Texas – The Hush – 1999

Det här är ett betydligt mycket bättre album än Careful What You Wish For och Red Book som jag tidigare skrivit om. Det är också ett något äldre album än de två som faktiskt är de två senaste (sista?) och som sådant har det ett lite annorlunda musikaliskt uttryck som jag gillar. Det är mycket mera soul och blues i musiken än vad som senare skulle bli och det är denna tidigare eran som jag initialt fastnade för. Och så är det rock förstås och inte så mycket modern pop som senare skulle bli verklighet. Sharleen Spitiris röst passar mycket bättre till den här typen av musik och hon gör också ett riktigt bra jobb här. Inlevelsen är trivsam och melodierna är behagliga. Det är helt enkelt ett album som man mår bra av att lyssna på. Man blir kanske inte lyrisk när man lyssnar, men det är å andra sidan en väldigt sällsynt känsla och ska man drista sig till att jämföra med alla annan möjlig musik som brölar ut ur radiokanalerna så är det klar mer upplyftande. Det där sista var förvisso inte en särskilt rättvis jämförelse eftersom den mesta radiomusik låter ganska enformigt och bedrövligt enligt mig.

7/10 

Kiss – Love Gun – 1977

Jag gillar den här plattan men alla låtar är inte Gudabenådade. Flera av dem är ganska anonyma men höjdpunkterna är å andra sidan ganska stora höjdpunkter! Inledande I Stole You Love, titelspåret Love Gun förstås och Plaster Caster tillhör alla kategorin fantastiska låtar. Att omslagsbilden är en av de coolaste i Kiss hela diskografi har kanske inte så mycket med musiken att göra men Kiss image har väl alltid varit en så betydande del av deras varumärke att jag inte kan låta bli att kommentera det. Åter till musiken då. Det blir på det hela taget så att dalarna och topparna tar ut varandra ganska bra och det blir i slutändan inget fantastiskt album utan ungefär vad man kan förvänta sig. Ace Frehley sjunger för första gången på den här skivan på låten Shock Me och Peter Criss får lika stort utrymme med Hooligan. Övrigt material tar Stanley och Simmons hand om i vanlig ordning. Det är absolut ingen platta som skäms för sig i skivhyllan och jag tycker nog det är en skiva man bör äga men det är inte det bästa någonsin med Kiss. Skivan avslutas förresten med en cover som även MagnusUggla tolkat en gång i tiden, i Kiss version heter den Then She Kissed Me och det är The Crystals som ligger bakom originalet.

6/10 

Nyheter: U.D.O. - Steelhammer

Nytt album 20130513!

John Mellencamp – Uh-huh – 1983

Jag har lyssnat väldigt mycket på John Mellencamp på sista tiden och det har ärligt talat varit av mycket skiftande kvalitet! Eller snarare är det väl så att det är det rent musikaliska som varit skiftande och inte produktionsmässiga kvaliteter som varit ganska jämna. Men eftersom denne man haft en minst sagt innehållsrik karriär som nu sträcker över trettio år är det kanske på sin plats att nämna att de skivor som jag syftar på här och nu alla hör hemma på åttio- eller nittiotalet. De allra första försöken och de senaste alstren är alltså inte inkluderade i mitt lyssningsmaraton. Man skulle kunna säga att det rör sig om storhetsperioden och falnandet av densamma. Den här skivan hamnar helt klart i toppskiktet! Den är inte helt igenom perfekt men det är bra nära och de små saker som man inte kan räkna som perfektion är så lätt räknande att man helt enkelt kan ignorera dem helt och hållet. Det finns överhuvudtaget ingen som helst anledning att inte ge den här skivan full pott för redan efter första genomlyssningen insåg jag att det här var en skiva utöver det vanliga och den har till om med växt sedan dess. Det är sköna melodier, vilket John Mellencamp senare verkar ha haft lite svårare att skriva, det är lagom mycket gitarrock utan att det går till överdrift med riff som egentligen inte hör rotrocken till. Det är bra teman i sångerna och allt finns där. John Mellencamp gör verkligen det här till sitt eget vilket ibland r lite av problemet med den här typen av musik tycker jag. Det kan tendera att bli lite opersonligt och slätstruket, men inte här alltså!

10/10 

U.D.O. – Faceless World – 1990

Den här skivan har ett mycket modernare sound än debuten Animal House från 1987. Det låter inte alls lika mycket Accept längre, det är lite fränare och lite tuffare än vad man förknippar Accept med helt enkelt. Självklart är de musikaliska likheterna färgas av Udo Dirkschneiders mycket speciella röst och sångteknik. Och den som inte hör likheterna i detta avseende är antagligen stendöv på båda öronen. Men det går aldrig till överdrift, Udo försöker aldrig vara fräckare än vad han klarar av och allt håller sig inom ramarna. Det är på det hela taget ett väldigt bra album även om det inte finns några direkta låtar som sticker ut från mängden, inget är egentligen mycket bättre än något annat på plattan och det är svårt att gå in i detalj på vad som gör skivan till vad den är. Gillar man klassisk heavy metal lär man känna igen sig och tycka om det här. Och det är en typisk skiva i genren egentligen, inga särskilda krusiduller, inga anmärkningsvärda arrangemang, men ett stabilt genomfört album som håller fortfarande.

7/10