Recension: Metallica - Death Magnetic - 2008

Metallica:

Death Magnetic

2008

Universal 1784020

Efter Metallicas, enligt mitt förmenande, totalfiasko med Load bojkottade jag mer eller mindre bandet men nu kände jag att det åter var dags att ge dem en chans. Jag var naturligtvis inte helt omedveten om de förändringar som skett på plattorna efter Load eftersom jag trots allt följt utvecklingen av mitt forna favoritband med visst intresse, inte minst i dokumentären Some Kind of Monster från ett par år tillbaka. Sagt of gjort, jag köpte skivan och pluggade in den i spelaren med stor förväntan, även om jag någonstans i bakhuvudet ändå kände en viss skepsis som inte tillät mig att ha allt för stora förhoppningar.

Musiken som mötte mig levde initialt upp till mina förväntningar, åtminstone ända till James Hetfield öppnade truten och började sjunga. Tyvärr låter sången som om den spelats in genom en plåtburk, vilket inte fångar mitt intresse nämnvärt, dessutom finner jag avsaknaden av melodi en smula irriterande. Att man följer vissa konventioner, som sedan länge är etablerade i den musikstil många av oss kallar hårdrock till vardags, är väl helt ok, men jag trodde i min enfald att Metallica, men de äldre albumen (de som är bra!) i åtanke, stod lite vid sidan av dessa inskränkningar. Vissa band funkar med entoniga sångare, som då oftast visar på andra kvalitéer i inlevelse eller liknande, men James känns så trött och oinspirerad här att det inte kan finnas några förmildrande omständigheter.

Hur mycket detta beror på Rick Rubins produktion kan man dock spekulera kring. Vissa band, som jag nämnde tidigare, funkar utmärkt med denna typ av ljudfilosofi (han har ju bland annat producerat flera av Slayers bästa plattor) men här blir det bara platt, trist och tråkigt. Dynamiken kommer inte alls till sig rätt och inget speciellt utmärker plattan, den sticker inte ut från mängden på det sätt som åtminstone jag skulle önska. Visst, oftast är det inga problem att höra vilka som spelar, men det speciella Metallica-soundet är betydligt tunnare än vanligt. Jag läste föresten en gång en intervju med James där han beskrev hur han fick sitt speciella anslag på gitarrsträngen att låta just som honom – fingernageln träffar strängen omedelbart före plektrumet, men jag undrar om han inte bytt spelstil här. Men åter igen är det svårt att veta vem som ska ställas till svars, bandet, eller producenten?

Musiken, som ofta känns som en återupprepning av vad som gjorts tidigare, anser jag dock vara helt och hållet bandets ansvar. Jag hittar riff och slingor som är väldigt lika vad som redan framförts på tidigare plattor eller till och med av andra artister och band. Harmonier som skulle kunna tillskrivas band som Iron Maiden och Judas Priest från NWOBHM men det är väl inget fel att hylla sina gamla hjältar och är jag inte helt fel ute är väl många av bandet medlemmar fan av just denna era.

Att imitera sig själv är däremot inte lika lättförlåtligt. Jag hittar till exempel Don’t Tread on Me, One, Enter Sandman, Of Wolf and Man, Am I Evil (som visserligen är en cover från början), Wherever I May Roam bara för att nämna några. Det finns också mängder med passager som känns igen men som jag inte kan placera så där rakt av. Solona, som är tillbaka igen känns även de trötta och oinspirerade, för att inte säga förutsägbara, i den mån man inte hört dem förut, för det är lite samma problem här som i musikens stöttepelare – riffen, mycket känns igen från olika håll. WahWah-pedalen, Kirk Hammetts kanske främsta igenkänningstecken används flitigt, till och med kanske lite mer aktivt än vanligt, då han, åtminstone i tidigare dar ofta använde den enbart som ett filter för att få en speciellt ton.

Men frånser man ovanstående kritik och bara lyssnar förutsättningslöst på musiken, leker att man inte alls känner igen någonting från förr, så är det onekligen en välspelad platta. James, Kirk, Lars och Robert visar att de kan hantera sina instrument och det kan ingen ta ifrån dem. Tyvärr känns det lite som om de är ute efter att visa vilken skicklighet de besitter också, vilket resulterar i smått oförklarliga tempoväxlingar och onödigt komplicerade riff som inte tillför musiken någonting mer än att visa världen vilka skickliga musiker de är. Det är lite grand som att skapa den mest komplicerade låtstrukturen bara för att man kan, inte för att det nödvändigtvis blir mest musikaliskt.

Hade plattan hetat Metallica Jams, vilket det känns som om de gör många gånger, hade den varit helt ok. Nu blir det mest ett pretentiöst medelalbum istället…

5/10

Deep Purple – In Rock – 1970

Det här är inte Deep Purples debutalbum (faktiskt det fjärde) men det första där den mest klassiska av sättningar används. Ritchie Blackmore på gitarren, Roger Glover: Bas, Ian Paice: Trummor, Ian Gillan: Sång och organisten Jon Lord. Plattan innehåller förvisso några av de mest klassiska Deep Purple låtar som gjorts överhuvudtaget – Speed King och Child in Time, och det går inte att argumentera emot deras kvalitativa egenskaper. Men resten av materialet är inte lika klockrent tyvärr, det är ganska tjatiga och flummiga solon, inte bara från Ritchie Blackmores gitarr utan kanske snarast från Jon Lord klaviatur och det blir, i mina öron, ganska påfrestande i längden och alldeles för lite medryckande melodier. Jag vill inte gå så långt som att kalla det hela för flumrock, men baske mig om jag kommer på något bättre ord!?

5/10 

Recension: Michael Bruce - In My Own Way (The Complete Sessions) - 2002

Michael Bruce:

In My Own Way (The complete sessions)

2002

Burning Airlines: Pilot 114

Michael Bruce är förmodligen ganska okänd för de allra flesta, men för de som är insatta i Alice Coopers tidiga karriär, när det fortfarande var ett band, bör känna till hans kvaliteter som låtskrivare. Jag ägnade själv ganska mycket tid åt att konstatera det faktum att det var hans låtar som var de allra starkaste på skivor som Killer, Love it to Death och Billion Dollar Babies, när jag skrev min diskografi över Alice Coopers samtliga studioplattor för en tid sedan. Med det i bagaget formas förstås antagande i skallen om vad det här kan tänkas vara för slags musik och vilka kvaliteter det kan tänkas innehålla.

Nu ska man komma ihåg att den här skivan skrevs och spelades in strax efter Muscle of Love i början av sjuttiotalet och ingalunda är någon ny produkt även om den inte funnits tillgänglig på CD under särskilt många år. Man måste alltså placera den rätt på tidslinjen om man ska kunna greppa den typ av musik som återfinns på den.

Jag blir själv ganska besviken när jag inte hittar den typ av gitarr-riff som Be My Lover eller Under My Wheels bjöd på någonstans. Det är inte den typ av rockmusik som jag hade förväntat mig helt enkelt. Det är istället ganska likt musiken på Muscle of Love och kanske lite för mjäkigt för att passa mig perfekt. Det är förstås inte helt oväntat med tanke på när skivan är gjord och det är ju också så att Michael Bruce, tillsammans med Alice Cooper skrivit nästan hela Muscle of Love tillsammans. Ett tränat öra och ett stort fan av Alice Cooper bandet kan förstås uppfatta likheterna däremellan men mycket mer än så är det inte. Några låtar sticker förstås ut mer än andra och om man är samlare av allt som Alice Cooper medverkat i måste man ha plattan av den anledningen! Han gästsjunger nämligen på As Rock Rolls On, som ironiskt nog är bland det bästa materialet på skivan.

Nu innehåller just den här versionen av skivan en extra bonusdisk med inte mindre än sjutton extra låtar. Denna skiva känns initialt som betydligt bättre än den egentliga skivan och mer i linje med Killer och Love it to Death i sin musikalitet. Efter några spår blir det dock smärtsamt uppenbart att det faktiskt rör sig om demolåtar som inte riktigt är färdiga och som saknar den där extra lilla touch som färdig musik ska ha. De är lite för långa och lite för tjatiga men hade helt klart haft potential att bli riktigt bra om det arbetas igenom lite mer.

Vad blir det slutgiltiga omdömet då? Ja, något mästerverk lär det inte bli tal om, och heller ingen platta vars kvaliteter kan skanderas ut till massorna. Snarare blir det en rekommendation till komplettister som måste ha allt med anknytning till Alice Cooper. Ett betyg är svårt att sätta, eftersom det delvis rör sig om nostalgiska värderingar mer är objektiva analyser av musikens egentligen kvaliteter. Frågan är också om man ska nöja sig med att innefatta första disken i betyget eller om alla bonuslåtar ska räknas med? Jag skulle köpa fler skivor med Michael Bruce om jag hittade dem, men kanske mest för att ha dem i hyllan…

6/10 

Lord Belial – Kiss the Goat – 1995 - Debuten!

Även om man inte alltid varit med ett band redan från början och följt deras utveckling från starten är det ibland intressant att gå tillbaka till rötterna och höra hur allting egentligen började. När det gäller Lord Belial, som jag recenserat några skivor av, upptäcker man att de faktiskt i början av sin karriär lät lite annorlunda än på de plattor som jag recenserat. Det är mera korsning av Thrash-strukturer i låtarna och mindre Black Metal än vad som senare skulle bli verklighet. Jag gillar den här typen av mer variationsrik musik, där tempoväxlingarna är frekventa och där man inte med nödvändighet måste nyttja samma tremoloteknik i varje låt hela tiden. Det är intressanta rytmkonstellationer och till och med något som låter som akustisk gitarr vid något tillfälle. En mycket smakfull platta med ett brutalt sound och som definitivt visar var skåpet ska stå! Bra jobbat grabbar!

8/10 

Recension: Melissa Etheridge – Yes I am – 1993

Det här, Melissa Etheridge fjärde studioalbum, är egentligen inget som borde falla mig i smaken musikaliskt sett. Det representerar egentligen allting som jag inte gillar när det kommer till musicerande, ganska tråkiga intetsägande låtar med minst lika konventionella som oinspirerade arrangemang. Det är ganska rätt fram rockmusik med andra ord. Men med Melissa Etheridge är det annorlunda och jag vet inte riktigt varför. Hon har en förmåga att beröra med sin röst och lyckas också hela tiden verka omåttligt engagerad i det hon sjunger om och inlevelse är väldigt viktigt för en sångare eller sångerska som ska leverera starka åsikter. Och det är precis vad Melissa gör med det här albumet. Det sägs att hon definitivt kom ut ur garderoben med sin lesbianism i och med det här albumet och I’m the Only One toppade listorna. Den andra singeln från albumet: Come to my Window, som kanske tydligast av alla beskriver den alternativa sexualitet som Melissa står för, genererade henne en grammy som bästa kvinnliga rocksångare 1994!

7/10