Recension: Ace Frehley – Anomaly – 2009

Jag har alltid gillat det som Ace Frehley företagit sig musikaliskt. Han kompositioner tilltalar och har alltid varit lite ”hårdare” än sina forna Kisskollegors. Däremot är han ingen större sångare vilket han åter igen bevisar här, han är heller ingen höjdare på att skriva texter och det blir rejält mycket upprepningar på några av spåren. Jag upplevde att någon låt bara har fyra, fem rader som repeteras om och om igen och sådana tilltag måste ju trots allt dra ned betyget något, även om man måste beundra den nakna bekännelsen om sitt liv som Ace gör i A Little Below the Angles. Nu är det väl i och för sig ingen hemlighet att det har varit, minst sagt, lite turbulent kring honom, men det är ändå kul att höra lite av problematiken från honom själv. Ser man det rent musikaliska är det betydligt bättre! Det finns kanske ingen direkt wowfaktor, men att Ace kan spela gitarr råder det ingen som helst tvekan om. Gitarrsoundet är tungt och jag gillar det, dock ligger rösten lite väl långt tillbaka i ljudbilden, men det kanske mest bevisar att Ace känner sina svagheter eftersom han själv producerat plattan. Med ett undantag förstås, The Sweets gamla hit Fox on the Run, som har producerats av Marti Fredriksen. Ironiskt nog är detta skivans bästa låt! Den samsas med tio egenskrivna hårdrockslåtar och en kollaboration där Ace tagit hjälp med låtskrivandet och pågår i totalt runt 54 minuter. Överlag finns det inga direkta överraskningar, men heller inga direkta besvikelser. Man får det man får och det är ungefär det man räknar med av gamle Space-Ace.

6/10 

Kreator - Enemy of God - 2005

Kreator

Enemy of God

2005

Steamhammer: 69842

När Kreators senaste platta – Hordesof Chaos, var ny skrev jag en recension om den och konstaterade att den var lite för skrikig för min smak men ändå klart tilltalande i den instrumentala partierna. Jag fann plattan var hygglig men var kanske inte jättesugen på att införskaffa mer med de tyska hårdrockarna. Men… Självklart vill man vidga vyerna och Enemy of God införskaffades för en tid sedan. Det är plattan före den jag redan har skrivit om och den är inte lika brutal faktiskt!

Detta är enbart positivt. Det blir inte en lika kaosartad upplevelse och sången är mycket mer kontrollerad. Jag tycker också att strukturerna i låtarna är mera genomtänkt och riffen hur bra som helst. Faktum är att det finns väldigt få nackdelar med Enemy of God jämfört med Hordes of Chaos. Det jag hade att invända emot är här som bortblåst. Kvar är en brutalt bra skiva med starka melodier och sköna riff. Det är tysk thrash metal när den är som bäst helt enkelt!

9/10

Björn Skifs – Ingen Annan – 2002

Om man dristar sig till att ta Rod Stewart och korsar honom med Joe Cocker, lägger till lite svensk prägel och placerar alltihop i Vansbro, ja då har man ungefär Björn Skifs! Han är en synnerligen begåvad sångare som utan vidare överglänser det mesta man kan välja att jämföra honom med och här lyckas han riktigt riktigt bra med materialet också. För han har en tendens, liksom de mer internationella kollegorna, att välja material med viss tråkighetstendens. Den här skivan innehåller förvisso sin beskärda del av del varan också men efter bara några få genomlyssningar har skivan växt otroligt mycket på detta plan, vilket inte hör till vanligheterna och jag skulle vilja tillskriva Björn Skifs kompetens som sångare denna bedrift. Det handlar mestadels om blues och soul i olika grad kombinerade med varandra där plattans andra halva är något bättre än den första. Samtliga låtar är på svenska men jag ser ingen nackdel i detta, visserligen kan ett par av spåren bli lite banala vid några tillfällen men överlag är det välskrivna kärlekstexter där så namnkunniga personer som Dan Attlerud, Peter LeMarc och Mauro Scocco står för författandet. Och så ett par av Skifs själv också förstås. Titelspåret – Ingen Annan, tillhör favoriterna tillsammans med kronan på verket – Håll Mitt Hjärta som tillhör de där låtarna som står sig i vilket sammanhang och i vilken konkurrens som helst egentligen!

7/10 

Recension: David Josephson - Farväl Tristesse - 2011

David Josephson

Farväl Tristesse

2011

Viskningar och Vrål: VoV 19

David Josephson tillhör en genre som jag inte lyssnar på särskilt mycket. Man får väl kalla det, folk, pop eller singer-songwriter eller däromkring. Ofta är det förstås en blandning av både det ena och det andra och jag har svårt för att sätta fingret på vad ”huvudgenren” egentligen är. Sångerna är ganska lågmälda och ofta sparsamt instrumenterade och det är uppenbart att texterna betyder en hel del för David. Jag kan inte riktigt utläsa vad de handlar om innerst inne men deras struktur säger mig att det finns något som David vill ha sagt. Det är inte ett ekvilibristiskt språkbruk men det känns som om David under stundom gjort en poäng av att inte rimma.

Rösten är späd och försiktig, nästan som Alexander Sköld, och jag skulle till och med vilja hävda att den låter lite mesig. Det är svårt att ta den på allvar och den är nästan lite för tonsäker och tillrättalagd för att det ska kännas som att det är riktigt på riktigt. Framåt slutet på den tio låtar långa skivar får vi dock ta del av Davids lägre register som jag gillar betydligt mer. Det blir istället för mesigt i de högre partierna, förtroligt i de lägre och det är en bra egenskap.

Vid första genomlyssningen var jag inte alls särskilt förtjust i det här. Jag tyckte att det var allt för menlöst och intetsägande men allt eftersom jag lyssnar mer och mer så inger skivan mig lugn och ro. Jag slappnar av och tar inte så allvarligt på saker och ting. Man ska inte analysera sönder allting och den här skivan förtjänar en avslappnad attityd.

6/10

Recension: Noice – Bedårande Barn av Sin Tid – 1980

Ungefär ett år efter debuten – Tonårsdrömmar, kom andra skivan från Noice. Det är på många sätt ett mycket mer genomarbetat album och musikaliskt sett egentligen betydligt bättre än den opolerade debuten. Men det är också det som är problemet med albumet! Noice har rättat in sig i leden och texterna känns inte längre lika äkta, det känns överarbetat och utan den innerlighet och ilska som gjorde första albumet så bra. Hasse Carlsson ryter inte till en enda gång utan har funnit sig i att vara en del av systemet. Det jag känner för, det gör jag och Det finns bara en som vet hur du ska leva och det är du, textrader som hade varit hur laddade som helst på debuten, blir här mest tomma ord. Men även om det är tillrättalagt finns det onekligen kvaliteter, titelspåret inte minst, som får räknas som något av det allra bästa som kom från bandet överhuvudtaget och Ut i natten som får betecknas som det mest fulländade musikaliskt, med sparsam pianoinstrumentering och stämsång, som kom från bandet. Annars trängs flosklerna lika bra i Kan inte leva utan pop som Gatustrid. En låt vilken undertecknad för övrigt hade som favorit när albumet var alldeles nytt. Om man som tioåring från en liten landsortshåla kan förstå den typen av gängtillhörighet som är värd att offra livet för i storstan är förstås tveksamt och det är inte förrän man kan se saken med ett vuxet perspektiv som man till fullo förstår vad det egentligen handlar om.

7/10