In Memoriam – Alice Babs – 1924-2014

Först var jag fundersam om jag skulle skriva det här för Fanatisk Film eller Magnifik Musik men kom fram till att, även om Alice Babs gjorde ett antal filmer, så var hon i första hand musiker och sångerska! Min relation till henne är ganska skral, jag har sett Swing it magistern och jag har någon skivan med henne. Det är allt. Men alldeles oavsett om jag är hennes största fan eller inte så går det inte att komma runt det faktum att hon hade en alldeles oerhört speciell röst.

Jag minns förresten att jag gjorde en jämförelse med hennes gamla inspelning av just Swing it Magistern med en nyare dito. Den senare versionen hade så klart alla förutsättningar av att vara bättre producerad. Och jag kan verkligen inte säga att Alice Babs röst hade några skavanker. Likväl föredrog jag den äldre versionen på grund av tiden den gjordes i. Det fanns en annan inlevelse genom att, dels Alice var yngre och hungrigare, dels att jazzen som sådan var yngre. Den senare versionen var ett säkert kort och en låt som bara var tvunget att finnas med på en nostalgisk återblick.

Den senaste tiden har det varit på tapeten om hon har blivit korrekt behandlad av äldrevården eller inte. Det har debatterats både i traditionella medierna men även på sociala medier. Jag känner att det inte längre finns någon relevans i diskussionerna. Postuma debatter kan visserligen främja framtida situationer men för Alice del är det över. Vila i frid!

Alice Babs blev 90 år!

Pantera – Cowboys from Hell – 1990

Det här är ingalunda Panteras första album, faktiskt det femte, men Cowboys from Hell var den skivan som slutligen fick Pantera att placera sig i samma skara som de riktigt stora banden. Med andra ord var det en kommersiell framgång som de tidigare hade saknat. Letar man efter begagnade skivor är sannolikheten stor att det är Cowboys from Hell som är den första skiva man hittar med bandet.

För mig låter det som att bandet inte riktigt är klart än. Det är på rätt väg men det finns fortfarande en del att jobba på. Det är inte självklart om plattan ska räknas till Thrash- eller Heavy Metal. Den är väl helt enkelt lite eklektisk i det avseendet. Fördelen är att det aldrig blir för mycket av gitarrfilande och att Power Metal tendenser hålls på ett minimum. Själv tycker jag att andra halvan av skivan är den bästa, det är då det börjar märkas att Pantera är ett band att räkna med och det är också här de mest innovativa gitarriffen återfinns. Det blir faktiskt riktigt bra till slut även om jag var skeptisk efter den återhållsamma inledningen med titelspåret.

Det blir alltså inte en alltigenom mästerlig platta för min del men det är tillräckligt bra för att jag ska bli intresserad av att lyssna in mig mera på bandet. Det blir definitivt några av de efterkommande plattorna men det skulle också vara intressant att höra vad de hittade på före det kommersiella genombrottet.

7/10

Welkin – Angel Inside – 2002

Welkin är en belgiskt Death Metal band. Jag vet inte hur stora eller små de är men de verkar åtminstone ha gett ut tre skivor varav det här är den första. Musikaliskt tilltalar det mig inte så mycket. Men det jag har mest problem med är själva produktionen. Det kan förstås vara så att de sedan – 2007 och 2010 har lärt sig av misstagen men det här blir liksom inte bättre för det.

De som känner mig vet att jag absolut inte är någon basälskare. Nu menar jag förstås ljudfrekvensen och inte instrumentet. Ibland går det hand i hand men oftast inte. Problemen blir extra omfattande när det inte finns någon kontroll överhuvudtaget. Det är inte så illa som vissa norska Black Metal band kan vara; det känns inte som att det låter illa för sakens egen skull. Men det är på tok för mycket fokus på basen. På instrumentet i första hand och sedan på frekvensområdet.

Jag har inget emot mycket basspelande men det måste vara kontroll på ljudbilden för att jag ska kunna uppskatta det. I det här fallet känns det som att trummor och bas är det viktigaste. Därefter kommer gitarr och allra sist kommer sången, eller vokalisten som jag numera envist försöker komma ihåg att kalla det för. Det blir liksom skevt. Det är svårt att hänga med och det blir bara brölande av alltihop. Nu måste jag försöka hitta något som jag uppskattar mer…

4/10

Killswitch Engage – The End of Heartache – 2004

Det finns tre aspekter jag skulle vilja ta upp. Det första är det rent musikaliska, det är kanske det jag tycker är den största behållning med skivan, det vill säga det instrumentalmusikaliska! Jag är inte mycket för skrikandet som man brukar kalla för sång, själv börjar jag mer och mer tycka att vokalist är en betydligt bättre term än sångare. Därmed har vi också snuddat vid den andra aspekten, bandets vokalist. Howard Jones (nej det är inte synthpop killen det handlar om) kan ju faktiskt sjunga. Han blandar ren sång med skrikande och jag kan icke för mitt liv begripa varför man väljer att inte utnyttja sin fulla röstkapacitet? Egentligen är det där två aspekter eftersom jag gillar den rena sången men inte den andra.

Det tredje och sista som jag tänkte orda om när det gäller den här skivan är att det inte finns något särskilt som utmärker låtarna. Det är förstås mina personliga preferenser som talar men tittar jag inte på CD-spelaren så har jag ingen aning om det är ett nytt spår eller om det fortfarande är samma som spelas. Jag hör alltså ingen eller minimal skillnad. Det är inte det att det låter lika egentligen det är bara det att det inte finns några direkta pauser i musiken. Alltsammans skulle lika gärna kunna vara en enda progressiv låt.

Men hur mycket jag än uppskattar progressiv musik så är det här inget för mig. Det är på tok för många negativa aspekter och för få positiva. Jag kanske inte ska lyssna på Metalcore alls?

3/10

Hammerfall – Infected – 2011

Har man hört en skiva med Hammerfall så har man hört alla kanske man lite elakt kan säga. Det ligger definitivt något i det men vad gör det när det låter så här bra? Jag har ofta undrat om Hammerfall parodierar sig själva eller inte eftersom de är så pass stereotypiska med vad de gör men den här plattan gör mig skeptisk. Det är inte längre Heavy/Power Metal enligt formel 1 A. Här har Hammerfall utvecklat konceptet till åtminstone Formel 1 B!

Det finns inte så mycket mer att tillägga egentligen. Man känner igen sig och det är riktigt bra Heavy/Power Metal!

8/10