Lars Winnerbäck - Vatten under Broarna - 2004

Min första recension av en Winnerbäckplatta! Den är några år gammal nu...

Lars Winnerbäck

Vatten Under Broarna

2004

Sonet/Universal Music 986 818-8

Först av allt måste jag konstatera att jag ingalunda är någon expert på Lars Winnerbäck, hans musik eller hans texter. Dock behöver man inte vara större kännare för att snabbt konstatera att texterna betyder oerhört mycket. Det är litterärt och poetiskt och de målande metaforerna känns fräscha, han är en vass ordproducent, så mycket står klart. Så fick han också en grammis som årets textförfattare samma år som Vatten Under Broarna kom ut! Ta bara mitt absoluta favoritspår på plattan – Stackars - hur plockar man ut guldkorn ur en sån text? Ska man välja hela första versen? Stackars mannen med medaljer/som bara putsar sina minnen/Han sitter tyst bland gammalt skrot/Kan inte se för allt sot/Att ingen sitter mittemot. Eller kanske de här raderna? Stackars han som aldrig kämpar/Han som säger "Stackars mob"/Han som hamna först i kön/Och blev så nöjd med sin lön/Att han glömde sitt jobb. Eller kanske refrängen..

Det är dock inte den enda starka låten, varken musikaliskt eller textmässigt. Plattan inleds till exempel med den jordnära och personliga Se Dig Om som Winnerbäck själv menar skulle ha försvunnit om det inte legat som just inledningsspår på plattan. Jag är inte säker på att jag delar den uppfattningen då jag tycker den har en stark hook även om den är sparsamt instrumenterad med bara akustisk gitarr och piano och väldigt lågmäld. Textmässigt behandlar den teman om betraktelse eller kanske att man ska leva i nuet? se dig om/det är här du står/det är en dag imorgon/och det var en dag igår/det mörkar ute snart är natten här/vad du än förutspår/vem du än är. Även här är det svårt att plocka ut russinen och eftersom texterna ofta är progressiva är de svårbeskrivna utanför sitt sammanhang, det är de små nyansernas texter där orden viktats omsorgsfullt för att förmedla exakt rätt känsla.

Nåja, Resten av plattan, möjligen med undantag av andra spåret Det Är Visst Någon Som Är Tillbaka, som är tämligen bluesinfluerad, följer samma mönster med antingen relativt lågmäld eller personlig känsla. Varse sig det är tänkvärda låtar som Elegi eller Dom Tomma Stegen eller.. Ja, eller vad då? Det finns ju inget annat än eftertänksamhet i texterna, det finns alltid en nyans extra att utforska och i det man kanske först tyckte lät aningen sävligt på gränsen till trist, upptäcker man efter några genomlyssningar en oanad lyster.

Musikaliskt handlar det om ganska enkla välskrivna melodier med ett framförande som man lätt relaterar till en rökig pub med Winnerbäck som trubaduren. Det känns äkta och oförfalskat, klangerna doftar både vemod och välbefinnande styrka. Winnerbäck ställer frågor till oss med det känns som om han själv sitter inne med alla svaren, vi övriga kan bara spekulera i vad han vill ha sagt och hoppas att han blir den framtida karamelodiktstipendiat han så väl förtjänar!

Det här är helt klart en bra inkörsport till Winnerbäck, den gör att man blir sugen på att upptäcka mer, både tidigare och senare produktion. Så se till att investera i fler plattor, det tänker jag göra!

9/10

Cornelis Vreeswijk: Medborgare – Tack och Adjö - 2007 - Sista inspelade konserten!

Cornelis Vreeswijk

Medborgare – Tack och Adjö

2007

Silas Bäckström Produktion AB: SBCD523

När jag skrev om en liveskiva som heter TillSist var jag alldeles lyrisk, men jag nämnde också den här som skulle vara en ännu senare liveinspelning med Cornelis än Till Sist. Faktum är att detta påstås vara hans näst sista spelning i livet så det är väl sannolikt att man denna gång inte lyckas hitta mer livematerial från senare datum. Med detta i bakhuvudet är det förstås inte svårt att hävda att det här är en kulturklenod av sällan skådade proportioner. Med detta i bakhuvudet är det förstås inte svårt att hävda att det här är en kulturklenod av sällan skådade proportioner och det finns ett informativt stycke text i det medföljande häftet skrivet av Bengt Sändh, eller rättare sagt ett utdrag ur hans bok Cornelis i Mitt Minne, som handlar just om den här sista turnén. Men allt det där saknar egentligen betydelse om man ska bedöma de musikaliska kvaliteter som egentligen framförs.

                                             

Och det är med sorg i hjärtat jag konstaterar att Mäster Vreeswijk faktiskt känns ganska trött. Sannolikt har sjukdomen mattat honom och i kombination med en dålig mix, åtminstone vad gäller ljudvolym, mellan presentationerna och själva låtarna är det svårt att höra vad han pratar om emellanåt. Dock måste det tillstyrkas att inlevelsen under själva låtarna inte går att klaga på! Det finns några små lustigheter när det gäller låtvalen också, det är annorlunda versioner och ett par riktiga ögonbrynshöjare också faktiskt. Att Cornelis krypt till korset och valt att framföra Hönan Agda, som han i flera intervjuer tagit avstånd ifrån och sagt att han varit omåttligt trött på, känns snarast som ett sätt att inte förvägra publiken vad den vill han längre och som ett sista försök att ödmjukt bjuda på sig själv. Kulturarbetare, säger han själv flera gånger om både sig själv och sina medmusikanter och det är kanske så man ska se honom så här i elfte timmen. Publiken ska underhållas, det är kanske inte svårare än så det ska vara oavsett om man väljer att kalla honom för en trubadur, bluessångare eller estradör.

Musikaliskt sett pendlar låtarna mellan en stor tidsperiod och att se inspelning som ett slags ”Best of Cornelis” är inte särskilt svårt. Versionerna av låtarna är dock egensinniga och när det inte rör sig om bluesiga tolkningar så är det mycket sambainspirerat. Märk Hur Vår Skugga framförs delvis på holländska och även om publiken inte förstår ett ord kommer han undan med det. Han skojar bort det hela lite och förklarar att holländarna heller inte förstod texten. Fast det är klart, att tolka Carl Michael Bellmans text är kanske inte det allra lättaste ens på originalspråket. Hur mycket som försvinner eller tillkommer i översättningen vet jag inte.

Men kulturskatt eller inte så har skivan inte riktigt den inlevelse som Till Sist hade, den känns som sagt tröttare och vill man sjunga med i sångerna är det nästan omöjligt. Cornelis blueskänsla gör att han verkar ta det hela lite adlib och det är väl egentligen bara de mest taktfasta låtarna som Digital Reggae och Skyddsrumsboogie som lämpar sig om man vill vara med och skråla. Dessutom tar han sig vissa textmässiga friheter och har ändrat lite här och där i jämförelse med de mest kända versionerna på många av låtarna.

Ett par månader senare var han borta…

7/10

Ted Nugent ställer upp i presidentvalet 2016!

Det hävdar i alla fall bloggen info brodcast att Ted Nugent har antytt i en intervju med Washington Post. Det är väl inget som påverkar oss här i Sverige, för chansen att han skulle vinna är väl i det närmaste obefintlig. Men Ted har onekligen starka politiska åsikter, långt ut på högerkanten. Det är i alla fall den information man får om man googlar. Han är en inbiten förespråkare för vapen och för jakträttigheter. Jag kan inte påstå att jag har någon direkt koll på ”det finstilta” i hans åsikter men det verkar inte som att det behövs heller. Enligt svenska Wikipedia lär han stödja så kallad Vit Makt! Jag ids inte leta efter bevis för detta, men jag blir inte förvånad!

Musikaliskt har han väl haft ett par hits, med Cat Scratch Fever i spetsen. Jag tror jag har en platta med honom som jag har glömt vad den heter.. Det finns nog ingen anledning att stödja honom ekonomiskt med att skaffa fler skivor?

Video: Newsted - Soldierhead

Fan, jag gillar det här skarpt! Det är skönt att någon (gammal) metallicamedlem fortfarande håller fanan högt!

Mikael Wiehe - Sånger från en Inställd Skilsmässa - 2009

Mikael Wiehe

Sånger Från En Inställd Skilsmässa

2009

WMS 5051865-3085-2-2

När det gäller Mikael Wiehe behöver man väl egentligen inte skriva någon presentation? Trots detta är det aldrig självklart vad han kommer att göra och vilken genomgående instrumentering det kommer att finnas på skivorna. Det är heller inte helt självklart att han kommer att hålla sig inom samma genre en hel skiva igenom, vilket föranleder att benämningen ”sånger” faktiskt är den bästa beskrivningen man kan tänka sig i sammanhanget.

Det är också så, åtminstone för undertecknad, Wiehe skivor i regel behöver ganska lång tid och många genomlyssningar på sig för att växa, se bara på EnSång Till Modet och Sevilla som jag tidigare skrivit om här på Magnifik Musik. Detta oroar mig en smula därför att jag inte alls upplevde detta när jag startade min första genomlyssning av Sånger Från En Inställd Skilsmässa, det var bara fenomenalt direkt! Betyder detta att skriven kommer att tappa stora kvalitéer när det snurrat fler var eller att det här är det bästa jag någonsin hört av och med Wiehe? Framtiden får väl utvisa detta och jag kan inte gör mer än att försöka förmedla mina nuvarande intryck av skivan.

Som vanligt är förstås texterna väldigt viktiga och det är också där mycket av den initiala styrkan ligger. Wiehes sätt att utrycka sig i ord kanske inte passar alla men jag anser att han fångar känslosvalningarna i ett emotionellt uppbrott på pricken redan i inledande Bara Som jag Trodde, där han konstaterar att han har levt i en illusion men nu har han insett sanningen. Temat fortsätter mycket tydligt i efterföljande Nu Ger Hon Sig Iväg och om man inte tidigare har insett det står det nu helt klart att detta är ett album som berättar en historia från första låten till den sista.

Att Mikael Wiehe inte är rädd för ett östeuropeiskt sound bevisar han i Mannen, men inte bara för sakens egen skull vill jag påstå. Det finns en betydelse i musiken som fungerar i symbios med texten. Detta gäller förstås inte bara Mannen utan även Mikael Wiehes musikskapande i stort. Förmågan att kunna spegla texten i musiken med olika former av sinnesstämningar är få förunnat med Wiehe har bemästrat konsten. Detta gäller även fortsättningsvis i Bödeln, som är en uppräkning av allehanda tortyrmetoder, som Wiehe trots att konstaterar att han föredrar framför att bli lämnad ensam, mycket effektivt berättat!

Nästa sång – Om Jag Ska Klara Av Det Här, som för övrigt är min nuvarande favorit på skivan, är något helt annat än vad man är van vid. Detta till trots, som jag inledningsvis nämnde, att man aldrig vet var man har Wiehe rent musikaliskt. Det är nämligen frågan mer om en recitation än om någon egentlig sång. Texten talar dock direkt till hjärtat och det är svårt att inte påverkas av den. Det är svårt att välja ut ett särskilt parti text ur den här sången eftersom det tämligen progressivt skrivet. Det finns således, som vanligt, en ständig utveckling som kräver att man varit uppmärksam redan från början, men… Och jag måste sätta musiken på stereon och ljudet på TV:n på mycket hög volym så att jag inte märker tystnaden i lägenheten/och hålla mycket hårt för öronen så att jag inte hör att du inte diskar i köket/Och jag måste ta på mej mycket tjocka, helst heltäckande kläder så att jag inte märker att du inte rör vid mej. Med fortsättningen: Och jag får inte öppna garderobsdörrarna så att jag märker att dina kläder inte hänger där/och jag får inte tända ljuset i vardagsrummet så att jag ser de gapande hålen i bokhyllan/Och jag får inte sträcka ut armen för då märker jag att du inte ligger i sängen bredvid mej/Och jag får helst inte röra mej så att jag noterar att du inte följer mej med blicken. Refrängen är också precis den typ av ordlek som passar min humor, fyra rader med små skillnader som gör att betydelsen ändras fullständigt: Om jag ska klara av det här/Om jag ska klara det här/Jag vet inte hur man klarar av sånt här/Jag vet inte om jag klarar det.

Efter den här byter skivan karaktär något, fokus ligger inte längre på själva uppbrottet och de negativa känslor som detta frambringar, utan istället på Ett Nytt Liv Nu. Det är gladare tongångar och kanske mer representativt för Wiehes kärlekssånger. Tyvärr tycker jag dessa låtar i mittenpartiet är något svagare än inledningen även om det på intet sätt är dåliga. Det är lite svårare att ta till sig och metaforerna är inte lika tydliga som under den första halva.

Men eftersom skivan heter Sånger Från En Inställd Skilsmässa, räknar man med ett ofullständigt uppbrott redan från början och man känner igen temat i de avslutande låtarna. Och Nu Vill Du Komma Tillbaka, där en mycket bitter huvudperson möts av sin forna kärlek, kanske inte under de mest gynnsamma förhållandena: Du körde ditt lopp/Nu är det kört/Allt har gott sönder/Allt är förstört/Allting är borta/Det jag har kvar/är ett jävla stort Ground Zero/där hjärtat bruka’ va.

Avslutningen, eller återföreningen om man så vill, är något mellanting mellan mittenpartiets glada kärlekssånger och inledningens träffsäkra texter. Med andra ord så har Wiehe här lyckats kombinera dessa båda ingredienser och avslutar med flaggan i topp. Totalt set gillar jag bättre de nattsvarta beskrivningar som inleder skivan men det är helt klart en uppryckning från mittenpartierna.

9/10