Recension: Entombed – Wolverine Blues – 1993

Det här var inte en lika bedrövlig platta som Morning Star som jag skrev om för ett tag sedan. Men det är inte vidare bra i alla fall och det är sången som förstör. Det är samma karakteristiska skrikande som genren i stort och jag gillar inte det. Musiken förutom sången är väl helt ok, det är inte överdrivet innovativt med helt klart trevligt musikaliskt arrangerat. Men eftersom melodier är helt frånvarande på grund av vokalisttekniken drar detta ned helhetsintrycket en hel del.

4/10

Recension: Jennifer Davids - Predictable - 2001

Jennifer Davids

Predictible

2001

Polydor 547 831-2

Det här albumet är vid första anblicken inte lika starkt som Jennifers andra platta Brand New Start. Men efter några lyssningar växer det betydligt. Inte för att det här känns unik på något sätt utan snarare för att låtarna sätter sig i hjärnbarken och man kommer på sig själv med att tycka att den fungerar utmärkt som bakgrundmusik medan man gör något annat. Det är väl i och för sig inget bra omdöme, men jag finner ändå att en del musik lämpas sig utmärkt till denna typ av aktivitet. Inget man stör sig på, men heller inget man måste koncentrera sig på och som kräver ett knäpptyst lyssningsrum för att uppskattas. Det är också en styrka menar jag.

Plattan innehåller annars främst popballader med lite stänk av soul men är klart tuffare producerad än Brand New Start. Anledningen till detta var att bolaget trodde skivan skulle vara lättare att sälja om den lät lite mera som Shania Twain eller Faith Hill. Men låtarna är heller inte Jennifers egna och det märks att de inte ligger henne lika varmt om hjärtat och att hon inte är riktigt bekväm i den stil som skapats åt henne. Trots detta levererar hon klatschiga refränger som snabbt sätter sig i låtar som Love, Pain and the Whole Damn Thing som också blev singel och letade sig in på den tyska Top 100 Single Charts och i den tämligen pekorala Don’t Ever Let Me Go: oh baby hold me/let the mystery unfold baby/you’ve got my soul baby/don’t ever let me go/it’s love baby, no maybes/you make my heart beat so crazy/show me there’s no way/you’re ever gonna let me go/don’t ever let me go.

Bättre är den text som pryder refrängen på plattans mest countryinfluerade spår; Someone Else’s Dream: she was daddys little girl/mommas little angel/teachers pet, pageant queen/she said all my life I’ve been pleasin’/everyone but me/waking up in someone else’s dream. Jag tycker den klart belyser faran med att leva ut andra människors drömmar och inte tänka på sina egna ambitioner i första hand. Ett slutgiltigt uppvaknande beskrivs med orden: now she’s got twenty seven candles on her cake/and she means to make her life her own/before there’s twenty eight. På något sätt belyser detta också det ställningstagande Jennifer själv tagit till plattan så här i efterhand. ”Att göra ytterliggare en platta med samma producenter hade gjort mig väldigt olycklig av olika anledningar” [red översättning].

6/10

Burn - Rock Royale - 2010

In English Below

Burn

Rock Royale

2010

Burn Music Adventure SE2EO (Promo)

När jag först lyssnade på Burn mycket snabbt på My Space gillade jag verkligen vad jag hörde. Men att lyssna på någon enstaka låt på My Space ger inget helhetsintryck och jag kände att det här bara måste utforskas vidare. Sagt och gjort, jag kontaktade bandet och förklarade att jag gärna skulle vilja skriva om deras musik eftersom jag kände att jag skulle kunna göra den rättvisa i en recension. Responsen var positiv och snart kom det en promo för deras kommande debutalbum på posten. Det är alltid lite nervöst att skriva om sådant man själv har frågat efter eftersom man inte riktigt vet hur man kommer att ställa sig till helhetsintrycket, om det verkligen är lika bra som de snuttar av musik som lyssnat på tidigare.

I fallet Burn var det inga som helst problem med detta eftersom hela albumet levererade mer än vad jag hade räknat med faktiskt. Musikaliskt låter det mycket av tidiga Kiss och man kan till och med uppfatta textrader som Me And My Band Will Be Playing All Night om man skulle tvivla på influenserna från Kiss för ett ögonblick. Körarrangemangen andas The Who och man kan nästan höra lite Who Are You? Who? Who? emellanåt. Vidare så påstår sig bandet själva vara inspirerade av Alice Cooper (vem är inte det?) och det är säkert så, även om jag personligen tycker att det kanske påminner lite mera om det som Michael Bruce hittade på alldeles själv. Fast det är klart, använder man tidiga plattor som Love it to Death och Killer är det inga problem att hitta likheter heller!

Det är medryckande musik som är svårt att inte digga med i och jag kan inte låta bli att få associationer till Thunderstick heller. Det är kanske inte så smickrande för Fredrik Jacobsen, som spelar trummor i bandet att bli jämförd med den mytomspunne trumslagaren Thunderstick, men det är ingen negativ jämförelse egentligen. Jag jämför absolut ingen teknisk kompetens utan snarare det gruppsammansättande faktum som Thunderstick själva konstaterade på Beauty and the Beasts (även om bandets kvinnliga medlem Petra Engdahl inte står för sång utan för piano och tamburin) samt att det faktiskt på någon av låtarna känns väldigt lika rent musikaliskt. Även Gary Glitter eller kanske snarare The Glitter Band tycker jag mig höra i något av introna men det är absolut inget som präglar hela skivan.

Vad som däremot präglar hela skivan är spelglädje och livekänsla. Burn själva menar på att de i första hand är ett liveband och även om jag inte har känt något sug efter att se musik live på många år känner jag att jag inte skulle ha något emot Burn på en rockig rockklubb någon gång i framtiden. Sent ska syndaren åter vakna kanske man skulle kunna säga. Martin Friberg, som spelar bas och står för sången gör ett utmärkt jobb och gör musiken full rättvisa. Svenska sångare och sångerskor brukar ju annars kunna tendera att låta lite svengelska, men det är inget som är några problem här.

Det är också Martin som, tillsammans med bandets gitarrist Daniel Axelsson, har skrivit det mesta av materialet. Daniel sköter förresten bandets enda gitarr hur bra som helst och lyckas driva musiken framåt med sköna riff av spelglädje. Överlag är jag grymt imponerad och Burn är ett band som jag definitivt vill hålla utkik efter i framtiden. För skulle jag missa ett album med det här gänget så skulle jag bli riktigt uppriktigt ledsen!

8/10

When I first heard Burn on My Space it was really to my liking. But listening to one or two songs doesn’t make a complete impression and I felt I needed to hear more. I contacted Burn and a few days later a Promo landed in my mailbox. I think I needed that so this could be a just review. To write reviews of stuff you asked for is the most difficult task of all since you can’t really say if the complete impression is as good as the first few songs you listen to very quickly just to make up your mind if it’s interesting enough to explore further.

In this case it was never a problem at all though. The album as whole deliveries more than I could ever hope for really and it’s really good. It sounds just like early Kiss in to some extent and if you are in doubt, lines like Me And My Band Will Be Playing All Night will put you back on the right track again. There is defiantly a Kiss sound here. Background vocals arrangement sounds more like The Who and you can almost hear Who Are You? Who? Who? from time to time. Further more, the band themselves claims to have been influenced by Alice Cooper (Who hasn’t?) but I personally think that there’s more similarities to what Michael Bruce did on his own. But if you compare to early albums like Love it to Death or Killer you sure find some similarities.

It’s hard not to tap your foot in the beat of the music and it’s not hard to think of Thunderstick when listening to Rock Royale. It might not be so flattering for Fredrik Jacobsen to be compared to Thunderstick, but it’s not a negative comparison really. I’m not talking about technical competence here, just the fact that the Thunderstick band made a point of themselves on Beauty and the Beasts (that is even if Burns female member Petra Engdahl doesn’t sing lead but plays piano and tambourine), similarities in imagery so to speak. Some influences might have come from Gary Glitter or maybe rather the Glitter Band but it’s nothing that defines the album.

What defines the album though is that there’s a lot of live feeling to it and Burn themselves claim to be a live act first and foremost. I haven’t felt up to going to a rock club for many years but if Burn plays, I really wouldn’t mind being there! Martin Friberg – Bass and vocals does a great job and doesn’t fall into the trap of sounding to Swedish in his accent, which often is the case with Swedish singers. Martin also wrote most of the music and lyric together with the bands guitarist Daniel Axelsson. He plays the guitar with joy or so it seems and I’m very impressed by what I’m hearing from Burn. I must follow this band in the future because I would be very sad if I missed out on an album with this gang!

The release party for the album takes place on Sticky Fingers Gothenburg December 18^th and Burn will play live with a couple of secret guests. The album will be released in record stores and for digital downloading on December 27^th!

8/10

Recension: Collan - Utantill - 2001

Collan:

Utantill

CD

Nonstop Records: NSM 33-36

2001

Jag har ett speciellt förhållande till Collan, eller Collan Staiger som han egentligen heter. Jag skulle tro att det var i slutet av 90-talet som jag hörde honom första gången och blev helt bortblåst, hänförd och inspirerad av själv tonsätta Nils Ferlin! Det var på Kristianstadsdagarna och jag var sannolikt halvfull, men det spelade ingen roll. Collans musicerande, de fantastiska texterna och hela uppenbarelsen var magnifik. Jag ägnade sedan lång tid åt att söka efter material med honom, glömde honom för en tid, fortsatte att leta etc. Slutligen glömde jag bort honom igen för ett antal år. Av en händelse sprang jag på en skiva med honom på biblioteket av alla platser, jag blev förstås eld och lågor men också oerhört orolig. Det man minns med sådant välbehag som jag minns Collan tenderar att rendera besvikelser. Minnena är oftast mer positiva än själva verkligheten.

Oroligt satte jag alltså på skivan… Och jag blev inte besviken! Jag saknar någon låt som jag minns från liveframträdandet men på det hela taget är det hur bra som helst. Det är förstås trots allt inte lika gudabenådat som mitt minne ville göra gällande men ändå riktigt bra! För Er som inte haft lika stor tur som jag och redan hört Collan handlar det alltså om akustisk musik, folk eller folkrock kan man väl säga, visor om man vill göra det enkelt för sig.

Instrumenteringen är enkel, gitarr, trummor och fiol, någon spelar väl kontrabas och så finns där dragspel också. Inga konstigheter alls, men Collan gör mycket med det! Det låter som naturligaste sak i världen att framföra sina låtar och det finns grym spelglädje i de mer intensiva låtarna. Det är också dessa som jag finner vara de absolut bästa. Det är inget fel på de långsammare, mer eftertänksamma bitarna heller men de lite snabbare passar mig bättre. Det blir lite mindre släpigt helt enkelt.

Collans röst låter lätt Göteborgsk, lite grand som Björn Rosenström i sina mest seriösa stunder kanske. Nja, det är kanske lite för mycket dialekt ändå. Collan är mera rikssvensk men visst hör man ursprunget.

I texterna finns det allvar och klurigheter. Det finns metaforer och rim som han tackar Nils Ferlin för i textbladet. Det är uppenbart en stor förebild för honom och det är väl inget konstigt i det. Det finns stora ambitioner i berättandet utan att det någon gång blir pretentiöst. Kort sagt så gillar jag det här och kommer att införskaffa allt som framledes kan tänkas släppas på platta av Collan. Nu vet jag att vägen inte varit helt spikrak för Collan och att han, förutom Nils Ferlin, även tackar Mikael Scherén utan vars pengar den här skivan inte hade blivit av. Jag kan bara instämma, tack Mikael Scherén och tack Collan för att den här skivan fick se sitt ljus till slut. Blir det dags igen kanske jag kan bistå med en och annan krona också!

8/10

Recension: Hammerfall – Legacy of Kings – 1998

Hur bra jag än tycker att det här är, för jag tycker det är ganska trevlig musik, så vet jag inte riktigt om Hammerfall driver med sig själva eller inte. Det är enormt stereotypisk Power Metal enligt formel 1A och som sådan är den faktiskt tilltalande men det är som sagt svårt att veta om det är på fullt allvar eller inte. Frågan är om det spelar någon roll? Är det intressant att veta om man har en humor som inte riktigt kommer fram i det man framför? Eller är det viktigare att musiken är intressant, medryckande eller tilltalande? Jag vet inte riktigt, jag tror att själva uppfinningsrikedomen som går förlorad i och med att man satsar på att göra musik enligt en väl beprövad formel kanske påverkar helhetsintrycket negativt. Men det är inget snack om att det är roligt att lyssna på det här, det kräver inget egentligen engagemang får lyssnaren efter som musiken är väldigt lätt att ta till sig, men jag tror att det någonstans blir så att det lider lite av stereotypproblemet ändå. Jag har bestämt mig, det är i någon mån viktigt att veta om musikerna driver med sig själva eller inte och det tycker jag inte riktigt att jag får fram.

5/10