Recension: ZZ Top - Antenna - 1994

Antenna (1994) – Emedan förra skivan – Recycler hade en del kvar att önska när det gällde medryckande melodier var väl det här lite av en befrielse när den kom. Man hade, åtminstone delvis, hittat tillbaka till rötterna och även om man fortfarande hör de raka rytmerna som gjorde bandet som störst med skivorna Eliminator och Afterburner har man bantat ner på syntharna. Det är mera äkta bluesboogie så att säga. Det var också första gången bandet namngivit en skiva och en låt likadant (nästan) – Antenna/Antenna Head och som Bill Ham inte stod ensam för producentrollen. Billy Gibbons ger sig nämligen i kast med att producera Antenna tillsammans med Bill Ham som varit med sedan bandets barndom egentligen.

Man kan förstås spekulera i vad som gjort att han inte längre ensam står som producent, vilket man får säga att han gjort med framgång under hela gruppen karriär, men sannolikt har det brutala mordet på hans fru 1991 något med saken att göra. En rättsförfarande som inte fick sitt slut förrän 2000 då mördaren avrättades. Hur som helst finner jag plattan irriterande överproducerad. Allting är äckligt tillrättalagt och inget sticker ut någonstans.

Dock finner man några medryckande låtar här och var. Bäst är det som sjungs av Dusty Hill (som vanligt), framförallt World of Swirl och titelspåret Antenna Head. Men även Girl in a T-shirt och plattans stora hit – Pincushion som nådde förstaplatsen är riktigt bra! Det är någon form av blandning mellan den framgångsrika ”synth”-perioden och den tidigare mer renblusiga eran. Detta utan att för den del nå upp till de högsta höjderna totalt sett och ska man bedöma albumet som helhet, mycket beroende på produktionen, blir tyvärr betyget därefter. – 6/10

Recension: ZZ Top - Recycler - 1990

Recycler (1990) – Att ett storsäljande band i början av åttiotalet tog två år på sig att göra en ny skiva var en väldigt lång tid. Numera höjer kanske ingen direkt på ögonbrynen för detta men det var lite andra tider då. Därför var det naturligtvis sju resor värre att det gick hela fem år mellan föregående Afterburner och Recycler. Man trodde nästan inte att det skulle komma några fler skivor helt enkelt!

Man kan naturligtvis fråga sig varför det dröjde så länge. Var det bandet som inte var riktigt nöjda med resultatet? Eller var det så att de helt enkelt behövde ett break? Hur som helst så känns det onekligen som om trion helt enkelt varit tvungna att ge ut något. Och det säger jag för att det faktiskt inte är speciellt bra! Man kanske kan lägga in att det var den sista skivan bandet gjorde på Warner Bros och att det också var den sista skiva som Bill Ham, bandets långvariga producent producerade på egen hand.

Men oavsett vilka anledningar som gjorde att albumet dröjde och oavsett vilka kvalitativa egenskaper det har (eller inte har) så markerar det onekligen slutet på bandets popiga tidsperiod. Man kan säga att det här är början till återgången till rötterna som i och med nästa skiva skulle bli än mer påtagligt.

Doubleback fick bli filmmusik i Back to the Future III och även Burger Man, Concrete and Steel och My Head’s in Mississippi är riktigt bra. Men det når totalt sett inte riktigt ända fram och blir snabbt tråkigt och ointressant. Det är utan tvekan bandets svagaste platta så långt i karriären. – 5/10

ZZ Top - Afterburner - 1985

Afterburner (1985) Ursprunglig recension skriven 2008 (första stycket): När den här plattan kom två år efter de enorma försäljningsframgångarna bandet hade haft med Eliminator, var vi väl alla lite nyfikna på om det skulle hålla ända fram eller om Texassönerna hade uttömt sitt förråd av lättlyssnade och popiga rocklåtar. Eftersom jag redan tidigare nämnt min dåvarande lyriska inställning till Eliminator, är det väl inte mer än rätt att jag här och nu, fortsätter med detta som utgångspunkt även när det gäller granskning av denna uppföljare. Kort sagt var oron stor för att det här skulle bli en flopp som inte alls levde upp till förväntningarna och letar jag mig tillbaka i tiden och försöker minnas de tankar som faktiskt for i mitt huvud på releasedagen (för det här var naturligtvis en platta som skulle införskaffas för att lyssnas på direkt när den kom) så blev jag nog aningen besviken. Men i dagens bedömning förhåller det dock sig något annorlunda och jag menar numera snarare att det här faktiskt är ett betydligt jämnare och således också ett bättre album än sin föregångare, som för övrigt klättrade ett par steg högre på Billboardlistan. Den är klart poppigare i sin framtoning, det finns inga direkta utfyllningsmaterial utan varje låt kan stå för sig själv utan att nödvändigtvis behöva backas upp av helheten, och även om rocken och bluesen finns där som stöd, kanske framförallt i Billy Gibbons gitarrspel, är det definitivt mera lättlyssnad pop än något annat som kommit från bandet.

Det är också första plattan där andra instrument än trummor, bas och gitarr (om man undantar blåssektionen på Degüello) fått en framträdande roll, i Velcro Fly och plattans största hit – Sleeping Bag, inte minst eftersom Dusty Hill, förutom att hantera basen också spelar keyboard. Även singeln Stages nådde förresten första platsen och jag kan åter konstatera att de låtar där Dusty Hill står för sången är de allra vassare (Can’t Stop Rockin’, Delirious). Sedan går det ju inte att komma ifrån att kommentera Woke up with Wood heller, hur översätter man det? ”Vaknade med ståfräs”? – 8/10

ZZ Top - Eliminator - 1983

Eliminator (1983) – Ursprunglig recension skriven 2008 (första stycket): När året var 1983 och den här plattan var ny var jag alldeles lyrisk över den och befann mig snarast i ett euforiskt tillstånd. Ingenting var bättre än, den inte nödvändigtvis bästa låten på plattan längre, Sharp Dressed Man och denna sång tillägnades också en hel sida på det kassettband som snabbt spelades sönder av fanatiskt användande… Numera har jag dock antagit en betydligt mer återhållsam inställning till albumet och menar att, emedan det fortfarande är bra, kan det ingalunda konkurrera med bandets tidigare, mer renblusiga plattor som Tejas, Rio Grande Mud eller för den delen Tres Hombres från 1973. Men utan tvekan är det ett album som skulle komma att vara väldigt viktigt för den skäggiga trions karriär, man lade helt och hållet om stil och skaffade sig en publik utanför bluesälskarna. De rena, raka rytmerna och de distade gitarrerna lockade såväl syntare som hårdrockare och man fick en gemensam nämnare att samlas omkring. Det var tung-gung när det var som bäst och visst minns man tillbaka på den första upptäckten av bandet med glädje. Hitsen Gimme all your Lovin’, Got Me Under Pressure, och I Got the Six, tillsammans med redan nämnda ungdomsförälskelse, fortsätter att imponera. Det är fortfarande starka låtar som liksom forcerar foten att stampa i takt medan andra låtar som TV Dinners, Thug och Dirty Dog kanske numera får betraktas som utfyllnadsmaterial.

Det var också bandets första platta, om man undantar den första, som inte hade en spanskklingande titel. Jag minns att jag läste om detta i någon intervju med Billy Gibbons som skojade till det och menade att den egentliga titeln var ”El Iminator” och att de inte alls hade brutit mönstret. Men oavsett vilken titel albumet egentligen hade kan man inte förneka att den markerar en ny era för bandet. De experimentella tongångarna från föregående El Loco förfinas och görs popigare och många med mig minns den här stilen som det ”äkta” ZZ Top! Det är lättlyssnade partylåtar med stark hook som funkar i alla lägen. – 7/10

ZZ Top - El Loco - 1981

El Loco (1981) – Tydligen så var det här det första albumet som inte spelades in ”live” eller med alla musikerna i ett och samma rum samtidigt, åtminstone om man får tro Billy Gibbons. Självklart måste olika pålägg, inte minst blåssektionen på Degüello, ha lagts på i efterhand men här är det åtminstone premiär för bandet att använda synthar. Det är inget genomgående sound men vissa av de tio låtarna har helt klart fått sig en släng av ett modernare ljud. Faktum är att det stilmässig är en ganska ojämn platta, den är experimentell, traditionell, innovativ och konservativ om vart annat.

Självklart sticker en del låtar ut mer andra vilket för mig innebär de mest taktfasta och melodiösa såsom Tube Snake Boogie och Partio on the Patio där ordet boogie betyder något. Den första blev singel och nådde ända till plats fyra på listan. Pearl Necklace, som står för det mer moderna soundet som sedan skulle bli synonymt med bandet, släpptes också tillsammans med Leila. Andra låtar blir mest obegripligt experimentella i sitt sökande efter så mycket konstigheter som möjligt. Det känns inte riktigt som om bandet riktigt vetat vad det ville göra, men man får väl ändå se det här som startskottet till synth-boogien som skulle följa bandet under ett par, tre plattor. – 6/10