Lord Belial - Revelation - 2007

Lord Belial

Revelation

2007

Regain Records: RR 114

Det här är en platta som växer med varje lyssning och det som från början mest lät som kaos i mina öron har sedan utvecklats till melodiösa melodislingor. Det vill säga om man plockar ned musiken i sina minsta beståndsdelar och inte tar hänsyn till de brutalt pumpande baskaggarna, gitarristernas tremoloteknik och de karakteristiska (o)ljud som kommer från Thomas Backelins strupe och som ofelbart för tankarna till legendariska Bathory.

Som Ni förstår av ovanstående beskrivning är det här en ganska brutal platta, långt mer så än Lord Belials förra alster Nocturnal Beast som kändes mer stämningsfull och harmonisk. Gemensamt är dock en genomtänkt atmosfär samt en början och ett slut på albumet. Vi får ta del i en musikalisk resa där introt 7th Seal introducerar och inleder den brutala Ancient Splendor som genast bevisar att det här är ett album att räkna med. Det är kompromisslöst, hårt och brutalt men inte utan nyanser och välskrivna harmonier.

Plattan fortsätter lika brutalt med titlar som Aghast, Death as Solution och Unspoken Veneration och håller en ganska jämn rytm som vid första lyssningen lätt blir lite tråkig och tjatig. Man går miste om en del dynamik, som mestadels beror just på de typiska tremoloteknikerna och det oerhörda hamrandet på baskaggarna. Å andra sidan får den som föredrar progressiva och tempoväxlande låtar sitt lystmäte framåt slutet med variationsrika låtar som Gateway to Oblivion och semimelodiösa Unholy War. Lägg till detta den mörka och förhållandevis långsamma Black Wings of Death som är ett lysande exempel på gediget låtskrivande. Man bevisar också att tempo inte alltid är allt man måste uppnå och det här är otvivelaktigt plattans tyngsta låt.

Men att varken tyngst eller snabbast nödvändigtvis behöver betyda bäst blir uppenbart i det avslutande spåret – Grievance. Det är en sparsamt instrumenterad avslutning som, förutom en del rent och mindre rent gitarrljud och ljudeffekter som får det att krypa längs ryggraden, även har några få textrader som nästan går att uppfatta. Men att invända mot problematiken att inte uppfatta texten med ett otränat öra känns inte riktigt relevant. Det vore att invända mot hela genren och inte heller värdigt de kvalitéer varken albumet Revelation eller bandet Lord Belial besitter.

Trots det kan jag inte blunda för mina egna preferenser och tvingas därför låta detta dilemma, styggelse eller inte, avspegla sig en aning på betyget.

7/10

Paul Simon – Songs From the Capeman – 1997

Songs from the Capeman är faktiskt precis vad det later som, det är en samling sånger från broadwaymusikalen med samma namn, skriven av Paul Simon. Det vill säga, det är inte den kompletta musikalen utan 13 låtar (knappt hälften av musikalen) som på denna skiva till största delen sjungs av sin upphovsman. På grund av detta finns där naturligtvis en viss struktur när det gäller själva historien och den sammanlänkas självklart i helheten, precis som vilken musikal som helst gör. Musikaliskt andas det femtiotal, det är mycket stämsång och rock and roll och låter mycket ”New York”, men i kontrast till detta finns det också gott om latinska rytmer, vilket jag gillar. Huvudpersonen i musikalen ”The Capeman” eller Savador Agron som han egentligen hette, kom nämligen från Porto Rico och här blandas de två kulturerna, åtminstone musikaliskt, med varandra. Jag vill inte säga att detta fungerar utan komplikationer men, åtminstone initialt är det mycket intressant och medryckande. Snart inser man dock varför musikalen blev ett ekonomiskt fiasko, det blir enormt tråkigt efter ett tag och de inledande kvalitéerna skivan visar prov på kan tyvärr inte rädda helheten.

4/10 

Recension: Kiss – Dressed to Kill – 1975

Det här kommer förmodligen att låta lite märkligt, för jag gillar verkligen de enkla och okomplicerade låtarna på detta album. Det är verkligen melodierna som står i förgrunden och det gör ingenting att de tekniska färdigheterna på instrumenten inte är fulländade, eller att Gene Simmons och Paul Stanleys stämmor emellanåt skär sig lite mot varandra. Det gör bara att det låter lite mer äkta än vad det troligen skulle göra om allt far perfekt tillrättat in i minsta detalj. Det är rå rock helt enkel och som sådan funkar det här alldeles utmärkt. Dock vill jag hävda, med hänvisning till den inledande meningen, att Kiss måste vara ett av de mest överskattade banden någonsin. Inte för att jag vill förringa deras plats i musikhistorien men den största anledningen till framgången vill jag påstå är deras häpnadsväckande image och en mycket skicklig marknadsföring. Idag kanske inte skulle höja på ögonbrynen åt fyra sminkade killar längre, men då var det nytt, kanske lite häftigt och möjligen lite farligt i allmänhetens ögon. Iögonfallande är nog ordet jag söker och numera lever det väl mera på nostalgi än något annat. Men oavsett marknadsföring så gillar jag det här albumet som innehåller klassiker som C’mon and Love Me, She, Rock Bottom och kanske den största och bästa Kiss-hiten genom tiderna – Rock and Roll All Nite!

7/10 

Gary Moore – Wild Frontier – 1987

Det här var en skiva som faktiskt innehöll ett par hits redan när den kom, eller åtminstone en av låtarna spelades väl en del på radio. Over the Hills and Far Away, som också satte tonen för hela albumet, lite folkmusikinspirerat och då pratar vi i synnerhet irländsk musik. Musikaliskt är det utöver detta, egentligen inget att hetsa upp sig över även om låtarna naturligtvis är stabilt framförda. Gary Moore bevisar att han är en alldeles utmärkt gitarrist i The Loner, som i stort sett är ett enda lång gitarrsolo a la Joe Satriani, men mycket mer än så är det inte, Många av låtarna, kanske titelspåret Wild Frontier undantagen, är allt för anonyma för att nå de riktiga höjderna och varför i hela världen har man valt att lägga in tolvtumsversionerna av Over the Hills and Far Away och Wild Frontier? Hade man lagt dem sist som bonuslåtar hade jag förstått poängen, men mitt i skivan? Nu ska i ärlighetens namn tilläggas att dessa versioner är klart längre och utförligare, åtminstone vad gäller det rent gitarrtekniska än sina albummotsvarigheter, men jag finner det ändå mycket fantasilöst… Skivan är för övrigt dedicerad till Phil Lynott som gick bort året tidigare.

5/10 

Recension: Gary Moore – Still Got the Blues – 1990

Besvikelsen var stor när det stod klart att Gary Moore, en av mina gitarrhjältar skulle sluta med hårdrocken och ägna sig åt bluesen istället – en förrädare av stora mått! Med facit i hand måste dock erkänna att det förmodligen inte kunde ha blivit bättre, hans bluesdebut – Still Got the Blues, innehåller förvisso en hel del influenser från det han tidigare sysslat med och han bevisar också vid flera tillfällen att han verkligen är en av det allra bästa gitarristerna i världen. Men förutom gitarrdriven blues innehåller också plattan en blåssektion och ett gäng låtar som inte är skriva av Moore utan av så namnkunniga personer som George Harrison och Peter Green för att nämna några. Krasst sett kan man säga att dessa externa låtar inte sätter sig lika omedelbart som Moores egna men å andra sidan kan jag konstatera, nu när jag nästa spelat sönder plattan att det faktiskt är de andras låtar som håller längst, men då har denna skiva snurrat många varv! Det finns också ett gäng gästartister som sannerligen drar upp intresset för musiken ytterliggare, legender som: Albert King, Albert Collins och George Harrison medverkar.

10/10