Recension: ZZ Top - Mescalero - 2003

Mescalero (2003) – För första gången sedan El Loco 1981 använder ZZ Top åter igen en Tex-Mex titel på sitt album och det tycker jag är ganska kul eftersom jag gillade de tidiga titlarna! Tyvärr är inte albumet lika kul musikaliskt sett. Det är onekligen en mycket bättre skiva än föregående XXX men den lider lite av samma problem, en undermålig produktion och uselt ljud! Låtarna är dock något bättre och man får faktiskt ganska mycket för pengarna. Hela sexton låtar har man lyckats pressa samman och det får ju alltid räknas som något!

I stort sett allt material är skrivet av Billy Gibbons, som också har producerat igen, och Dusty Hill och Frank Beard medverkar faktiskt bara på What It Is Kid som medkompositörer. Överlag känns hela skivan lite som en plojgrej och jag tycker det är lite synd att så skickliga musiker som det trots allt ändå rör sig om ska falla i den fällan. Jag känner mig snuvan på konfekten och jag tycker att det är att underskatta sin publik. Samtidigt får man väl se det som ett sätt att utveckla sin musik och kanske ett sätt för ZZ Top att hitta en yngre publik kanske. Jag tycker bara det blir lite plumpt när bandet framför sexanspelande låtar som Buck Nekkid. Det blir liksom lite påtvingat och oäkta på något vis och låtarna sätter sig inte. Man kan spela skivan gång efter gång men efter att man har stängt av är minnena lätträknade. Titelspåret gillar jag och man kanske ska uttrycka någon form av glädje för Que Lastima, där Billy Gibbons sjunger på spanska, men jag känner inte att jag kan göra det riktigt heljärtat. Likadant är det med As Time Goes By, som heter något annat på skivan, den borde vara ett kul grepp men det blir bara fåligt av det hela. Humor, självdistans och glimten i ögat saknades visserligen inte i början av karriären, men liksom jag var inne på när det gällde Rhythmeen så funkar det inte riktigt längre. Nä, det här blir snabbt ett väldigt tröttsamt album även om det förstås finns några positiva aspekter i grunden också! – 5/10

Recension: United We Stand – Welcome to the Real World – 2012

Jag har ett par musikaliska allergier som tyvärr färgar min upplevelse av musiken på ett allt för negativt sätt ibland. Till dessa hör ett mörkt ljud och en okontrollerad basåtergivning i frekvensavseende. Alltså för mycket basåtergivning i de lägre frekvensregistren. Detta är tyvärr något som den här skivan lider av och som stör mig ganska rejält! Det ger en amatörmässig ton vilket i sin tur resulterar i att låtarna inte görs full rättvisa.

För min egen personliga del tycker jag att det här hamnar lite för mycket åt det alternativa 90-talet för att jag ska vara riktigt nöjd. Det finns hur många band som helst som är ”rätt bra” men som sedan aldrig blir något mer. Är United We Stand ett av dem? Nja… Ska vi göra bedömningen med produktionen av plattan i beräkningen skulle jag nog vilja svara ja på den frågan. Dock finns det omständigheter som gör det här bättre än vad man först skulle kunna tro. Redan efter ett par tre genomlyssningar växer faktiskt låtarna och jag stör mig mindre på det mörka ljudet. Det ska mycket till för att jag ska tåla en sådan ljudbild i längden så det är ett väldigt gott tecken. Dessutom är de två-tre sista låtarna av en helt annan ljudmässig kvalitet än det övriga materialet. Lyssnar man på dessa hör man vilken potential det verkligen finns hos United We Stand. Varför har man gjort så? Hade det inte varit bättre med en mera genomgående produktion av albumet?

Ett tips till nästa platta är att alltså att hålla sig till den mer kontrollerade mixningen som utgör plattans avslutning. Ingen skulle bli gladare än jag om det dessutom inte är den slutgiltiga versionen av skivan som jag har fått lyssna på. Med det luftigare ljudet på plattans avslutning kommer musiken verkligen till sin rätt och trivs mycket bättre i mina öron.

Musikaliskt handlar det om rockmusik som till viss del påminner om Hellacopters men ändå inte riktigt. Tankarna går också till bandet Burn men har finns inte lika tydliga referenser till annan musik som det bandet förmedlar. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det och mina referensramar inom den här genren är också begränsade så jag nöjer mig där.

6/10

Recension: ZZ Top - XXX - 1999

XXX (1999) – Om föregående Rhythmeen var en tillbakagång till bandets ursprung så är det här helt klart en tillbaka gång till experimentellt tänkande i musikalisk form. Man har fått till någon konstig blandning av El Loco och Antenna med inslag av Eliminator och Afterburner, minus syntharna. Låtkvaliteten ligger på ungefär samma nivå som Recycler och produktionen… Ja, jag vet inte riktigt vad jag ska säga… Det låter burkigt och grötigt och även om jag inte brukar vara den som låter betyget spegla ljudkvalitet kan jag helt enkelt inte låta bli här. Det blir jobbigt att lyssna på och inte alls särskilt intressant. Plattan växer heller inte med flera genomlyssningar vilken ibland kan vara fallet, med Rhythmeen inte minst!

Liksom Fandango har den en livesektion som man har placerat sist på skivan. Dessa livelåtar är inte speciellt mycket bättre än studiomaterialet, varken när det gäller musikaliskt värde eller ljud- och produktionskvaliteter, men innehåller trots allt plattans största behållning. Man gör en version av (Let me be your) Teddy Bear, som ju självaste Elvis en gång i tiden hade en relativt stor hit med. Självklart är det Elvisälskande Dusty Hill som sjunger den och versionen är riktigt riktigt annorlunda och det tar nästan ett par gånger innan man riktigt fattar att det är samma låt! På denna livesektion av skivan finns också en version av ZZ Tops egen Pincushion med ny text – nämligen Sinpusher. 

På studiodelen, som ju trots allt upptar den största tiden av skivan hittar jag inte så mycket jag känner att jag behöver kommentera av den enkla anledningen att trots att jag lyssnat genom skivan ett antal gånger inte har en aning om vad den innehåller?! Jo förresten, Fearless Boogie låter som en ny version av Tubenake Boogie, visserligen i ett annat tempo och mycket sämre, men likheterna är slående. En boogie är väl en boogie kanske? Hur som helst så råder det ingen som helst tvekan om att det här är ZZ Tops absolut svagaste album hittills! Jeff Beck gästar förresten med sin stämma på Hey Mr. Millionaire. – 4/10

Recension: Bruce Dickinson – Accident of Birth – 1997

Det här är Bruce Dickinsons fjärde soloskiva och den första som faktiskt är riktigt riktigt bra! Visst fanns det tendenser på föregående Skunkworks men de inledande två plattorna Tattooed Millionaire och Balls to Picasso har väldigt lite med det här att göra. Borta är den lättsammare pop-rocken, istället handlar det om tung vokalbaserad heavy metal!

Skulle man bara gå på de inledande spårens kvaliteter skulle jag utan tvekan delat ut ett fullbetyg åt den här skivan. Men som vanligt är det inte fallet och det finns några svackor här och där. Rösten sviker dock aldrig Bruce Dickinson och ska man enbart se till teknisk kompetens är det heller ingen tvekan om vilken betyg som borde utdelas. Men allting är inte så enkelt och man måste även ta med andra variabler i ekvationen.

Nu blir slutresultatet mycket gott i alla fall och det finns verkligen inget att skämmas över med denhär plattan. Medverkar gör även Adrian Smith som även han har ett förflutet i Iron Maiden. Det vill säga när det här plattan kom var både Bruce och Adrian före detta medlemmar av bandet. Numera är de båda tillbaka där de, enligt mig, hör hemma! För övrigt finns det mycket av Iron Maidens sound här, vilket i sig inte är särskilt märkligt eftersom sångaren tenderar att färga bandens sound ganska rejält.

Ska man bara ha ett av Dickinsons soloalbum är det utan tvekan det här man ska ha!

8/10

ZZ Top - Rhythmeen - 1996

Rhythmeen (1996) – Efter samlingsplattan One Foot in the Blues från 1994 där bandet samlade de låtar som föll under den mer eller mindre renodlade blueskategorin var det dags att släppa ett nytt album. Resultatet blev en kombination av den naturliga utvecklingen från Antenna, det vill säga väl producerade och tillrättalagda låtar och den skäggiga trions tidigare karriär. Det är absolut ingen överdrift att kalla den här plattan för retroinspirerad trots den moderna (för 1996) produktionen. Jag vill dock påstå att det är betydligt livfullare på detta plan än föregående Antenna, dessutom hörs det för första gången på många år att Dusty Hill faktiskt spelar bas i bandet!

Jag tycker att det här är ett rejält kliv i rätt riktning och även om jag verkligen gillar åttiotalsproduktionerna Eliminator och Afterburner så är det så här ett band som ZZ Top ska låta. Det ska kännas som om lokalen är lite skitig och rökig där de tre gubbarna på scenen framför sina smått gubbsjuka alster om sensuella damer. Jag säger gubbsjuka för om det en gång i tiden möjligen var med glimten i ögat så känns det numera som om de inte riktigt var gränserna går längre. Det känns delvis som en drift med sig själv men utan den självdistans som krävs för uppgiften och Billy Gibbons överdriver mer än en smula när han ska försöka låta förförisk eller förföriskt berättande om någon interaktion mellan könen.

Det finns väl inte någon låt som sätter sig riktigt rejält så där direkt utan det här är en platta som växer med genomlyssningarna. Ju mer man lyssnar på den, desto mer växer den helt enkelt och det är väl egentligen det bästa ur en synvinkel där man betänker andrahandsvärdet på musik. Snabba hits tröttnar man på men behöver de lite tid att växa håller de helt enkelt mycket längre!

För en gångs skull är inte Dusty Hill sjungna Loaded plattans bästa låt, även om den inte är dålig på något sätt. Mina favoriter blir istället titelspåret som inleder skivan och så det mesta som rör plattans andra halva faktiskt. Hur mycket av soundet som ska tillskrivas Billy Gibbons respektive Bill Ham är väl osäkert eftersom de både som producenter till skivan. Men med facit i hand verkar det väl som om Bill Ham är på väg bort då det här är hans sista inblandning med bandet. Man kan förstås inte sia om framtiden utan enbart utgå från tillgängligt material. Helt säkert är dock att Billy Gibbons dominerar, liksom i bandets barndom, mer än på de senaste plattorna när det gäller låtskrivande och det är kanske det som är modellen? – 8/10