Recension: Slayer – World Painted Blood – 2009

De senaste albumen från Slayer har inte alls kunnat mäta sig med vad de åstadkom på åttio- och början av nittiotalen. Och jag kanske är lite orättvis men jag klandrar faktiskt Paul Bostaph, som ersatte Dave Lombardo på trummorna i och med Divine Intervention 1994. Visserligen var Dave Lombardo tillbaka bakom trummorna redan på förra albumet Christ Illusion som kom 2006, men det är inte förrän här man känner att Kerry King och Jeff Hanneman är riktigt samspelade med honom igen. Det är helt klart det bästa som kommit från bandet sedan Seasons in the Abyss 1990 och det känns att melodierna och Slayers signaturharmonier är tillbaka igen. Det är inte längre bara musik som ska vara så brutal som möjligt och man har verkligen hittat hem till det som en gång var igen. Tom Araya skriker på som vanligt men det känns som om hans inlevelse är äkta igen. Under en tioårsperiod kändes det inte riktigt som om bandet brydde sig om vad de gjorde och det känns skönt att man åter kan räkna dem bland de allra största och bästa inom sitt gebit.

8/10 

Creed – Full Circle – 2009

Jag blev så begeistrad i Creeds debutalbum – My Own Prison, när jag skrev om det för några månader sedan att jag var tvungen att förboka detta nya album när jag hörde talas om att en återförening var på gång. Och utan att räkna mig till experterna på området tycker jag att man snabbt känner igen sig i soundet. Det är välproducerad radiovänlig postgrunge som både är mjukare än debuten och mer detaljerad också. Det känns som om kompositionerna är mera genomarbetade och det är inte nödvändigtvis en bra egenskap. Missförstå mig inte nu, det låter hur bra som helst och det är förstås mycket kompetent musicerat och skrivet, men det blir också lite slätstruket och även om jag egentligen inte vill ta ordet tråkigt i min mun är det precis det som är lite av problemet. Man får inget med sig efter lyssnandet och när man lyssnat färdigt på skivan är den bara… slut! Det finns inga direkt minnesvärda låtar som verkligen hänger med och som är sugen på att höra på om och om igen och sällan har väl ett album varit så synonymt med epiteten som åtföljer vår definition av sitt betyg. Hyfsat – kompetent, ungefär vad som kan förväntas, dock utan att glänsa eller utmärka sig på något särskilt sätt men lär heller inte utgöra någon besvikelse.

6/10 

Recension: Sodom - M-16 - 2001

Sodom

M-16

2001

Steamhammer: 72442

På den tiden MTV fortfarande spelade musik fanns ett proglam som jag idogt följde, nämligen Headbangers Ball. I detta program spelades förstås hårdare musik än i de övriga mainstreamfåran av popmusik. En dag spelades Sodom och jag kunde inte i ord förklara hur illa jag tyckte om det. Det var en tid innan Thrashen och Death Metal växt till en sådan storlek som det har idag. Det var fortfarande lite ”förbjudet” och brölande sång låg inte riktigt för mig. Jag gillade väl mer ”riktig” hårdrock på den tiden.

Men man utvecklas och börjar gilla sånt man en gång i tiden inte trodde man skulle ta i med tång. Därför beslutade jag mig för att åter stifta bekantskap med denna tyska metal-grupp. Resultatet var klart över mina förväntningar. Det var brutal musik på en nivå som får städade Thrash-band som Megadeth och Metallica att verka mesiga. Det är knappt ens Slayer kommer upp i samma nivå av brutalitet även om de naturligtvis besitter andra kvaliteter som Sodom i sin tur saknar.

Texterna passar musiken ypperligt och liksom albumets titel antyder handlar det mycket om krig och förödelse. Titlar som Napalm in the Morning, Cannon Fodder och Genocide vittnar om detta. Influelserna rent musikaliskt lär finnas hos bans som Motörhead, Venom och Mercyful Fate och det kan man visst höra om man sätter den sidan till.

Jag gillade det här ganska mycket och det finns en närvaro och inlevelse som smittar av sig. Brölig musik kanhända men det finns också mycket att lyssna på när man sätter den sidan till. Det finns nyanser där man minst anar det och det är något som tilltalar mig. Man hittar nya klanger varje gång man lyssnar och det är precis som det ska vara tycker jag.

Förresten, i avdelningen högst osannolika covers hittar vi här en som verkligen kvalar in på listan… Surfin’ Bird! Det ni!

8/10

Recension: Megadeth - Th1rt3en - 2011

Megadeth

Th1rt3en

2011

Roadrunner Records: 168617702

Som titeln antyder är det här det trettonde albumet från Megadeth. David Ellefson har återvänt på bas och allt är faktiskt sig helt likt. Megadeth fans kommer att känna igen sig även om de med nödvändighet inte kommer att älska plattan. Jag upplever att det ofta är så med Megadeth, det är kompentent på alla sätt och vis och jag tillhör även dem som gillar Dave Mustaines röst, vilket jag har förstått att inte alla gör. Hur som helst lär fansen känna igen det de får, kanske blir de inte överförtjusta utan som jag – milt besvikna. Men erfarenheter säger att det brukar vara lite si och så med Megadeth, ibland lyckas de få till riktigt bra plattor som såsom de tidiga nittiotalsplattorna Countdown to Excinction och Youthanasia som tillhör det bästa som kommit under nittiotalet överhuvudtaget!

Och faktum är att det var väl just efter dessa plattor som de började fladdra lite i kvaliteten och Megadeth hittade aldrig riktigt tillbaka till stabiliteten de hade i början av sin karriär. Plattor som Risk och Cryptic Writings har en del kvar att önska och den här ligger väll någonstans i gränslandet mellan dessa båda ytterligheter. Det är absolut inte dåligt men kanske lite tråkigare än vad jag hade hoppats på, liksom lite utan den nerv som ibland kan infinna sig när Dave Mustaine verkar tro på det han sjunger om. Det här chans innehållslöst utan att ytan på något sätt egentligen blir skavd.

Produktionen kan jag inte klaga på och om jag skulle drista mig till någon jämförelse skulle det i så fall bli med Rust in Peace som många verkar ha som absolut favoritplatta med bandet. Totalt sett kanske en platta som man både kan ha och mista men är man komplettist som jag har man väl egentligen inget val. Den ska stå i hyllan! Den är ju trots allt mera bra än vad den är dålig om man uttrycker sig lite klumpigt.

6/10

Lita Ford – Wicked Wonderland – 2009

Jag blev visserligen varnad för den här skivan i och med att jag läste omdömen av den lite överallt innan införskaffandet. Trots detta är jag väldigt besviken då jag hade tolkat sagda bedömningar som något överkompenserande i förhållande till besvikelsen. Hur som helst är det, om jag räknar rätt, fjorton år sedan Lita Ford senast gav ut en studioplatta så bara av den anledningen är det förstås en intressant platta. Nu hör det ju till saken att jag inte gillade förra plattan Black nämnvärt mycket heller även om den inte fick särskilt många chanser. Borta var de medryckande melodierna som hade kantat Lita, Stilletto och Dangerous Curves från slutet av åttio- och början av nittiotalet. Här är de ännu mer frånvarande även om man kan hitta dem ibland om man lyssnar riktigt noga bakom allt virrvarr av musik, som väl får samlas någonstans under industrigenren. Det är mycket sexanspelningar, och det är väl i och för sig inte något nytt under Lita Fords karriär, men det är så plumpt och taktlöst att man undrar hur desperat hon egentligen är på att sälja plattor till hormonstinna tonåringar. Nä Lita, du kan göra mycket bättre musik än så här!

4/10