Halford – Resurrestion – 2000

Att ge sig på att beskriva musiken från en av de största förgrundsfigurerna inom Heavy Metal genom alla tider kan tyckas lite barnsligt. Känner man inte till Rob Halford är det förmodligen ingen musik man vill lyssna på i alla fall kan man resonera. Men å andra sidan är ju alla nybörjare någon gång och med det i bakhuvudet kan jag väl åtminstone sträcka mig till att säga att det här är Heavy Metal i dess mest klassiska form (tänk Judas Priest) fast med lite råare tendenser (a la Fight) emellanåt. Usel beskrivning, men en som faktiskt funkar… Tyvärr måste jag säga att plattan inte lever upp till mina förväntningar. Inledningen är hur vass som helst och Rob får redan i öppningsspåret tillika titellåten visa var skåpet ska stå. Han är en av de allra vassaste sångarna på Heavy Metal Scenen så är det bara! Det som sedan följer är dock inte lika imponerande, det är förstås fortfarande lyssningsvärt och kompentent framfört på alla sätt och vis, men tenderar att bli lite tråkigt i längden. Låtarna, med några få undantag sticker inte ut från mängden och det blir bara en medioker soppa av alltihop. Höga förhoppningar ger stora besvikelser…

5/10 

Tristania – World of Glass – 2001

Det här är inte ett lika klockrent album som debuten Widow’s Weeds. Kontrasterna är inte lika tydliga, sopranen Vibeke Stene låter inte lika spröd, musiken är inte lika tung och growlandet har tagits över av Ronny Thorsen och det funkar väl ganska bra, men det är som sagt var inte riktigt den kontrast mellan det spröda och det tunga som jag skulle vilja. Arrangemangen är mera köraktiga och det finns liksom inget som sticker ut från plattan. Missförstå mig inte, det är fortfarande bra, men det finns inte kvalitéer som kommer i närheten av Widow’s Weeds! I sina bästa stunder är det här musik med violin och piano i kontrast till de distade gitarrerna och snabba trummorna (som förvisso inte är såå snabba) men man har också lagt sig till med andra ljud som jag inte riktigt kan placera. Det låter som om man velat hitta ljud som ingen annan har använt tidigare och sedan använt dem i sina låtar. För mig låter det lite krystat och som ett tecken på att man inte har kunnat komma på bättre låtar. Dessa är fortfarande långa men har inte riktigt den progressiva form som på Widow’s Weeds. Därmed inte sagt att det är strikt konventionell låtstruktur, men det når trots allt inte riktigt ända fram.

6/10 

Symphony X – V: The New Mythology Suite – 2000

Jaha, vad ska man kalla det här för nu då? Symfonisk Power Metal med FM-rock inslag? Progressive Heavy Metal? Eller kanske rent at en hybrid av detta? Det är kanske bäst jag försöker beskriva det jag hör istället. Det finns helt klart symfoniska tendenser som skulle kunna ha framförts av vilken klassisk symfoniorkester som helst. Samtidigt finns det riktigt vildsinta passager med innovativa riff och annorlunda rytmkonstellationer, detta framförs tillsammans med en Vokalist (Russell Allen) som skulle kunna platsa i vilket FM-rockband som helst. Detta skapar en intressant kontrast och eftersom rösten ligger ganska långt bak i ljudbilden känns det kanske lite extra mycket klenare än vad det borde göra. Som rymdklang ligger keyboarden ganska tydlig även om denna får mer utrymme än så emellanåt när Michael Pinnella brister ut i solon som skulle göra Jon Lord grön av avund. Tempot på albumet växlar förstås markant både mellan låtarna och inom varje spår, det är snabba arpeggiosolon för att sedan övergå mera stämningsfulla passager och ska sanningen fram så växer Russell Allen bakom micken en hel del under skivans gång också, det tar inte särskilt lång tid innan man sluta reta sig på ”klenheten” och istället hittar andra kvalitéer. Vid något tillfälle skulle jag nästan kunna jämföra honom med Ronnie James Dio i styrka och det är sannerligen inget dåligt betyg. För min egen del var det här inkörsporten till ett band som jag helt säkert kommer att utforska vidare, det behövdes inte särskilt många genomlyssningar förrän den här satte sig och blev riktigt riktigt bra!

8/10 

Onkel Kånkel – Onkel Kånkels Fantastiska Ävfentyr – 1999

                                

Jag måste väl erkänna att jag aldrig hade skrivit om den här skivan om det inte vore för att Håkan Florå, den mytomspunne mannen bakom pseudonymen, gick bort för några månader sedan. Och tycka vad man vill, men pionjärer inom den så kallande könsrocken var de onekligen – Onkel Kånkel and His Kånkelbär. Musikaliskt hamnar vi väl någonstans mellan undergroundpunk med distade gitarrer som står i kontrast till visgenren då sången ofta framstår som ”snäll” och tillrättalagd. Detta resulterar i en kontrast som förstärker de humoristiska intentionerna, åtminstone i min bok. Dock är det inte särskilt roligt i alla fall! Visst, det finns ett par låtar med riktigt roliga rim som i Onkel Kånkels version av GES: En Jävel på Kärlek (Suger Pung som en Djäfvul) Jag suger pung som en djävul, sväljer banan som Lennart Swahn eller den uppenbara driften med Gyllene Tiders Sommartider, nämligen Homotider (ja, man kan väl räkna ut hur den låter utan att höra den faktiskt). Några fullständigt briljanta nödrim kan man också hitta, till exempel i Harry Harmynt: Han Har Hartänder, Han är Bartender eller Han Är Gladlynt, Han Är Klarsynt, Han Är Harmynt från samma låt. Jag kan heller inte låta bli att nämna följande usla ordvits från, åter igen, samma låt: Han Har Inga Pengar Förutom Sitt Harmynt… I övrigt fokuseras det på pedofili, koprofagi och naturligtvis homosexualitet. Tyvärr brister det, som inte brister i infantila texter, på det rent musikaliska. Det är på tok för undermålig kvalitet, inte bara tekniskt utan även på själva kompositionerna och det som bitvis är roligt, riktigt roligt till och med, blir snabbt tröttsamt och slitsamt.

3/10 

Recension: Kiss – Kiss – 1974

Om det är fejkade publikljud som hörs precis innan Peter Criss slår an trummorna och åstadkommer de första ljuden på Kiss debutplatta, introt till den numera klassiska Strutter, är inte lätt att avgöra men det finns onekligen en livekänsla där. Jag kan dock tycka att det känns lite märkligt att inleda ett debutalbum med en liveinspelning. Vokalistrollen på plattan fördelas mellan Paul Stanley, som jag på något sätt fått för mig vara bandets huvudsångare, Peter Criss och Gene Simmons, där den senare helt klart har fått mest utrymme. Och eftersom jag egentligen gillar Gene Simmons röst bättre än Paul Stanleys har jag inget att klaga på. Musikaliskt skulle jag väl inte riktigt placera det här i hårdrockshögen idag, med alla de referensramar som finns, men 1974 var det onekligen det. Idag skulle jag klassa det som någon form av rock, möjligen lite hårdare och tyngre, men fortfarande rock. Man kan förstås fråga sig om det verkligen spelar någon roll vilket epitet man ger musiken bara den är bra? Och bra är det! Det är enkla minnesvärda melodier, med enkla men effektiva riff. Favoriten, som faktiskt står sig väldigt väl än idag är förstås Ace Frehleys Cold Gin, som ironiskt nog sjungs av nykteristen Gene Simmons. Vidare är det ganska daterad musik och det är inte svårt att höra vilket decennium den kommer ifrån. Detta kanske brukar vara en nackdel då det onekligen påverkar tidlösheten negativt men det här är ändå så pass bra att det inte är några problem att ta till sig musiken. Det låter sjuttiotal men som essentiellt sjuttiotal och känns som ett måste för den som gillar rock från detta decennium!

8/10