om sådan här radiovänlig musik som ligger någonstans mellan pop och rock. För det gör jag verkligen inte. Men de tre, fyra första låtarna ungefär tilltalar mig rejält och det finns helt klart ett bra melodiskt material i dem. Kelly Clarksons röst är väl i sig inget speciellt, hon har inte mera inlevelse än någon annan och låter inte bättre, men hon låter inte sämre heller. Hon låter ungefär som man kan förvänta sig att sådan här musik låter och framförs helt enkelt. Hur som helst så tänker jag inte be om ursäkt för att jag sätter ett högt betyg för när man har lyssnat igenom hela skivan så upptäcker man att det faktiskt inte håller hela vägen igenom. Det är lite halvbra mest hela tiden, men det innebär ju också att det är lite halvdåligt mest hela tiden, förutom den inledande kvartetten låtar kanske. Jag hade från början tänkt ge skivan ett betyg i storleksklassen sju av tio, men efter att ha gått igenom hela skivan och fått den i färskt minne kan jag inte göra det. Den andra halvan drar ned det så pass mycket att det inte kan bli frågan om ett högre betyg än…

5/10