Efva Attling - Sanningen ligger på min säng - 1997

Jag ser inte Efva Attling som någon sångerska, faktum är att jag inte ser henne som någonting förutom att hon är gift med Eva Dahlgren och att hon en gång gjorde "två av oss" till landsplåga. Det här är alltså ett helt album och med de premisser jag har räknat upp är det inte alls så pjåkigt! Det är lågmält och verkar vilja säga något med sina texter. Fler genomlyssningar lär behövas!

Timbuktu - En High 5 och 1 Falafel

Jag vill inte påstå att jag upptäckte Timbuktu i samband med TV's "så mycket bättre" men lite närmare honom har man väl kommit kanske. Jag ser det lite som en påminnelse eftersom jag redan innan hade två plattor med honom. Den här är faktiskt rätt grym. Timbuktu har en känsla för texter och kluriga och filosofiska sådana också. Tyvärr har jag emellanåt lite svårt för att höra var han rappar om, men det man hör gillar jag i alla fall! Jag ska sätta mig ner i en lugn miljö och bara lyssna, jag tror det här tjänar på det!

Meat Loaf - Midnight at the Lost and Found

Meat Loaf är en bra sångare, det råder inget tvivel om den saken! Däremot har han en fallenhet för att välja att framföra tråkiga låtar som inte ger lyssnaren särskilt mycket. Så är det i alla fall för mig, det här är i stort sett bra om det inte hade varit så intetsägande och monotont. För även briljans blir tröttsam i längden..

Rikard Wolff - Stjärnklara Nätter

Rikard Wolff är väl ingen stor sångare egentligen, men han har något speciellt i rösten, man känner igen honom bland alla andra. Dessutom är han en utmärkt recitatör och det har han stor glädje av. Det här en pratsjungen skiva som har en del intressanta texter och den är faktiskt ganska skön att lyssna på.

Scissor Sisters - Scissor Sisters

När jag införskaffade den här skivan för ett bra tag sedan nu hade jag ingen aning om vad det var. Jag tyckte inte om det och kunde inte förmå mig till mer än en vända i cd-spelaren. Nu har jag dock gett den en andra chans och det var kanske inte så dumt i alla fall. Det är väldigt eklektiskt men tyngden ligger ändå på någon sorts electronica eller electronica-rock kanske man kan säga. Det är spännande och inte helt självklart vilken väg musiken kommer att ta.

Lisa Ekdahl - Pärlor av Glas

Jag har sedan länge Lisa Ekdahl tre första skivor som verkligen är av skiftande kvalitet. När hon gick över till engelska övergav jag henne även om jag har för mig att jag har skrivit en recension (läs: sågning) av något av dessa album. Det här är hur som helst på svenska och jag hade för mig att jag gillade det här förra gången jag lyssnade, men inte idag... Väldigt menlöst och tafatt och jag tycker inte alls att hon kom till sin rätt!

Babian - Hälften dör av fetma

Jag hade förmodligen aldrig fastnat för att införskaffa det här albumet om det inte vore för det helutflippande omslaget och den tokcoola titeln. Vem fan kommer på att namnge en skiva till Hälften dör av fetma??Det verkar bara vara en sådan där utflippad fyllegrej egentligen. Men faktum är det faktiskt fyller en funktion i texten Hälften dör av fetma, Andra hälften dör av svält. Det blir lite som Dickens Tale of Two Cities... Jag har sett Babian jämföras med Bob Hund och det är inte en så dum jämförelse, det är bara det att det här är rätt mycket bättre än vad jag har hört Bob Hund vara! Båda banden är klart utflippande men jag vill nog påstå att det här är det starkare av dem musikaliskt och med texter som tilltalar mig mer än Bob Hunds. Här verkar det finnas en mening med dem vilket jag inte alltid kan se i Bob Hunds texter.

Martin Gore + Vince Clarke = sant!

Jag har verkligen aldrig varit något fan av Depeche Mode även om jag på senare år förstått deras storhet bättre än jag gjorde under uppväxten. Däremot har jag alltid haft respekt för Vince Clark, en av Depeche Modes grundare av någon anledning. Det känns lite som att han är en drivande kraft musikaliskt som man kan lita på oavsett om man i grunden tycker om den sortens musik ha sysslar med eller inte. Det är lite grand som Alexander Bard för mig, duktig låtskrivare men kanske inte den som ska stå längst fram i rampljuset. Han har efter Depeche Mode och sett till att både Yazoo och Erasure placerat sig på den musikaliska kartan. Därför blir jag faktiskt glad när jag läser att herrn är på gång med något nytt, i samarbete med vem spelar faktiskt mindre roll. Jag tror på det här!

Spider - Rough Justice

Spider är ett band som jag, kanske inte direkt förälskade mig i men upptäckte på den tiden det fortfarande gick att lyssna på rock och hårdrock på radion. Det var program som Rockbox som hägrade. Fast jag tror inte det var Rockbox som fick upp mina ögon för Spider, det var ett annat program som kort och gott hette "Hårdrock" om jag inte minns fel. Hur som helst presenterades bandet som ett "som det också gungar bra om" i  jämförelse med Status Quo. Och det gör det väl, i alla fall emellanåt! Kanske inte lika bra längre som förr men klart nostalgivärde finns det absolut!

Kenneth and the Knutters - Läder Svett och Dårar

Nostalgin håller i sig. Nu har jag även lyssnat på Knutters tredje album. Det är en klar uppryckning från Leva Fort och har en lite annan stil är ren rock n' roll. Vissa låtar kommer snabbt tillbaks till favoritskapet från tonåren men att säga att det här är speciellt bra kan man inte göra. Diesel Doris, Älgjaktsrap och P-Nissar ger lite extra nostalgivibbar bara. Tyvärr köpte jag inte fler plattor med bandet efter den här men det är kanske lika bra, nu lär det knappast bli av...

Megadeth - Peace Sells

Epilepsivarning utfärdas! Fullständigt briljant video enligt min åsikt och med en ordvits som verkligen faller mig på läppen!

Kenneth and the Knutters - Leva Fort

Kenneth and the Knutters andra album och det här har jag egentligen aldrig gillat så mycket. Blixt i Baken som inleder plattan var väl i och för sig det första jag hörde och som gjorde att jag snokade reda på de tre första plattorna när det begav sig. Men på det hela taget är det här en skiva som passerat gränsen för att vara pinsam för länge sedan.

Kenneth and the Knutters - Vi Kom Vi Såg Vi Stegrade

Det här albumet har en fantastiskt briljant titel och det kan man aldrig ta ifrån den. Det man kan ta ifrån den är att det skulle vara bra musik på något sätt. jag finner det visserligen underhållande men inte mycket mer nuförtiden. Roliga texter med motorcykelanknytning är det förstås och det får räknas som något. Viss nostalgi måste också tillskrivas albumet och så den fantastiska grammatiskt felaktiga meningen på engelska på avslutande låten Nisse!

Overkill - W.F.O.

Utskrivet står plattans förkortning för Wide Fucking Open. Overkill är ett ganska kompromisslöst band, de verkar göra precis det de vill och inget annat. Det här är alltså thrash metal med attityd. Just idag känner jag att det här är en riktigt bra platta! Det har dock inte alltid varit så, för ett par år sedan kände jag mig så besviken på den att jag sålde den, ett misstag jag inte kommer att upprepa!

Stockholms Negrer - Brutal Diciplin

Knark är gott var min första kontakt med det här bandet. Den låten finns med på denna skivan, det handlar om uppkäftig punkrock som inte dras sig för att provocera. Bandets namn borde ju initiera några varningsklockor om inte annat. Faktiskt betydligt bättre än förväntat både textmässigt och musikaliskt där åtminstone det senare var en riktigt överraskning - ofta tål jag inte punkrock...

Tomas Ledin - Du Kan Lita på Mig

Jag tänkte att nu när "så mycket bättre" går på TV och jag dessutom följer programmet (Mikael Wiehe är ju med) ska jag baske mig lyssna på en hel skiva med Ledin, om inte annat för att få vatten på min kvarn. Jag brukar nämligen envist hävda att Ledin är en av de där artisterna vars låtar är så lika att det i princip bara är texterna som skiljer dem åt; han har två-tre låtar som han varierar brukar jag lite elakt säga. Dock kändes det här oerhört lättlyssnatt och inte alls så pretentiöst som min minnesbild sade mig. Det är nog den största eloge kan kan ge Tomas Ledin just nu!

Scorpions - In Trance

Scorpions lär bli ett diskografiprojekt, liksom Alice Cooper och ZZ Top när andan faller på. De har en lång karriär med mycket intressant musik och där plattorna skiljer sig ganska mycket åt. Man kan i alla fall höra en rejäl utveckling från debuten The Lonesome Crow till sista plattan Sting in the Tail. In Trance gjordes i början av karriären, i mitten på 70-talet och det märks! Det är inte lika psykedeliskt som The Lonesome Crow (lyckligvis) och har några riktigt vassa stunder. Klaus Meine sjunger som en Gud och basspelet är framträdande.

Annika Fehling - Fireflies

Vad som helst får tydligen kallas jazz nuförtiden. Jag hittade nämligen den här skivan på jazzavdelningen men jag tycker verkligen inte att den hör dit. Snarare är det Singer-Songwriter, eller möjligen någon form av countryalternativ det handlar om och faktiskt ganska lyckad sådan om man frågar mig! Jag är inte särskilt bevandrad i genren men efter första genomlyssningen är jag definitivt sugen på att höra mera. Det här blir en skiva om kräver mera tid för att skapa sig en uppfattning om!

Van Morrison - Pay the Devil

Van Morrison har väl gjort en halv million skivor vid det här laget. Något överdrivet kanske men han har ändå hållit på sedan 60-talet, är man någorlunda produktiv blir det ju en del... Hur som helst är det här tydligen en skivan med mest covers på, endast tre originallåtar om jag förstår saken rätt. Musikaliskt är det åt country eller möjligen countryrock till och faktiskt rätt lätt lyssnat. Det här är nog första skivan där jag har fattat vilken värme countrytexter kan innehålla. De har faktiskt en tendens att handla om någonting. 

Åsiktsmaskinen Gene Smmons..

Han har säkert rätt i att Axl Rose inte är någon lätt person att samarbeta med, och det är väl så man får utläsa att "han hade behövt ett kok stryk". Men jag vet inte Gene är rätt man att uttala sig egentligen, varför har han fått luft och vad har han egentligen att komma med? Bara för att Kiss sminkade sig och införde en helt ny grej för rocken är han inte någon briljant musiker och skulle istället behöva alla pluspoäng han hade kunnat få! Nu framstår han istället som en bitter föredetting som måste uttala sig för att inte bli bortglömd...

Belladonna - Belladonna

Det här är en skiva (och ett band) som jag inte hittar mycket information om. Det rör sig i alla fall inte om Joey Belladonnas soloprojekt eller den italienska popgruppen. Det här är rockmusik även om jag hade räknat med lite hårdare rock. Själva namnet antyder på något sätt det. Belladonna är väl ett slags gift och det skulle man kunna dra slutsatser av. Hur som helt tyckte jag det var helt ok musik men jag hittar ingen bild på omslaget just nu. Fyra låtar handlar det om, men om man ska kalla det här för en singel eller EP vet jag inte...

Bananarama - Ultra Violet

Ytterligare ett relativt okänt kort från min sida. Det visade sig vara en skiva jag kunde stå ut med men inte så mycket mer. Ganska anonym pop/dance enligt min mening.

The Latin Kings - Välkommen till förorten

Lasse Lindroth aka Ali Hussein menade en gång i en stand-up rutin att Latin Kings var fyra ordblinda indianer från Alby eller om det var Rinkeby. En av de invandrartäta förorterna i alla fall. Jag skulle istället vilja kalla dem för fyra tondöva indianer. För även om texterna ibland är fyndiga, aggressiva, roliga, underhållande, provocerande eller revolutionerande händer det att man verkligen ryggar tillbaka för vokalistinsatserna. Inte min grej överhuvudtaget men onekligen ett stycke svensk kulturhistoria!

Snowy White & The White Flames - The Way It Is

Det här är ytterligare en platta med en musiker som jag inte visste någonting om. Det visade sig att Snowy White spelat med både Thin Lizzy och Pink Floyd genom åren och har en mäktig flora av album bakom sig. På just den här är det blues som gäller. Det börjar starkt och är lysningsvärt tvärs igenom hela skivan för att avslutas något svagare än inledningen.

Nyheter: Black Sabbath rider igen...

I alla fall om man får tro aftonbladet. Personligen tror jag inte mycket på projektet men visst är det lite typiskt nu när konstellationen Heaven and Hell (som mer eller mindre var Black Sabbath med Dio på sång) av förklarliga skäl inte kan framföra flera konserter. Ozzy kryper tillbaka till vokalistrollen liksom han har gjort förr. Men denna gång lär det utlovas en ny skiva också. Dock blir jag lite skeptisk när jag läser att Rick Rubin ska producera. Jag är inte helt säkert på att hans minimalistiska stil klär Ozzys röst så där väldigt bra. Musiken i sig är det säkert inga problem med, men sången...?

Vi får hoppas på det bästa!

Införskaffat

Idag blev det lite inköp - billigt! Jag gillar som bekant att utforska så ett par av de här har jag verkligen ingen aning om. Andra, som Clawfinger känner jag förstås till sedan tidigare. Jag har ju till och med recenserat just den skivan!

Mordant!

Checka detta bandet!

Läs recension på Demon Back from Hell från 2008 här.

Jag är klart intresserad av nya skivan!

Här är deras hemsida förresten!

Motörhead - Ace of Spades (acoustic)

Vilken fantastisk version!

Alice in Chains

Fram till helt nyligen hade jag helt undvikit Alice in Chains. Och det fanns egentligen ingen anledning till det. Möjligen hade jag skummat några låtar och inte vara dödsförälskad genast men inte mycket mer. Idag har jag lyssnat lite mer och jag måste säga att jag gillar det jag har hört än så länge! Det kommer att bli lite inköp framöver tror jag!

Nick Lowe - At my Age

Nick Lowe är en av de där figurerna som jag hade lite svårt för i början, och då var det ändå med mer rockiga skivor ärn den här smörsångarhistorien. Numera är jag mera liberalt inställd och gillar det han tar för sig. Jag inser att han inte släpper ifrån sig några halvmesyrer och att allt är genomtänkt in till sista detalj. Det här är en riktigt bra platta t.ex. så bra att det lär bli en mer utförlig recension vid tillfälle, troligen i miniformat.

JW Roy - Deeper Shades

Jag har hört någon platta sedan tidigare med JW Roy som jag förstås har glömt namnet på nu. Den var i vilket fall som helst ingen höjdare. Den här var däremot inte så pjåkig och jag blev klart positivt överraskad över spelglädjen.

Slayer - Live Undead

Jag är sedan gammalt ett stort Slayer-fan, men den här skivan har jag bara haft i min ägo i några månader. Detta trots att den släpptes redan 1984. Live-album är inte min passion men som den komplettist jag är beslutade jag mig för att jag måste ha den här skivan också. Decade of aggression är ju trots allt en liveskiva och är riktigt riktigt bra! den här var väl... mja... sådär! Jag klagar inte men det här är nog bara nödvändigt att införskaffa om man redan har allt annat.

Fear Factory - Obsolete

Jag hade för mig sedan förr att jag gillade, eller åtminstone inte ogillade Fear Factory. Jag hade dock ingen skiva med dem.. Den här införskaffades och har sedan dess, förutom vid ett par lysningsförsök fått stå kvar i hyllan. Där är den nog mest trivsam tror jag...

Mötley Crüe - Saints of Los Angeles

På senare tid har jag börjat uppskatta albumen med Mötley Crüe efter Shout at the Devil och det här senaste albumet är faktiskt så bra att jag troligen kommer att skriva en något längre om det senare på Magnifik Musik sajten!

Eric Clapton - Back Home

För någon dag sedan hittade jag den här skivan i en hylla där den absolut inte skulle vara. Jag hade för mig att det var en ren bluesskiva men ack så jag bedrog mig. Visserligen finns väl bluesen någonstans i bakgrunden men det finns betydligt fler likheter med vanlig hederlig soul. helt ok, men kanske inte det mest karismatiska jag har hört från Clapton.

Totte Högklint Band - Totte Högklint Band - 1993

Det här känns rätt så rejält pretentiöst. Det känns också som om det fanns någon undertryckt, eller inte så undertryckt vilja att vara Bruce Springsteen eller åtminstone att försöka efterlikna så mycket som möjligt. Det lyfter aldrig och förblir enkelriktat och hur tråkigt som helst. Faktum är att jag inte riktigt förstår att det här finns på skiva överhuvudtaget. Vem har tagit det beslutet? Den skulle jag vilja prata med!

Madonna - Confessions on a Dancefloor

Madonna levererar förstås en välproducerad platta, det är inget snack om den saken. Och några av låtarna är riktigt bra också. Det är kanske inte musik som jag vanligtvis lyssnar på men det är som sagt hur välgjort som helst och det finns väl en anledning till att Madonna hållit sig kvar i toppen under så stor del av sin karriär. Detta, hennes tionde platta, är faktiskt riktigt trevlig!

Robyn - Robyn is Here

Som jag skrev i mitt förra inlägg färväxlade jag början av den här plattan med slutet på The Diving Belle. Missfölrståndet varade inte länge och till mitt försvar tog det plats i en bullrig miljö också. Det här var alltså inte någon höjdare och framåt de sista låtarna är jag så trött i hividet att jag verkligen inte orkar mera. Jag försöker, som alltid, att vara så objektiv som möjligt men här tog det stopp. Jag fattar inte var det är folk ser i Robyn...

Sibel - The Diving Belle

Peter Swartling och jag har något gemensamt. Vi har båda blivit rörda till tårar av Sibel Redzeps röst. Det här albumet är riktigt bra och med tanke på mitt inledande påstående är det väl föga färvånande att jag tycker hon har en fantastisskt röst! Dock blir det lite drygt framåt slutet... TRODDE JAG, men det var i själva verket min MP3-spelare som hoppat vidare till nästa skiva - med Robyn. Det här är ljusår bättre!

Measha Brueggergosman - Surprise

Jodå, den här skivan blev visst fan en överraskning... Hur kul det än är att utforska sånt man inte har en aning om vad det är så är det inget roligt att påbörja sånt som man verkligen inte står ut med. Kanske borde jag ha uppmärksammat det lilla gula märket längst upp i höger hörn som indikerar någon form av klassisk musik. det här var nämligen lite för mycket opera för min smak. Jag säger inte att det är något fel på opera eller klassisk musik överlag, men det här passade mig inte, åtminstone inte just nu!

Flatlöss?

Något måste det ändå finnas som gör Kiss så intressant att skriva om. Bandet har mängder av fans utan att de egentligen någonsin varit speciellt bra. Som live-akt kan jag tänka mig att de har levererat genom åren, men musikaliteten är det väl lite si och så med. Numera är de väl mest kända för skandaler och Simmons nästa sjukliga sätt att attackera allt som han kan hävda kränker hans upphovsrätt. Att mjölka ut varenda krona helt enkelt. Men något måste det som sagt finnas när man ser bråk som det här i aftonbladet. Det verkar vara bittert och vääldigt diplomatiskt...