Recension: Joan Osborne – Breakfast in Bed - 2007

Joan Osborne – Breakfast in Bed

Jaha, då var det dags att lyssna in mig på något som jag normalt sett inte skulle ha intresserat mig det minsta för. Men liksom jag tidigare har konstaterat ser jag det helt klart som en positiv sak att utvidga referensramarna och som en ynnest att ges möjligheten att för första gången göra bekantskap med okända tongångar. Jag kan dock således inte göra bedömningen om detta, hennes femte studioalbum är representativt för hennes musicerande eller om det för den delen kan räknas som en värdig musikalisk utveckling på tidsaxeln för hennes del.

Däremot ska jag göra mitt yttersta för att försöka förmedla intrycken jag får av lyssnandet på albumet och jag måste initialt och omedelbart börja med att konstatera att de första spåren faktiskt är ganska medryckande, tillika på ett ganska skönt och avslappnat sätt. Skam vore det väl annars förresten, det handlar nämligen om soulklassiker som I've Got To Use My Imagination och Bill Withers: Ain’t No Sunshine som det gjorts oändliga coverversioner av – James Taylor, Buddy Guy, Tom Jones, Joe Cocker, Al Jarreau, Paul McCartney och Van Morrison har till exempel förevigat den, bara för att nämna några. Jag gillar det bluesiga soulsoundet helt klart och det är sån där musik som man skulle kunna ha på i bakgrunden medan man ligger och halvslumrar i soffan och väntar på att bakfyllan ska släppa. Det kräver inget vidare engagemang från lyssnaren utan nöjer sig helt enkelt med att vara följsamt och lättlyssnat.

Joan har en intressant röst och hon gör även nästkommande klassiker – Midnight Train to Georgia full rättvisa. Detta spår kandiderar dessutom till kanske plattans bästa låt medan det därefter är dags för det första nyskriva numret till plattan. Det är fröken Osborne själv som hållit i pennan och medan det är professionellt utfört håller det inte i närheten av samma klass som de inledande låtarna. Det skiljer sig dessutom en smula i stil och påminner mig ganska mycket om Jennifer Davids andra platta – Brand New Start, både till sångstilen och till musikens uppbyggnad faktiskt. Det är svårt att sätta fingret på det men trots allt anser jag det vara ställt bortom allt tvivel, att från och med detta ögonblick ändrar plattan karaktär och blir mera slätstruken. Visserligen återfinns det även senare någon enstaka låt som sticker ut från den gråa massan på samma sätt som Baby Is a Butterfly som jag nämner här ovan, men det är väldigt sparsamt med dem. Pekorala Break up to Make up är en sån låt.

Skivan varvar sedan ytterliggare fyra nyskrivna låtar av Osborne med fler klassiker men får aldrig det där riktiga lyftet som inledningsspåren utlovar, utan stannar i växten. Kvar blir en oförarglig samling låtar som visserligen är följsamma och inte störande på något sätt men heller inte tillräckligt engagerande nog för att hetsa upp mig. Nä, det här är ett typiskt medelalbum, inget jag störs av att ha på som bakgrundsmusik och heller inget jag kräks av.

4/10

Recension: Pandemonium - Whispers - 2008

Pandemonium: Whispers

2008

CD

Jag har än så länge bara hittat den här skivan som legalt nedladdningsbar, men jag kan försäkra er om att det kommer att pryda min CD-hylla så fort jag får chansen att göra någonting åt det! Det handlar om progressiv och symfonisk Black Metal i bästa klassen. Inget tycks vara lämnat åt slumpen och som brukligt är känns musiken skriven och inte framlekt genom jam-sessions. Man kan naturligtvis tycka vad man vill om det, och det kan nog verka som om man gör det onödigt komplicerat för sig själv ibland, men jag gillar konceptet.

Stilar blandas och går från gitarrernas harmonislingor i bästa Iron Maiden stil till det våldsamma dubbeltramp som hör stilen till, och via brutala gitarriff, till vilken smäktande pianoballad som helst. Man hinner liksom aldrig bli trött på det som händer, däremot tror jag det är viktigt att man verkligen lyssnar på vad som händer, det här är ingen musik man går och nynnar till utan det gäller att vara aktiv lyssnare för att inte missa de små detaljerna som så lätt skulle gå en förbi annars.

Själva sången, om man nu kan kalla den för det, består av mörkt growlande, men även andra röster gör sig hörda och bildar en sorts dialog i några av låtarna. Det handlar både och ljusare väsande a la Lord Belial eller kanske snarare Bathory och faktiskt även ganska rena röster, även om de är tydligt körda genom någon form av filter. Orden som frambringas har jag i stort sett ingen aning om och det är väl det som för betraktas som skivans Akilleshäl, men jag har slutet bry mig, musikaliskt är skivan så fulländad att jag inte ids bekymra mig om så triviala saker som att uppfatta vad texterna faktiskt handlar om. Långt om länge har jag insett att det är den här genrens kännetecken och som sådan får man helt enkelt ignorera den om man inte står ut med den.

10/10

Recension: Pyramidium - Alternate Reality Machine - 2009

Pyramidium:

Alternate Reality Machine

2009

Det här var en skiva som jag införskaffade under förutsättningen att det skulle påminna om Dimmu Borgir eller Nightwish, men det var inget löfte jag tyckte infriades. Visserligen finns det en sångerska som sjunger en sopranstämma på några av låtarna men hon är ingen Tarja Turunen precis! Överlag är det en tämligen usel produktion som faktiskt låter riktigt bedrövlig vid några tillfällen, det är ”burkljud deluxe” skulle man kunna säga. Det finns heller ingen helhet i produktionen och det flaxar lite hit och dit ljudmässigt och det är svårt att få någon helhetsbild av vad man har velat göra. Nu vet jag att det är bandet själva som finansierat och givit ut skivan och det kan kanske ha en viss betydelse på produktionen. Det kan väl tänkas att bristande ekonomi är en av bovarna menar jag. Dock tycker jag det är alldeles uppenbart att musikerna inte är särskilt skickliga på sina instrument och när man ger sig på att göra en cover på Månskenssonaten borde man verkligen ha mer kött på benen än vad man lyckas visa här. Känslan man får är snarare att keyboardisten får chansen att visa hur dålig han här. Och överhuvudtaget känns det inte som bandet har någon samspelthet eller taktkänsla. Men hur som helst verkar det finnas en ambition att skapa mer än vad man egentligen klarar av och den viljan ska man väl egentligen uppmuntra.

4/10

Kiss – Destroyer – 1976

Jag har vid tidigare tillfällen påstått och konstaterat att det här skulle vara ett högst mediokert album. Men som vanligt har det också lite med dagsformen och vilken inställning man har till musiken just vid lyssningstillfället att göra också. Det är onekligen ett mer välproducerat album än de tidigare tre och det är väl egentligen inte så svårt att räkna ut när man läser att det är Bob Ezrin som producerat. Det är en tjockare ljudbild än tidigare och plattan innehåller några av de bästa Kisslåtarna genom tiderna: God of Thunder, som kanske är min allra största personliga favorit och skrev av Stanley även om det är Simmons som sjunger, klassikern Detroit Rock City, Great Expectations, Shout it Out Loud, balladen Beth som Criss sjunger och King of the Night Time World. Övrigt material, med något enstaka undantag håller också väldigt hög standard! Om detta beror på att Ezrin också är inblandad som låtskrivare i de allra flesta låtarna eller inte ska jag låta vara osagt, men att det är han som är orsaken till plattans välljudande håller jag för uppenbart! Hur som helst är det ett rejält uppsving från det föregående studioalbumet Hotter than Hell.

8/10 

Opeth – Orchid – 1995

När den här plattan kom 1995 var den förmodligen mer banbrytande än vad den ges kredit för idag, man har större referensramar och man är inte lika imponerad av tempoväxlingarna längre. Det är dödsföraktande partier och lugna partier, men jämför man med andra band som Sins of Thy Beloved eller Tristania så tenderar den här att bli lite platt i betraktelsen. Låtarna, med ett par instrumentala undantag, som kan betraktas som transportsträckor eller möjligen som preludium inför nästkommande låt, är väldigt långa och flera av den överstiger tio minuter. De är variationsrika och spänner över hela spektrat, vildsint death metal för att sedan brytas av med akustisk gitarr eller piano. Det finns också ren sång som bryter av väsandet/growlandet/skrikandet, som påminner en del om vad Thomas Backelin åstadkom i Lord Belial, vilket vokalisten mestadels använder sig av. Det är väl inte riktigt lika aggressivt på vokalistplanet men det känns i alla fall som en adekvat referenspunkt i sammanhanget. De instrumentala delarna av albumet är mycket bra och Silhouette, som är det första och pianobaserade stycket är riktigt medryckande och känns mer som en klassisk komposition är något som hör hemma på ett metalalbum. Ändå känns det som om det smälter in mycket bra och gör plattan mer nyanserad och varierande både inom varje spår och även plattan som helhet. Ibland kan det tyckas vara lite väl spretigt i spåren som musikaliskt tycks bestå av flera kompositioner, det finns inte riktigt den helhetsbetraktelse som man skulle kunna önska men det råder å andra sidan heller ingen tvekan om att det här i grund och botten är ganska vildsint death metal, smakfullt kryddad med lugna passager. Personligen har jag en del problem att tåla den väsande/skrikande vokalisten, men det är ju å andra sidan nästa ett av epiteten i så här musik och det får man helt enkelt lära sig att leva med.

6/10