Debbie från Söderhamn!

Jag fick nyligen nys om ett svenskt band från Söderhamn, Debbie heter de. I samband med detta fick jag också en inbjudan till att lyssna lite på deras musik och även om det inte kan bli frågan om någon regelrätt recension tänkte jag åtminstone skriva några rader om vad jag tyckte om dem. Själva räknar de upp influenser som Hellacopters, Backyard Babies, DAD och Motörhead och ett gäng band till som jag knappt har hört talas om. Om det är för att jag börjar bli gammal eller för att jag helt enkelt aldrig intresserat mig för den typ av musik som tydligen ligger Debbie varmast om hjärtat ska vi inte spekulera kring…

Jag kan höra klara likheter med både Hellacopters och Motörhead i musiken, de andra referenserna är jag tyvärr inte tillräckligt bekant med för att kunna skapa mig en uppfattning om. Överlag tycker jag att det låter okej, det är lite grötigt a la Motörhead och det verkar som om Tobias Forsner, som står för sången lyssnat en hel del på Lemmys sätt att leverera en text. Men det är svårt att avgöra kvaliteter på streamad musik på datorn, det är verkligen inget jag föredrar när det gäller att skapa sig en uppfattning om någonting. Allt för mycket nyanser går förlorade enligt min mening så jag hoppas att Debbie kommer med en riktigt demo så småningom. Det är i alla fall så pass bra att det skulle vara intressant att höra hur de låter under mer ordnade former!

Här kan man lyssna fram tills dess..
DEBBIE

Recension: Candlemass – Candlemass – 2005

Efter, det enligt mig ganska misslyckade albumet From the 13th Sun, som var tydligt inspirerat av Black Sabbath, tog bandet en paus på fem-sex år. När det sedan var dags igen hade Leif Edling samlat ihop samtliga medlemmar från den klassiska sättningen med Messiah Marcolin på sång igen. Resultatet blir visserligen väldigt familjärt, det råder ingen som helst tveka om vilka som spelar och man känner igen låtarna direkt även om man aldrig har hört dem innan. Vid en första anblick kan man kanske tycka att det skulle rendera i betyget ”ungefär vad som kan förväntas” det vill säga en 6:a men det påverkar tyvärr tråkighets faktorn i en märkbar negativ riktning och man blir mest irriterad över att musiken inte utvecklats någonting sedan storhets tiden. Det är ingenting som klär plattan även om det faktiskt i grunden handlar om stabila låtar. Det är synd att man fastnat i denna fälla. Själva ljudet på plattan är också bedrövligt. Basmullrande är nog det bästa ord jag kan använda i sammanhanget och de som känner mig vet att det gillar jag inte! För tio eller femton år sedan hade det här varit hur bra som helst tror jag, men nu blir det bara uttjatat och tråkigt. Men eftersom det trots allt finns en del positiva egenskaper bland låtkvaliteterna ska jag vara extra snäll i min betygsättning.

5/10 

Recension: Kiss – Hotter Than Hell – 1974

Det här är inte ett lika klockrent album som debuten! Hela produktionen är sämre och man har heller inte fått till låtarna med samma träffsäkerhet, inget sticker egentligen ut från mängden utom möjligen titelspåret Hotter Than Hell. Tyvärr har jag, som ett stort fan av filmen Kiss Meets The Phantom of the Park (som bandet själva tydligen hatar) svårt att ta till mig texten efter att idogt lyssnat på den alternativa text som finns i filmen där man döpt om låten till Rip and Destroy. Vokalistrollen ser ut ungefär som på debuten, Gene Simmons tar störst utrymme, därefter Paul Stanley och sist Peter Criss som endast sjunger på en låt. Ace Frehley sjunger inte alls, men det vet i tusan om inte han åter igen är upphovsman till plattans starkaste låt – Parasite! Hur som helst blev det här en besvikelse, men får ändå anses vara av betydelse för Kiss fortsatta utveckling. De gjorde en ny platta sex månader efter debuten och med det rasande tempot kan väl nästan ingen bibehålla de kvaliteter som man kanske slipat på i åratal för perfektion. Helt ok, men inte så mycket mer alltså!

6/10 

Halford – Resurrestion – 2000

Att ge sig på att beskriva musiken från en av de största förgrundsfigurerna inom Heavy Metal genom alla tider kan tyckas lite barnsligt. Känner man inte till Rob Halford är det förmodligen ingen musik man vill lyssna på i alla fall kan man resonera. Men å andra sidan är ju alla nybörjare någon gång och med det i bakhuvudet kan jag väl åtminstone sträcka mig till att säga att det här är Heavy Metal i dess mest klassiska form (tänk Judas Priest) fast med lite råare tendenser (a la Fight) emellanåt. Usel beskrivning, men en som faktiskt funkar… Tyvärr måste jag säga att plattan inte lever upp till mina förväntningar. Inledningen är hur vass som helst och Rob får redan i öppningsspåret tillika titellåten visa var skåpet ska stå. Han är en av de allra vassaste sångarna på Heavy Metal Scenen så är det bara! Det som sedan följer är dock inte lika imponerande, det är förstås fortfarande lyssningsvärt och kompentent framfört på alla sätt och vis, men tenderar att bli lite tråkigt i längden. Låtarna, med några få undantag sticker inte ut från mängden och det blir bara en medioker soppa av alltihop. Höga förhoppningar ger stora besvikelser…

5/10 

Tristania – World of Glass – 2001

Det här är inte ett lika klockrent album som debuten Widow’s Weeds. Kontrasterna är inte lika tydliga, sopranen Vibeke Stene låter inte lika spröd, musiken är inte lika tung och growlandet har tagits över av Ronny Thorsen och det funkar väl ganska bra, men det är som sagt var inte riktigt den kontrast mellan det spröda och det tunga som jag skulle vilja. Arrangemangen är mera köraktiga och det finns liksom inget som sticker ut från plattan. Missförstå mig inte, det är fortfarande bra, men det finns inte kvalitéer som kommer i närheten av Widow’s Weeds! I sina bästa stunder är det här musik med violin och piano i kontrast till de distade gitarrerna och snabba trummorna (som förvisso inte är såå snabba) men man har också lagt sig till med andra ljud som jag inte riktigt kan placera. Det låter som om man velat hitta ljud som ingen annan har använt tidigare och sedan använt dem i sina låtar. För mig låter det lite krystat och som ett tecken på att man inte har kunnat komma på bättre låtar. Dessa är fortfarande långa men har inte riktigt den progressiva form som på Widow’s Weeds. Därmed inte sagt att det är strikt konventionell låtstruktur, men det når trots allt inte riktigt ända fram.

6/10