Clawfinger – Deaf Dumb Blind – 1993

Klassificeringar av musikgenrer är ofta oerhört svårt men man kan väl saga att Clawfinger blandar Heavy Metal med Industrisound och Rap. Det låter ju fruktansvärt egentligen, men det är inte så farligt. Det är faktiskt riktigt bra! När den här skivan kom var det helt unik, åtminstone för mig och jag tror inte det fanns särskilt mycket sådant här på marknaden då. Musikaliskt sett är det medryckande, jag gillar melodierna, i den mån man kan kalla rappen för melodier. En rytm finns det ju i alla fall. Texterna belyser oftast orättvisor och förtryck, missnöje kanske man kan säga. Ett par större hits finns på skivan, om man nu kan kalla det för hits i de här sammanhangen. Det var i alla fall låtar som spelades på radiokanaler där man kunde spela den här typen av musik. Nigger måste vara den mest kända och den låten fick väl ett och annat ögonbryn att höja på sig kanske, men lyssnar man på texten så är det alltså inte frågan om någon rasistisk test – snarare tvärtom! Min personliga favorit är dock Warfare som har en grym känsla. Och jag tror att båda dessa kontroversiella låtar öppnade vägen lite grand för Clawfingers kommande karriär, det här är alltså deras debutplatta. Ett kalkylerat sätt att synas helt enkelt. Textmässigt finns det flera tänkvärdheter och texterna är viktiga för upplevelsen det är helt klart! Jag gillar det här fast jag inte borde göra det. Det känns stabilt hela vägen!

7/10                   

Recension: John Mellencamp – Dance Naked – 1994

Det här är en skiva som inte ligger i närheten av det bästa materialet från John Mellencamp! De första två, tre låtarna är väl vettiga på något sätt men det är på tok för tjatigt och jag skulle rent av vilja säga – för modernt! Musikaliskt är det kanske inte riktigt vad man för väntar sig, det är uppblandat med modernare tongångar av pop och dance nästan. Inte för att plattan heter så, utan för att det känns så emellanåt. Det låter lite modernare och radiovänligare, det är poppigt helt enkelt och det tycker jag inte riktigt passa musiken om jag ska vara helt ärlig. Det är inte vidare intressant att lyssna på och det gör förstås att man tröttnar ganska fort. Med det i åtanke kan det förstås inte bli frågan om något särskilt högt betyg. De två första låtarna dra upp det men totalt sett blir det ganska blygsamt. Det är kompetent och den skäms inte för sig i hyllan men det är ingen riktigt succé.

6/10

Recension: John Mellencamp – Whenever We Wanted – 1991

Om Human Wheels var JohnMellencamp “light” så är det här raka motsatsen, åtminstone produktionsmässigt sett. Jag har visserligen inte hela John Mellencamps hela diskografi i huvudet, men jag har sällan hört några gitarriff vara så ”hårda” som här, så ”distade” som här. Som gammal hårdrockare vurmar jag kanske lite extra för detta och jag förälskade mig snabbt i soundet som denna skiva avger. Vad kan man säga mer då? Jo, att första halvan är bättre än den andra. Det är lite mer riff i början, även om man kanske inte kan kalla det riff om man ska vara riktigt strikt. Det är i alla fall lite mer framträdande gitarrer! Mer gitarrdrivet helt enkelt. Det betyder inte att det är speciellt subtilt i andra halvan av skivan heller, det är ganska framträdande där också. Jag tycker att John Mellencamp har hittat en form här som åtminstone trivs mycket bra i mina öron. Det är helt klart en av de allra bästa Mellencampplattorna som jag har i mina hyllor även om det är en helt annan typ av musik än vad det var i början av karriären, eller första halvan av den i alla fall.

8/10      

Recension: Alice Cooper - Constrictor (1986)

Constrictor (1986) – Efter DaDa tror jag faktiskt att jag köpte det här albumet något eller några år senare, vilket gjorde mig totalt hooked på Alice Cooper. Det är egentligen lite märkligt för det här albumet låter inte som något av de tidigare och är en kollaboration med gitarristen (och muskelberget) Kane Roberts som, om man läser lite på skivomslaget även spelar bas, keyboard och trummor på skivan. Ja, så hojtar han ju lite i bakgrunden också förstås!

Stilen är mycket mer hårdrock än någonsin och det var väl kanske det som passade mig just i den tiden av mitt liv. Det var tufft och fräckt och texterna behandlade ungefär samma sak som de filmer jag gillade att se vid tillfället (och fortfarande gör faktiskt). Mycket våld och aggressiva teman, men det hindrar ju inte att den första rockrockaren Teenage Frankenstein behandlar utanförskap i någon form. I’m a kid on the block, with my head made of rock and I ain’t got nobody med fortsättningen i bästa Alice-stil I’m a state of the art, got a brain à la carte, I make the babies cry. En utmärkt inledning på plattan och en av de allra bästa låtarna också, riffet sätter sig lätt och det var också en av de tre låtar från plattan som framfördes live under turnén – The Nightmare Returns.

Men även om det bara framfördes tre låtar från plattan på den initiala turnén finns det betydligt mer att hämta här. Thrill My Gorilla och Life And Death of the Party känns lite mer som vanlig rock, åtminstone den senare och det gör väl egentligen Crawlin', som tillhör plattans svagaste låtar tillsammans med Give It Up och Trick Bag också. För den som är intresserad låter så Trick Bag misstänkt lik första versionen av He’s Back (The Man Behind the Mask) som finns att hitta i samlingsboxen The Life and Crimes of Alice Cooper.

Albumversionen av He’s Back (The Man Behind the Mask), som ju blev ledmotivet till slasherfilmen Friday the 13th: Part 6 – Jason Lives blev förresten en riktigt stor hit i Sverige och toppade listorna. Jag är inte helt hundra procent säker men det verkar som om det var det enda landet den slog i. Hur som helst gillar jag den även om den har lite discorötter. Den absoluta favoriten är nog förstås The World Needs Guts, som är så där härligt motsträvig att man inte kan låta bli att gilla den som revolterande ungdom. Numera får jag väl skylla på nostalgivärdet i det hela..

Som helhet funkar plattan mycket bra, den spretar inte på en massa olika håll och innehållet känns genomtänkt, nästan formgivet och pendlar mellan nästan tidstypisk hårdrock och radiorock. Det är definitivt ett album som definierar Alice Coopers återkomst till musikbranschen och faktiskt riktigt bra! – 8/10

Recension: John Mellencamp – Human Wheels – 1993

Man skulle lite elakt kunna påstå att det här är John Mellencamp ”light”. Det börjar väldigt bra men det blir framåt slutet ganska tunt och mediokert faktiskt. Jag tycker absolut inte att det tillhör Mellencamps sämsta plattor – långt ifrån, men heller inte hans bästa. Det finns helt klart trevliga melodier och det finns bra framföranden, men det blir lite tunt och menlöst av det i vissa låtar. Men man får ungefär vad man kan förvänta sig och man kan inte räkna med mästerliga plattor och/eller melodier varje gång. Helt klart ett stabilt album som inte skäms för sig men som kanske kunde ha mått bra av en lite tuffare attityd.

6/10