Nytt album med Mustasch - Thank you for the Demon

Release: 2014-01-15

Kiss – Rock ’n’ Roll all Nite – DVD

Jag köpte den här DVDn på GeKås i Ullared av alla ställen. Anledningen var förstås att den var billig. Är man en snåljåp så är man… Nja, så enkelt är det väl inte egentligen. Anledningen till att jag inte ville betala mer för den var snarare min skepsis mot innehållet. Omslagsbilden ser onekligen inbjudande ut men det är inte en officiell Live DVD. Jag menar, den innehåller onekligen livematerial men det är ingalunda en hel konsert. Man ska heller inte lura sig av att den nuvarande lineup’en med Tommy Thayer och Eric Singer syns på omslaget. Det är helt enkelt frågan om en massa olika klipp där de flesta faktiskt tycks vara med originalbandet. Inklusive Ace Frehley och Peter Criss alltså.

Dock innebär detta att kvaliteten blir ganska ojämn. Det är en klar underdrift egentligen men jag känner för att vara diplomatisk idag. Några av numren är riktigt anständiga när det gäller både bild och ljud medan andra nästan tycks vara filmade av fansen. Det är inte bra kvalitet och själva produktionen av bilderna är inte bra heller. Man får inte något helhetsintryck i framträdandena. Alltså de enskilda numren menar jag nu.

Däremot så spänner låtarna över en stor del av karriären och det är ju kul. Några personliga favoriter finns med: Shout it out Loud, Love Gun, God of Thunder och förstås Rock ’n’ Roll all Nite. Det finns också några låtar jag inte känner igen alls men så är jag inget riktigt die hard fan av Kiss heller. Jag må ha affischerat mitt pojkrum med dem en gång i tiden men allt känner jag inte igen.

Avslutningsvis kan jag också nämna att liksom på skivorna är det Gene Simmons och Paul Stanley som tar störst plats. Det faller sig kanske naturligt att fokusera på de som sjunger men man skulle väl kunna filma de övriga medlemmarna i bandet lite också? Visserligen tycker jag mig se Eric Carr bakom trummorna i något av numren men det är mer en gissning från min sida än något som jag är helt säker på att jag har sett. Jag gissar att man klarar sig bra utan den här om man redan har en massa livematerial med bandet. För oss andra kan det väl vara en rolig upplevelse men det är absolut inget mästerverk.

5/10

W.A.S.P. - Babylon - 2009

När jag skrev om W.A.S.P.s sjätte studioalbum – Still Not Black Enough förra året så menade jag att jag övergav bandet efter deras tredje skiva Inside the Electric Circus och hur besviken jag var på bandets utveckling. Jag konstaterade också hur mycket jag verkligen gillade Still Not Black Enough och med det i bakhuvudet kände jag mig angelägen att fortsätta utforska mina återkomna hjältars utveckling. Jag införskaffade därför deras senaste album – Babylon, som tydligen baseras på bibelns berättelse om de fyra ryttarna. Nu ska man vara medveten om vad ”baseras på” verkligen betyder och inte tro att det handlar om särskilt tydliga kopplingar, men det spelar ingen som helst roll, för det är hur bra som helst i alla fall!

Liksom på Still Not Black Enough är hela bandet förutom Blackie själv utbytt från de tidiga åren och jag betraktar det snarare som Blackie egen lekstuga numera. Ett bandnamn som egentligen inte borde finnas längre men som gör det ändå eftersom det är ett välkänt varumärke. Det är väl lite som när Tony Iommi vägrade överge Black Sabbaths namn i samband med utgivningen av Seventh Star.

Det är också Blackie som står för samtliga kompositioner utom en cover på Deep Purples Burn och avslutande The Promised Land som skrevs av självaste Chuck Berry. Det är båda väldigt bra versioner av låtarna och av det övriga materialet finns det inget som är näst bäst. Det är helt omöjligt att hitta favoritlåtar framför några andra och soundet påminner lite om W.A.S.P.s andra platta The Last Command. Det är dock bättre producerat, vilket förstås delvis går att förklara med att det skiljer tjugofyra års erfarenheter mellan skivorna. Dessutom producerades The Last Command av Spencer Proffer och Babylon av Blackie Lawless själv.

Det handlar alltså om Heavy Metal av ett så klassiskt snitt att jag nästan trodde den var utdöd! Och det är en läxa jag verkligen hoppas att jag lär mig av en gång för alla, man ska inte överge sina gamla preferenser i tron på att de gått hädan av tidens tand. Jag kommer heller inte att överge W.A.S.P. igen, utan kommer snarare att ta igen alla de album jag har missat genom åren, samt ge mitt omdöme av dem här. Äh, det är väl klart att jag skriver om de album jag inte missat, utan som redan står i hyllan också. W.A.S.P. är ett band som förtjänar sin uppmärksamhet och även om deras initiala kändisskap kom till av genialisk marknadsföring är det inte längre något de behöver förlita sig på. De musikaliska kvaliteterna står på helt egna ben och jag älskar det jag hör. Blackie kan räkna sig till en av de verkligt få som numera klarar av att leverera en hel skiva i toppklass, inte bara några enstaka låtar eller en halv skiva.

10/10

Michael Bolton – The One Thing – 1993

Jag har ofta gjort mig lustig över Michael Bolton och hans musik. Inte sällan har jag hävdat att han skulle vara helt uttryckslös och sakna inlevelse. Med det sagt måste jag också konstatera att jag egentligen aldrig tagit mig tid att ge honom en ärlig chans. Det var väl några låtar som spelades på radion under det sena 80-talet, kanske det tidiga 90-talet men att höra något spelas på radion är inget bra sätt att grunda någon bedömning på. Kanhända var också hans uppbrott från hårdrocken en anledning till att han fick bära hundhuvudet under så många år.

Den här skivan är nu mer än 20 år gammal och anledningen till att den införskaffades häromdagen var förstås det fördelaktiga priset. Att jag hade några förväntningar kan jag inte påstå men jag tyckte att det skulle vara kul att ge honom en chans till och… killen kan ju sjunga! Det är kanske inte alltid den roligaste musiken och den typen av soul som han hängav sig åt efter hårdrockstiden är väl inte det som ligger mig närmast om hjärtat men det är förvånansvärt kompetent gjort.

Inlevelseförmågan som jag länge hävdade var detsamma som en död torsk ligger på en bra mycket högre nivå men framför allt är det de tekniska bitarna som förvånar mig. Michael Bolton framstår som en storsångare och jag ska inte beröva honom det epitetet igen. Om inte andra ”bevis” uppkommer förstås. Skulle jag jämföra honom med någon så ligger vår svenska Tommy Nilsson bra till. Ni vet han som en gång var med i bandet Easy Action och sedan fastnade i balladträsket (hans egna ord). Och, ni får dra mig på en liten vagn om ni vill, men det här är bra! Det kanske inte är låtar som sätter sig omedelbart eller låtar man kommer ihåg och kan nynna med i men det är onekligen mäktigt!

Produktionen kan man väl inte skryta med men vi ska komma ihåg i vilken era skivan gjordes också. Det låter ungefär som den ljudfilosofi man hade på 90-talet. Det är naturligtvis ett oerhört krasst uttalande och självklart finns det fler undantag än som går att räkna men det är ändå något man känner igen från andra skivor från perioden.

7/10

Cornelis Vreeswijk – Hommage till Povel – 1981

När jag först införskaffade den här skivan för ganska många år sedan nu tyckte jag nog att den var det bästa av två världar. Povels fantastiska sånger framförda av Cornelis Vreeswijk. Kunde det bli bättre? Undantaget Cornelis egna visor förstås, i synnerhet de från den tidigare delen av karriären. Och visst, skulle Povel göra de här sångerna själv skulle man kunna kalla det för det Povels Bästa eller Greatest Hits eller liknande. Men här är det alltså Cornelis som gör hans sånger i egna versionen. Oftast känns det oerhört medgörligt men ett par av spåren är verkligen helt omfraserade.

Men det är på gott och ont. Ibland känns det lite som att Cornelis gör det lite för teatraliskt. Ibland funkar det jättebra men ibland blir det inte lika lyckat. Bland de mest lyckade numren är Varför är där ingen is till punschen? som får ett helt nytt lyster i Cornelis tolkning och nästan en ny dimension också. Måste Vägen till Curaço gynga så? tillhör däremot inte de mest lyckade numren. Det känns emellanåt som at Cornelis inte riktigt hänger med det höga tempot och de många orden som ofta kantar Povels texter.

På senaste tiden har jag lyssnat rätt mycket på Povels egna inspelningar och är inte lika imponerad av den här skivan längre. Det är förstås fortfarande en bra skiva men jag tar inte fram den så ofta längre. En sak ska man dock ha klart för sig. Inledningssången på skivan – Hommage till Povel, är helt och hållet Cornelis långt ut i fingerspetsarna. Övrigt material är dock skrivet av Povel Ramel!

7/10