Recension: Lita Ford – Stiletto – 1990

En platta från den forna Runaways-medlemmen som pendlar nånstans mellan hyggligt och ganska bra, till faktiskt ganska dåliga och tråkiga låtar. Bland de som utmärker sig hittar vi rockrökare som Aces & Eights, titelspåret Stiletto och sexanspelande Hungry. Det är väl förresten något som genomsyrar hela plattan eller för den delen Lita Fords hela karriär. Men det finns också en annan sida, en lugnare sida. Denna består delvis i en coverversion på Alice Coopers klassiska ballad Only Women Bleed, som på många sätt blir vettigare när en kvinna sjunger den och Lisa, som verkligen känns betydelsefull för Lita. Jag tror på det hon sjunger om även om hon på intet sätt är den mest begåvade sångerskan i världen. Allt som allt en rätt så rejält ojämn hårdrocksplatta där de djupaste dipparna tyvärr tar ut de högsta topparna med råge!

5/10 

Recension: Johnny Winter – 3rd Degree – 1986

I en medföljande beskrivning av skivan skriver Johnny Winter själv hur nöjd han är med plattan, att den är variationsrik och att han tycker att han fångat många olika aspekter av bluesen. Jag kan inte annat än hålla med! Det är varierande musik, men ändå med ett väl sammanhållet sound och det går inte att ta fel på vem som framför den. Inte bara för att Johnny Winter har en mycket igenkänningsbar, för att inte säga unik, röst, utan även för hans speciella spelteknik. Han fullkomligt vräker ur sig toner på gitarren, men tappar aldrig melodins röda tråd i processen. Han är en speleman som njuter av att få uttrycka sig och spelglädjen är helt enkelt fantastisk. Och även om det låter lite motsägelsefullt att säga så om en blusplatta är det här något man blir glad av. Det är mycket tekniskt kompetent framfört och självklart gitarrbaserad musik rakt igenom. Detta även om instrumenteringen på ett par av låtarna, såsom Tin Pan Alley, också har ett mycket framstående pianoljud.

9/10 

Lord Belial - The Black Curse - 2008

Lord Belial:

The Black Curse

2008

Regain Records RR146

Det är ju typiskt att just det band som fick mig att få upp ögonen för en mer extreme musikstil – Black Metal, än vad jag tidigare varit van vid nu lagt ner sin verksamhet. Det är väl ödets försyn kanske, vad vet jag… Men eftersom orsaken handlade om hälsoproblem – Trummisen Micke Backelins tinnitus, är det svårt att argumentera emot beslutet. Hälsan måste alltid komma i första rummet även om det värker i hjärtat.

Nåja, hur låter plattan då? Känner man igen sig från de föregående plattorna eller har de skapat ett helt nytt sound? Svaret är nog lite av både ja och nej. Visst känner man igen sig och Thomas Backelins väsande skrikande är det svårt att ta fel på och redan i den vildsinta inledningslåten Pazuzu – Lord of Fever and Plague är det ställt bortom allt tvivel vad det här handlar om. Man känner också igen sig musikaliskt i de väldig raka rytmerna där gitarrernas tremolotekniker baserar sig i lika stora fjärdedelar. Trummorna ligger som en ljudmatta ganska långt fram i ljudbilden som sig bör och är mycket passade till musiken. Men det finns också nyansering där tempot tas ned och andra rytmer vävs in i grundkonceptet och det är alltid lite trevligt med variation tycker jag.

Lyssna bara på andra låtens intro – Trumpets of Doom, där tankarna går till ett av Steve Harris (Iron Maiden) basgångsintron. Det dröjer heller inte särskilt länge innan man hör något som i bakgrunden låter som ett piano, det är kanske ingen direkt melodislinga som frambringas men väl en del av det musikaliska kompet och det passar utmärkt i relation till den övriga musiken. Man börjar också upptäcka mer komplexa melodier och låtstrukturer än vad som tidigare varit fallet och det är helt klart ett extra plus i sammanhanget. Det är inte ett stenhårt tempo hela tiden och det finns definitivt andra musikaliska kvalitéer än aggressivitet!

Jag tycker också det finns en mer framträdande roll för den synth som ofta ligger i bakgrunden och skapar stämning. Det är självklart fortfarande inte den viktigaste beståndsdelen, men jag tycker jag lägger märke till den mer än vad jag tidigare har gjort. Textmässigt handlar det (förstås) om mörka texter som för ett otränat öra kan vara svåra att uppfatta och jag påstår ingalunda att jag är särskilt bra på att urskilja vad som frambringas men det är ändå betydligt mycket lättare att, åtminstone, uppfatta delar av den när det gäller Lord Belial än många andra band. Det är åtminstone sant när det gäller den här skivan.

Det finns föresten några passager med riktigt ren ”pratande” röst också och några där någon typ av kör förgyller musiken. Den får ett annat djup när den ställs i relation till Thomas väsande demonröst. Naturligtvis är det mycket passade just i Antichrist Reborn då det får en mässande känsla. En låt som för övrigt känns som ett oerhört passande preludium till efterföljande Primordial Incarnation, som för mig är plattans absolut starkaste låt. Den är mörk och inte supersnabb, även om baskaggarna ligger som en matta i ljudbilden. Och har formen av en mässa av något slag. Det är åtminstone min tolkning: Ring the bell, turn to the North/Drink the blood, take heed of the voice of the chant/Ring the bell, turn to the South/ Drink the blood, take heed of the voice of the presence […]Ring the bell, turn to the East/Drink the blood, take heed of the voice of the Future/Ring the bell, turn to the West/ Drink the blood, take heed of the voice of the Past.

Det här är också den låt som förändrar skivan en smula, eller rättare sagt den musik som följer efter denna. Det är mer innovativt än vad man är van vid och heller inte riktigt lika raka rytmer. Det blir mer avancerat och också lite mer traditionella riff, som jag personligen gillar. Vi bjuds på skalor som låter lite åt det orientaliska hållet i Ascension of Lillith och det är mycket klädsamt och passar helt och hållet in i produktionen, för som vanligt känns det som om det finns en början och ett slut på plattan, inte bara tio individuella låtar.

Sammanfattningsvis finner jag alltså det här vara en variationsrik platta med många bra melodier och klangkonstruktioner. Jag tycker också att basen fått en mer framstädande roll än tidigare vilket naturligtvis gör att man får ytterliggare en dimension i musiken att lyssna på. Som vanligt gäller också att verkligen lyssna aktivt för att upptäcka alla små variationer.

8/10

Recension: Phantom of the Opera – Svenska Originalinspelningen – 1990

Den här historien har alltid haft en extra speciell plats i mitt hjärta och jag vet inte riktigt varför. I mitten av 80-talet gjorde Andrew Lloyd Webber musikal av den och när jag fick chansen såg jag faktiskt den svenska uppsättning som också finns på den här skivan. Det handlar alltså om översättningar av texterna och om en musikal med Mikael Samuelsson i huvudrollen som Fantomen. Musikaliskt är det precis så teatraliskt som det behöver vara för att historien ska komma till sin rätt tycker jag. Texterna kan tyckas lite konstruerade vid några tillfällen, men det är inget som gör något egentligen, musiken är pampig och det är inte särskilt svårt att förstår varför han förälskade sig så i Christine Daaés röst, framförallt inte när man ställer den mot divans – Carlottas. Nu inser jag ju att det är meningen att det ska vara så och det vore orättvist att påstå att jämföra artisterna mot varandra, det handlar här enbart om rollkaraktärer. Hur som helst är det här musik som jag anser bör finnas i varje människa medvetande och som sådan ställer jag med varmt bakom en rekommendation!

8/10 

Recension: Lyle Lovett - The Road to Ensenada - 1996

Lyle Lovett:

The Road to Ensenada

1996

Universal: 80100164

Min första kontakt med Lyle Lovett kom när CMT (Country Music Television) fortfarande sände i Europa. Det var ett skönt avbräck och den enda konkurrenten till MTV som fanns för mig att tillgå vid den tiden. Nu vill jag inte påstå att country är något jag verkligen brinner för eller ens brann för då, men en och annan pärla, liksom inom alla musikstilar, finns det naturligtvis. Jag fann Lyle Lovett, men gjorde inte slag i saken med att införskaffa något material med honom förrän helt nyligen.

Det jag främst kom att tycka om med Lovett var hans glimt i ögat, åtminstone som jag uppfattade det. Han verkade inte ta sig själv på allt för stort allvar även om han naturligtvis rent musikaliskt torde komponera den typen av musik han känner sig bekväm med. Glimten i ögat finner vi dock direkt i den här plattans öppningsspår – Don’t Touch My Hat, som skulle kunna betecknas som en mer humoristisk variant av Carl Perkins Blue Suede Shoes. If it's her you want/I don't care about that/You can have my girl/ But don't touch my hat. Efter denna, mer eller mindre, traditionella countrylåt blandas sedan musiken upp med lite jazzinfluenser i Her First Mistake som textmässigt behandlar jakten på den sanna kärleken och lyckan på ett tämligen humoristiskt sätt. Ett möte som består av en serie misstag från både mannen och kvinnan binder till slut ihop dem och handlingen får ett lyckligt slut – eller?

Det är sedan dags för lite mer traditionell country igen, med både fiol och steelguitar, i den musikaliska bagatellen Fiona som varken känns nödvändig eller medryckande, även om den växer med antalet lyssningar. Men så är det då dags… That’s Right (You’re Not From Texas) som jag visste skulle vara med och som i flera år älskat. Man blir sannerligen inte besviken. Det handlar om ett stort arrangemang med både en blåssektion och körer, samt självklart de vanligare countryingredienserna fiol, steelguitar, piano etc. En rolig och medryckande låt om ursprung helt enkelt. Det hade inte alls behövt handla om Texas utan skulle lätt kunna förflyttas till vilken geografisk plats som helst. Vem kan väl förstå charmen med hemmatrakterna om man inte råkar komma från platsen själv? Borta bra men hemma bäst brukar man väl säga? Eller om man får vara så fräck att citera en av filmhistorien mest kända repliker – slå ihop de röda klackarna precis som Dorothy (Wizard of Oz) och utbrist There’s No Place Like Home!

Nåväl, när denna upptempolåt är avslutad bjuds vi på en smörig countryballad som visserligen passar Lovetts röst men som inte ger mig speciellt mycket. Dock är intresset strax tillbaka i Private Conversation som känns mer än bara country, det finns helt klart influenser av mer traditionell rock här även om man naturligtvis inte har några problem att höra vilket ursprunget är. Tyvärr händer det inte mycket mer på den här plattan för min del efter detta. Den går ner sig i det mediokra träsket och det är lite synd efter en så stabil inledning. Eller vänta förresten. Det finns en bonus låt som ligger gömd ett par minuter efter att titelspåret – The Road to Ensenada, som förvisso också innehåller tilltalande kvalitéer, avslutats som också är riktigt bra. Varför man valt att dölja denna guldklimp är för mig en gåta, men sådan är verkligenheten… missa inte Girl in the Corner!

6/10