Recension: Symphoy X - Paradise Lost - 2007

Symphoy X:

Paradise Lost

2007

InsideOut Music VICP-63905

När jag nyligen upptäckte Symphony X med deras förförra studioalbum V: The New Mythology Suite menade jag att sångaren Russell Allen kunde platsa i vilket FM-rock band som helst med en lite nedvärderande betoning. Jag tar tillbaka alltihop! För sällan har jag hört en sådan kraftfull stämma tränga genom musiken som på Paradise Lost och det betyder inte att själva musiken är tillbakadragen och mjäkig, snarare tvärtom! Dock är det betydligt mindre procentuell del av udda rytmer än vad jag hade räknat med och det allra mesta tycks gå i normala 4/4. Lite tråkigt kan tyckas, men det vägs upp av otroligt bra kompositioner och en instrumental kompetens jag sällan tagit del av i sådana här sammanhang.

Michael Romeo som står för gitarrspelandet imponerar stort med både följsamma slingor och skalövningar som hade gjort Yngwie Malmsteen grön av avund. Detsamma kan gälla Michael Lepond, som vid några tillfällen får möjlighet att gå lös på basgitarren med lite extra virtuositet och tillför musiken en extra dimension. Hur ofta har man inte hört hur komplicerade gitarrslingor som helst medan basen bara pumpar grundton? Men inte här alltså, det här går bortom konventionella musikaliska lösningar! Det finns väl heller ingen anledning att inte dela ut en eloge till både trummisen Jason Rullo, som verkligen får slita för brödfödan, för även om det inte handlar om så mycket udda takter är det ändå komplicerat trumkomp, och keyboardisten Michael Pinnella, som är en stor anledning till bandets sound tillsammans med Michael Romeo.

Plattan inleds med ett instrumentalt intro som förstärks med körer som får det att låta riktigt klassikt. Självklart handlar det om elektriska instrument men det låter ändå som en klassisk komposition med all den dynamik som det innebär. Efter detta övergår musiken till att bli mer traditionell Heavy Metal, eller kanske snarare traditionell Progressive Metal. Det är snabba passager för att genast byts ut mot mer melodiska sådana och det finns många nyanser att upptäcka i ljudbilden. Ibland är harmonierna uppenbara men ibland handlar det om mer subtila toner i bakgrunden som får musiken att anta mer spännande former.

Men även om man leker med olika tempon etc. i låtarna så är det full drag från början till slut. Musikerna får ingen chans att vila och inte lyssnaren heller, det händer saker hela tiden! Ska man jämföra med annan musik ligger väl Dream Theater nära till hand att ta till, men jag tycker det här är betydligt fylligare än det jag hittills hört med dem. Däremot känner jag ofta vibbar av Annihilator i rytmerna. Och med tanke på vad jag egentligen tycker om dem är det ju ingen dålig jämförelse. Behöver jag tillägga att jag gillar den här skivan skarpt! Det är så nära perfektion man kan komma!

Att låtarna är långa och snittar på över sex minuter är absolut ingen nackdel och ger dessutom musikerna möjligheten att variera låtarna så mycket som möjligt, något som också ligger i genrens natur. Det blir aldrig tjatigt helt enkelt och det är både tyngd och melodier i arrangemangen!

9/10

Accept - Stalingrad - 2012

Accept

Stalingrad

2012

Nuclear Blast: NB 2846CD

Jag tror att det var fler än jag som förvånades när Accept släppte ett nytt album 2010 efter 14 års tystnad, på skivfronten i alla fall. Än mer förvånade blev vi när vi upptäckte att det faktiskt var ett alldeles utmärkt album som verkligen inte skämdes för sig och som dessutom gav mersmak. Personligen trodde jag mest att det handlade om ett undantag och att det ungefär var lika stor chans för ytterligare ett album med Accept som att det regnar snöbollar i Sahara. Jag blev därför extra glad när jag upptäckte att det faktiskt var ett nytt album på väg. Detta samtidigt som jag var lite skärrad över hur det skulle hålla i konkurrensen. Skulle den nya sångaren hålla för ett album till?

Självklart sköter sig Mark Torillo utmärkt även på denna platta! Han har växt in i bandet och sköter saker och ting på sitt sätt. Det finns inget sug i mina ören efter att ha tillbaka Udo Dirkschneider bakom mikrofonen. Åter igen handlar det om hård riff och väldigt gitarrbaserad musik. Självklart är det inte extremt om man jämför med vad som finns på marknaden idag, men betänk att detta faktikst är hederlig Heavy Metal och att det faktiskt låter ungefär likadant som det gjorde under storhetstiden på 80-talet. Det är bättre producerat kanske men annars finns det mycket likheter.

Det är alltså utan en massa kompromisser och det är väl så Accept gör sig bäst. Det är hårda låtar med den igenkänningsbara manskören som blivit lite av deras varumärke. Man hör genast vilka et är som spelar och det finns också intressanta finesser längs vägen. Allt är inte bara manglade utan eftertanke här inte! Att avsluta titelspåret med den ryska nationalsången är ett genialt drag och det är ju förresten inte första gången Accept inkorporerar klassiska stycken i sin musik. Für Elise var ju till exempel med på Metal Heart plattan.

Men trots att det är ett stabilt album når det inte riktigt upp till föregångaren. Det är bra och det är verkligen inte anonymt men det blir lite fantasilöst emellanåt. Det är inte det att ”gubbarna” känns trötta, för det är snarare tvärtom mycket potent, utan mera att de inte riktigt lyckats hitta den sista touchen på melodierna. Riffen och kompen är det inget fel på!

7/10

Aqua - Megalomania - 2011

Aqua

Megalomania

2011

Universal Music: 677675

Även om i mitt musikälskande liv oftast föredragit varianter av rock, ju hårdare desto bättre, är det här ett av de album jag varit mest spänd på att få höra på senare år. Det kändes liksom som oerhört osannolikt att danska Aqua skulle ge ut en ny skiva 11 år efter Aquarius som blev deras andra skiva. Debuten kom redan 1997 och gruppen är nog för alltid förknippad med hiten Barbie Girl från första plattan. Den är svårslagen det håller jag med om och Mattel lär ha tyckt att den var så bra att gruppen stämdes för intrång i upphovsrättslagen eller något sådant. När jag hörde de två första skivorna insåg jag att det faktiskt finns pop som är både innovativ och bra!

Man kan inte räkna med att tiden har stått stilla sedan det begav sig senast och det börjar lite trevande med Playmate to Jesus, en titel som säkert kan få en del oönskade åsikter emot sig. Att använda religiösa förebilder tillsammans med en insinuerad sexualitet kan säkert väcka anstöt om det vill sig illa. Musiken är betydligt mer rättfram pop än vad de tidigare plattorna handlade om. Det är inte riktigt samma växelsång mellan Lene Grawford Nystrøm och René Dif som förr i världen. Det är mera vuxet och rättfram än tidigare vilket inte nödvändigtvis är en fördel.

Redan i andra låten – Dirty Little Pop Song känner man dock mera igen sig och det blir till och med ännu bättre i Kill Mysely och Like a Robot som förvisso kan kännas lite plump i och med sin text som kanske är i vuxnaste laget för den här typen av musik – Fuck me Like A Robot. Men å andra sidan är det textrader som sätter sig (och det där är förstås inte den enda även om det inte alltid rör sig om explicita textfragment). Faktum är att den ena topplåten avlöser den andra och även om plattan kanske inte kommer upp till de höjder som den första plattan gjorde är den i alla fall klart bättre än gruppens andra från 2000!

Man har lyckats att förnya sig men samtidigt hålla kvar vid själva essensen av det de en gång blev kända för och det är verkligen tacksamt. Några av låtarna är kanske lite för mogna för min smak och utan den humor som kantar måna av dem men helheten förblir änåd oerhört lyckad! Elaka tungor menar på att Aqua i och med denna har imiterat andra kända popdängor i sina refränger och liknande men det är inget jag känner igen i alla fall. Jo förresten, avslutande låten If the World Didn’t Suck (We Would All Fall Off) bär tydliga spår av Ralph McTells Streets of London men det är säkert bara en tillfällighet.

8/10

Recension: Twisted Sister – You Can’t Stop Rock n’ Roll – 1983

Referenspunkten för Twisted Sister lär väl alltid vara Stay Hungry från 1984 och jämför man den här med den plattan och med föregående Under the Blade kommer man faktiskt att finna att… den ligger perfekt på tidslinjen! Man har lyckats hitta bättre melodier än på föregångaren, det låter ännu mer Alice Cooper och det är ett hårdare sound tvärs över hela produktionen, lite korsat med Rainbows sound skulle man kanske kunna säga. Detta utan att man har gjort avkall på de enkla arrangemangen, som jag i tidigare recensioner varit inne på skulle bero på kompetensbrist hos musikerna, snarare än ett genomtänkt karriärdrag. Hur som helst så är det här en något bättre platta, med färre och grundare dalar än föregående Under the Blade även om det heller inte är något man plockar fram ur gömmorna allt för ofta! Favoritlåtar är I Am, I’m Me, The Kids Are Back och titelspåret You Can’t Stop Rock n’ Roll förstås. Även You’re Not Alone (Suzette’s Song) som Dee skrev till sin fru förtjänar förstås också lite extra uppmärksamhet.

5/10 

Magnus Uggla – Allt Som Ni Gör Kan Jag Göra Bättre – 1987

Skivans titel kunde inte vara mera missvisande! Inte sällan låter det riktigt bedrövligt och den charm som ursprungligen fanns i de proggklassiker som Magnus Uggla här gör sina egna versioner av är som bortblåst. Magnus Ugglas gapiga sångstil passar inte alls ihop med den här typen av musik. Det finns ingen inlevelse som matchar de klagande budskapen. Livet är en Fest blir totalt själlös, Påtalåten helt uttryckslös och Hög Standard ska vi bara inte tala om! Som plåster på såren när det gäller den senare låten medverkar dock Peps själv vilket gör att det åtminstone finns någon tillstymmelse till behållning. Det kan man inte säga om Philemon Arthur and the Dungs In Kommer Gösta som förvisso låter bättre rent ljudmässigt i Magnus Ugglas version men åter igen utan någon sorts personlighet. Ska vi hitta något som faktiskt funkar så är det Hoola Bandoola Bands Vem Kan man lita På? Det är fortfarande inte bättre än originalet men det funkar hyggligt i alla fall! Tomas Ledins I Natt är Jag Din fungerar också förvånansvärt bra och Lasse Tennanders Ska Vi Gå Hem Till Dig? gör Magnus Uggla nästan till sin egen och är den överlägset bästa låten på plattan! Totalt sett låter det alltså bedrövligt, men det finns några få halmstrån att greppa. Detta gör att jag trots allt måste höja betyget något litet snäpp.

3/10