In Memoriam – Leonard Cohen – 1934-2016

Så fort en kändis går bort, försvinner från jorden yta och placeras 6 fot under den, så kommer hyllningsskarorna. Speciellt om det är en kändis av sådan dignitet som Leonard Cohen, en artist som varit aktiv i skivbranschen i närmare 50 år och som sålt 60 miljoner album världen över. Hyllningsskaror som inte nödvändigtvis haft något att säga sedan tidigare. Det råkar vara politiskt korrekt att sörja visa kändisar, så enkelt är det. Det spelar ingen roll vad man har tyckt tidigare. Detta är ett förfarande jag inte gillar.

Nu känner jag mig som en hycklare. Här sitter jag och skriver på dödsrunan för Leonard Cohen trots att jag aldrig varit förtjust i hans musik. I högtalarna ljuder sista albumet You Want it Darker och jag undrar vad som hände. Det här är ju fantastiskt bra! Jag älskar verkligen det jag hör och jag får nog krypa till korset och sälla mig till hyllningskörerna av Cohens artisteri. Åtminstone så är den här skivan så fantastisk att jag måste utforska mera. Jag har inga andra direkta minnen att dela med mig, tyvärr. Men sent ska syndaren vakna heter det ju…

Leonard Cohen blev 82 år, vila i frid!

Hammerfall

Built to last har release 2016-11-04

Stoppa pressarna! Finn Zetterholm släpper nytt!!

Det är 18 år sedan senaste plattan. 2016-11-03 är det dags för Finn Zetterholm att släppa nya plattan Månans Alfabet! Det här måste ju bara vara bra!

Stabila Pretty Maids!

Pretty Maids är numera ganska stabila i sina releaser. Det tycker i alla fall jag. I början av karriären fladdrade det lite åt alla möjliga håll, även om det mesta var bra eller anständigt. Den här ska bli kul att höra. Kingmaker släpps 2016-11-04

Civil War släpper nytt...

Jag skrev om debuten Killer Angels för ett par år sedan. Nu är det dags för ett nytt album The Last Full Measure! Släpps 2016-11-04

Tygers of Pan Tang – Only the Brave – 2016

Jag har verkligen inte haft koll på Tygers of Pan Tang genom åren utan var tvungen att läsa på. Inget som har direkt med musiken att göra på det nya albumet så klart. Men det slår mig att det verkar som att bandet legat på is vid två tillfällen genom åren, att det alltid funnits  minst en originalmedlem i sättningen, dock inte alltid gitarristen Robb Weir som numera är den som får benämnas som åldermannen i gänget. Det blev en lång mening...

Musikaliskt har jag inget att anmärka på. Det är hårdrock av klassikst snitt och men hör genast att det är frågan om ett band med rötterna i NWOBHM. Det låter väl lite modernare och produktionen är inget som låter ”gammalt”. Det är faktiskt ganska upplyftande att lyssna på opretentiös hårdrock för en gångs skull. Vem bestämmer förresten vad som är pretentiöst eller inte. Ligger inte det i betraktarens öga?

Jaja, jag håller det här kort. Jag gillar det här. Det är precis den typen av musik som jag en gång växte upp med. Enkel hederlig äkta hårdrock utan en massa krusiduller.

7/10

New Jearsey bandet Bon jovi

Det tog mig till Bon Jovis femtielfte album The Circle innan jag fattade grejen med New Jersey soundet. Den här - This House is not for sale, kanske är en höjdare? Gräsiskt fult omslag men inte ska man döma efter det.. Släpps 2016-11-04

Testament maler på..

2016-10-28 är det dags för plattan Brotherhood of the snake

Kee Marcello – Scaling Up – 2016

Jag har i princip inte hör något från Kee Marcello sedan han lämnade (eller fick sparken?) från Europe. I alla fall om man ska prata om det musikaliska. Jag tog mig faktiskt tid att läsa hans bok – Rockstjärnan Gudglömde, med det är ju också ett par år sedan nu så det här var verkligen en intressant upplevelse. Man kan ta sig den lyxiga friheten att koppla bort allt han har sysslar med tidigare. Musikaler, nämnda Europe och Easy Action på sin tid.

Skivan känns musikalist helt rätt i sin tid. Det är kanske inte jätteupplyftande och hit-kvaliteten är frånvarande. Det vill säga de omedelbara hitsen som knappast finns exempel på i modern tid. Riktiga hits hör hemma i en svunnen tid och insöps under ungdomsåren när den musikaliska erfarenheten var väldigt grön. Hitsen som formade de framtida musikaliska preferenserna kan man säga.

Men det är klart stabila låtar och framförandet kan man verkligen inte klaga på. Som gitarrist hade jag abslut inga tvivel. Kee Marcello är en av de skickligaste gitarristerna från detta land, eller överhuvudtaget egentligen. Jag kände också till sedan tidigare att hans färdigheter bakom pianot eller keyboarden var goda. Det som förvånande mig var snarare vilken fantastisk sångare han är! Jag kunde knappast tro mina öron vid första genomlyssningen och var tvungen att kolla upp så det inte var Glenn Hughes eller någon annan erkänt duktig sångare bakom micken. Men icke, det är Kee som sjunger och han gör det verkligen med den äran.

Jag tror att det här är ett album som kommer att växa. Än så länge har jag lyssnat igenom det några gånger och jag får säga att det bara blir bättre och bättre. Sannolikt har det inte växt färdigt än och jag ställer mig ännu frågan om jag ska nöja mig med spotify eller om en fysisk produkt skall inhandlas. Jag får nog återkomma med det men helt klart är att ett dagsfärskt betyg så långt blir...

6/10

(men en stark 6:a)

Tygers of Pan Tang lever än

Jag hade faktikst ingen aning om att det här gamla bandet fortfarande var aktivt. 2016-10-21 släpps Only the Brave

Pretenders släpper nytt album

 

Alone har release 2016-10-21

Christian Dohber – Illusion (Storm) – 2016

Det känns som att jag allt som oftast behöver en påminnelse nuförtiden. Första omgången mejl studsar nästan alltid verkar det som. Några av er är uthålliga och skickar påminnelser. Det är jag tacksam för. Annars hade jag nämligen helt och håller missat Christian Dohber, en artist jag verkligen aldrig har hört talas om tidigare. Läst på en smula har jag dock gjort och sett andra göra likheter med David Bowie. Jag sällar mig gärna till den skara som finner en sådan koppling. Inte hela tiden förstås. Men i vissa tonregister är likheten väldigt slående.

Musikaliskt ligger vi nånstans mellan 70-talets glam- och glitterrock och ett mer modernare sound. Jag som verkligen gillar den erans musik får mitt lystmäte tillfredsställt här. Jag är inte nödvändigtvis någon hardcore David Bowie fan. Let’s face it, killen gjorde allt mellan himmel och jord och den ena plattan är helt olik den andra. I sina bästa stunder var han svårslagen medan det var lite för genomtänkt andra gånger.

Just den oerhörda genomtänktheten finner jag inte här. Men det det är definitivt trevligt producerat och redan vid första genomlyssningen får jag mersmak och vill utforska nya nivåer i musiken. Jag har ännu inte riktigt satt mig in i några texter så dem ska jag inte uttala mig om. Men det verkar vara ämnen som passar musiken väl. Förresten så inser jag att det också finns en annan likhet med något helt annat än glamrock och David Bowie. Inte minst framåt slutet av plattan inser jag var den största igenkänningsfaktorn i Christian Dohbers röst huserar. Det är väldigt likt Dieter Meier från Yello och nu pratar vi bara om rösten.

7/10

Tommy Snöberg Söderberg

Shunk – All They Say – 2016

Nej, Punkrock är inte det mitt hjärta vurmar mest för. Men eftersom det rör sig om en EP med 5 låter kan jag stå ut att lyssna på den. Jag kan till och med stå ut att lyssna flera gånger eftersom jag är på resande fot. Dessutom kan jag faktiskt till och med drista mig till att skriva några rader om mina upplevelser vid lyssnandet. För mig låter det som att det är ett ganska typiskt album i genren, varken bättre eller sämre än något annat. Det är mycket aggressivitet inbäddat i låtarna som sig bör men jag antar att jag är för gammal för att riktigt uppskatta skramlandet till fullo.

Jag vet inte om det är jag som överanalyserar med i flera passager tycker jag mig känna igen andra låtar och grupper. Det första jag lade märke till var en ackordsprogression som förde mina tankar till Motörheads Killed by death. Om detta är en slump eller inte kan väl bara grabbarna själva svara på. Dock hittade jag snabbt något som fick mig in på tankar om Pointer Sisters och I’m so Excited. Detta avfärdar jag utan vidare som en slump och är väl medveten om att det fåtal sekunder som denna förnimmelse varar, känns betydligt längre än den faktiskt mätbara tidsperioden.

På det hela taget är jag nöjd med EP:n. Jag tror att de som diggar genren också kommer att digga det här bandets alster. Övertygad är jag också om att Shunk kommer att utvecklas och släppa mer komplex musik i framtiden. Det här är startpunkten men inte målen på den musikaliska resan.

Sven-Holger – Ballader på svenska – 2016

Om jag minns rätt var det ungefär ett år sedan jag först hörde talas om Sven-Holger Rosenvinge. Han sjöng då på engelska och jag vet inte varför jag inte skrev om honom då. Kanhända var det en personlig svacka för egen del snarare är Sven-Holgers musikaliska kvaliteter. När jag hör honom på detta svenskspråkiga album råder det ingen som helst tvekan om att jag måste utforska honom och hans musik vidare. Det här är precis vad det låter som på titeln, ballader på svenska. Och om vi skärskådar vad ordet ballad egentligen betyder: dansvisa; numera i allm.: i folkviseton hållen episk-lyrisk dikt, oftast med sagolikt, dystert l. vemodigt innehåll; äfv. om musikl. sångstycke af dylik karaktär. (SAOB), inser vi att biten folkviseton och episk-lyrisk text är synnerligen sann när det kommer till Sven-Holgers musik.

Jag gillar det här skarpt. Det är lågmält och sparsmakat. Texterna är som sagt fantastisk och jag kan lyssna om och om igen på de fem låtarna albumet innehåller om och om igen och jag känner ingen tillstymmelse till att tröttna än så länge. Jag tror på det Sven-Holger sjunger om. Det låter som helt och hållet innerligt och dessutom med en tonsäkerhet som de flesta sångare bara kan drömma om. Jag gillar det här skarpt, det är intressant och vackert. Jag blir lugn och tillfreds av att lyssna. Riktigt bra!

8/10

Ella Rammelt – Doften av Dig – 13 åring som imponerar!

Den som inte drivit en blogg vet inte hur mycket jobb som verkligen ligger bakom. Det som till synes kan verka som några få enkla rader har oftast en hel del tankeverksamhet bakom sig. I synnerhet om det handlar om att tycka till om något; att recensera innebär att sätta sig in i det man ska uttrycka sin åsikt om. Det innebär också att man måste ha något man tycker är mödan värt att sätta sig in i. Det är nästan det svåraste. För om man har fullt upp med en massa olika projekt vill det till att det finns ett solitt intresse som fångar uppmärksamheten. Därför är det så bra när man får tips i mejl. Mycket försvinner utan att det finns tid och lust att gräva djupare. Men så ibland, once in a blue moon, kommer det något man bara måste ge sin uppmärksamhet!

För någon vecka sedan fick jag Doften av Dig tillskickad mig med ett nytt stjärnskott, den trettonåriga Ella Rammelt. Jag smälte direkt! Det är inte en musikalisk stil som egentligen tilltalar mig speciellt. Jag skulle kalla det för radiovänlig pop och sådant går det tretton på dussinet av för mig. Men det här sticker ut. Och det sticker inte ut för att låter är speciellt bra. Det är helt ok, absolut. Men inget som är genialiskt på något sätt. Men rösten som framför fångar mitt intresse. Ella Rammelt är tretton år. Hon har en röst som är 6000 % mognare är de flesta i hennes ålder. Naturligtvis är det bara ett sätt för mig att utrycka någon form av kvalitativ idé om min uppfattning. Lite skämtsamt, om än väldigt torr humor.

Men lyssna själva så får ni höra. Var tror ni denna sångfågel befinner sig om 5 år? Vi har en ny världsstjärna på gång här, sanna mina ord. Hade jag inte varit så förtjust i min hatt skulle jag kunna äta upp den om inte hon har en grammis inom ett par år, om hon inte deltar i melodifestivalen året hon har åldern inne. Listan kan göras hur lång som helst. Fantastiskt!

Spotify: Ella Rammelt