Recension: Gary Moore – Still Got the Blues – 1990

Besvikelsen var stor när det stod klart att Gary Moore, en av mina gitarrhjältar skulle sluta med hårdrocken och ägna sig åt bluesen istället – en förrädare av stora mått! Med facit i hand måste dock erkänna att det förmodligen inte kunde ha blivit bättre, hans bluesdebut – Still Got the Blues, innehåller förvisso en hel del influenser från det han tidigare sysslat med och han bevisar också vid flera tillfällen att han verkligen är en av det allra bästa gitarristerna i världen. Men förutom gitarrdriven blues innehåller också plattan en blåssektion och ett gäng låtar som inte är skriva av Moore utan av så namnkunniga personer som George Harrison och Peter Green för att nämna några. Krasst sett kan man säga att dessa externa låtar inte sätter sig lika omedelbart som Moores egna men å andra sidan kan jag konstatera, nu när jag nästa spelat sönder plattan att det faktiskt är de andras låtar som håller längst, men då har denna skiva snurrat många varv! Det finns också ett gäng gästartister som sannerligen drar upp intresset för musiken ytterliggare, legender som: Albert King, Albert Collins och George Harrison medverkar.

10/10 

Recension: Melissa Etheridge: Breakdown – 1999

                       

Min första kontakt med Melissa Etheridge kom redan runt 1988 när hon framförde Bring Me Some Water på någon tillställning som jag tror var grammyutdelningen eller liknande. Jag var i vilket fall som helst helt såld, men hade i efterhand ingen som helst aning om vad jag hade hört, eller vem jag hade hört egentligen. Detta fick jag inte reda på förrän efter många år och då endast av en slump, men essentiell information har ju lite konstiga vägar att ta sig fram på ibland. Hur som helst, så tog väl denna process runt tio år då jag införskaffade denna platta i samband med upplysningen. Av någon anledning blev den sedan liggande, efter någon enstaka genomlyssning, fram tills helt nyligen – mycket märkligt. Hur som helst så är det en tämligen stabil rockplatta från en artist som är känd för att ha mycket starka åsikter i hjärtefrågorna, såsom den globala miljöfrågan och gay-rättsaktivism, och till stor del handlar om de olika faserna i ett förhållande. Jag upplever inte texterna som klockrena men visst finns där något speciellt och man kan ofta dra slutsatser till hennes eget liv som lesbisk, inte minst i Mama I’m Strange eller Scarecrow som tydligen är dedicerad till Matthew Shepard. Musikaliskt är det lätt att hänga med i melodislingorna redan efter ett par genomlyssningar. Detta måste anses vara positivt, då jag åtminstone för egen del ofta vänder mig emot Singer/Songwriters just på grund av deras sätt att skapa musik utan tilltalande melodi. Detta är framförallt sant på plattans första halva där de flesta av mina favoriter återfinns. Röstmässigt finns heller inget att klaga på och Melissa låter lätt hes precis som jag vill ha det – sensuellt för att inte säga lätt erotiskt!

7/10 

Recension: Alice Cooper - Along Came a Spider (2008)

Jag vet ingen annan artist som har så mycket temaalbum på sitt samvete som Alice Cooper, det finns säkert, men jag känner inte till dem och här är ännu ett. Historien centrerar sig kring bestialiska mord av en seriemördare som kallar sig själv Spider och vars anteckningar skivans låtar är en produkt av – rent fiktivt naturligtvis! Musikaliskt hamnar vi någonstans mellan Raise Your Fist and Yell och The Last Temptation eller som någon hybrid däremellan. Visst kan man hitta musikaliska kopplingar till flera album, såsom Brutal Planet, Flush the Fashion och Special Forces, men det är trots allt betydligt mindre beståndsdelar än från de förstnämnda. Det är min åsikt i alla fall.

Jag gillar inte riktigt denna inriktning vilket torde synas ganska tydligt på mina föregående betyg på just de plattorna, men faktum är att musiken växer ganska radikalt redan efter ett par genomlyssningar och jag är heller inte helt säker på att plattan växt helt färdigt ännu och det finns en del ganska sköna låtar.

Både Ozzy Osbourne och Slash dyker upp som gästartister, men jag tycker inte att detta gör någon direkt skillnad. Jag ser snarare detta som en hommage till gamle Alice och en vilja att hylla mästaren från dessa ”undersåtar”. Då är det betydligt roligare att Alice karaktär Steven, från Welcome to my Nightmare plattan åter finns med i handlingen, faktiskt en ganska viktig karaktär på den här plattan även om man inte får den riktigt fullständiga bilden av hans inblandning, eller för den delen hur allting hänger ihop förrän man har gått igenom hela skivan. För även om det handlar om en temaplatta ska man inte tro att man får allt serverat på ett silverfat trots att man redan i prologen (skivan innehåller på en prolog och en epilog samt en historia som utspelar sig däremellan) får reda på en massa grejor. Lösningen får man snällt vänta på!

Man skulle faktiskt kunna se det här som en filmisk berättelse likaväl som en temaskiva och det är inte svårt att föreställa sig en framtida filmatisering som rockmusikal. Det finns nämligen en linjär berättelse snarare än bara en massa låtar med liknande tema som brukar vara fallet med tema plattor.

Vad blir slutsatsen nu då? Har Alice sin bästa tid bakom sig eller kan gubben än? Ja, jag kan ju inte påstå att det här är hans bästa platta genom karriären, men tveklöst så pass intressant att jag inte tänker upprepa misstaget att sluta köpa hans skivor. – 7/10

Cornelis Vreeswijk – Till Sist – 2000

När denna skiva nådde skivhandlarna såldes den under förutsättningen att det var den sista inspelade konserten med Mäster Vreeswijk och jag har behandlat den som sådan ända sedan dess. Den är inspelad den andra augusti 1987, alltså samma år som Cornelis tragiskt gick bort den 12 november blott 50 år gammal. Numera har det dock framkommit en ännu senare inspelning, men den tar vi senare… Rysningar gick längs ryggraden när jag först fick skivan i min hand och satte in den inför första avlyssningen. Det är åtta år sedan nu och jag ryser fortfarande varje gång jag hör inledningsspåret där han presenteras. ”Det finns ingen som han!” Och det är verkligen helt sant, ingen annan har ens kommit i närheten. Betänk hur sjuk han egentligen var vid den här tiden, vilken enorm inlevelse han ändå berikade publiken med, långt större än någon annan liveupptagning jag har hört med honom. Jag blir tårögd bara jag tänker på det. Repertoaren är enkel och på papperet kanske inget speciellt: Sist Jag Åkte Jumbojet Blues, Sambaliten, Blues för Fatumeh, men inlevelsen är enorm, jag tror på precis vartenda ord han sjunger om och jag tror på precis det han pratar om mellan låtarna, det finns ingen dötid, det finns ingen tid att hämta sig och det finns ingen tid att tänka: tänk om han gjort så istället… Man bara existerar i symbios med konserten och när Cornelis presenterar hur han bytt namn på: Ballad rörande det förhållandet att, trots upprepade försäkringar, från så väl regeringshåll, såsom kommunalt håll, och även provinsiell nivå ändå torde förekomma en högst påtaglig brist på skyddsrumsutrymmen inom konungarikets gränser till Skyddsrumsboogie eller att Blues för Dubrovnik arrangerats om till backbeat och handlar om illegal transport av illegala varor över legala gränser – Knarksmuggling med andra ord, är lyckan total. Lägg där också till en fantastisk version av Bruna Bönor Komplé och den omdöpta sången Digital Reggae, tidigare Blues för en Datamaskin och betyget kan inte bli annat än fantastiskt!

10/10 

Recension: Alice Cooper - Dirty Diamonds (2005)

Om föregående plattan The Eyes of Alice Cooper hade vibbar från Killer och Love it to Death så är det ingenting mot vad den här skivan presenterar. I princip hela inledningen skulle kunna ha varit tagen från borttappat material från den tiden, eller rättare sagt, det är endast några få låtar som bryter mönstret och inte skulle kunna vara den felande länken i Alice tidiga karriär.

Det är medryckande låtar som man kommer på sig själv med att gå och nynna eller vissla på och i princip hela inledningspartiet är fullständigt fantastiskt: Woman of Mass Destruktion, Perfect, som faktiskt nästan är helt perfekt i mina öron och You Make Me Wanna blir i det närmaste euforiska betraktelser i mina öron medan titel spåret Dirty Diamonds för soundet delvis tillbaka till Brutal Planet och Dragontown men också flirtar lite med Bondfilmernas teman. Det är både lite av arrangemanget och några textrader som får mig att dra denna slutsats, men det kanske är som jag överanalyserar, vad vet jag?

I vilket fall som helst är onekligen The Saga of Jesse Jane en låt med glimten i ögat och även om jag inte direkt vill säga att Alice får kämpa för att hålla sig för skratt under framförandet, så är det mycket humor i denna. Bara inledningen vittnar om stor humor – på bästa Alice Cooper manér förstås: I’m in jail in a Texas town/In my sisters wedding gown, för att sedan förtydligas i refrängen med: Jesse Jane, are you insane?/Or are you just a normal guy/Who dresses like a butterfly eller för den delen den andra varianten Jesse Jane, are you insane?/Or are you just an average Joe/Looking for a fashion show. Det går väl heller inte att komma runt textraderna: Well, I guess that was the final straw/I Pulled my pistol from my wonderbra…

Ska man sammanfatta plattan som helhet är den mycket bra i de flesta avseenden, den speglar Alice Cooper i den stil, som enligt mig klär honom bäst. Samtidigt blir detta också albumets svaga punkt, det finns inget nytt utan allt är redan beprövat för tjugotalets år sedan. Detta är förstås en sanning med modifikation då, som jag redan nämnt, titelspåret och någon låt till för den delen har et klart modernare sound än det mesta av materialet. Dessutom är det faktiskt så, att jag aldrig hört Alice göra en riktig bluesballad och det återfinns faktiskt en sån på skivan också. Inget revolutionerande kanske, men en klart upplyftande nytändning och det bevisar också att Alice inte bara går i gamla fotsår utan faktiskt försöker att förnya sig. Det är den riktigt bra låten Six Hours som det handlar om. Det är kanske en pastisch i sammanhanget med tämligen klichéfyllda ackordsprogressioner men det är likväl riktigt bra musik och det är väl det som är det viktigaste i sammanhanget.

Jag tar mig också friheten att helt ignorera plattans bonusspår – Stand, som förutom Alice själv på sång, innehåller rap. Detta är inget sound som klär skivan i någon positiv dager men eftersom den tydligt är markerad som bonuslåt tänker jag alltså inte räkna in den i mitt slutgiltiga betyg och behöver således inte dra av för denna, enligt mig, onödiga fadäs. Allt som allt blir det istället ett mycket positivt intryck med medryckande musik som, i stort sett, låter som på den gamla goda tiden! – 8/10