Nytt album av Avenged Sevenfold - Hail to the king

release 2013-08-27

Magnum – Goodnight LA – 1990

Traditionellt sett har jag alltid haft svårt för radiorock, FM-rock. Jag tycker liksom att det varken blir hackat eller malet. Det är inte tillräckligt hårt för att låta bra och det är inte tillräckligt melodiöst för att vara medryckande. Självklart finns det undantag även om exempel på detta för tillfället lyser med sin frånvaro…

Magnum, åtminstone med den här skivan är inget undantag. Det är hur tråkigt som helst och skulle väl närmast kunna beskrivas som en korsning mellan David Coverdale och Michael Bolton. Tyvärr använder man keyboard på ett fruktansvärd enerverande sätt vilket jag verkligen försöker ha förbarmande med. Tar man det för vad det är så är det väl egentligen inget fel på det men jag har oerhört svårt för att ta det på det sättet.

Skivan är från 1990 och det hörs ganska tydligt, på gott och ont förstås. I mitt fall är det inget positivt…

5/10

Edit: Ibland verkar det som att man måste vara på rätt humör för att göra korrekta bedömningar. Jag hade helt glömt att jag skrivit ovanstående och satte mig idag ner för att skriva det som följer. Det känns som att jag inte riktigt tycker lika längre...

Om allt vore som man trodde fanns det ingen egentlig anledning att försöka vidga vyerna och hitta ny musik som man inte lyssnat på tidigare. När det gäller Magnum avfärdade jag dem i min ungdom eftersom de var lite ”mesiga” rent musikaliskt. Det är de väl fortfarande kanske, men preferenser förändras och efter att jag lyssnat ganska många gånger på den här skivan de senaste dagarna tycker jag faktiskt att det är rätt bra!

Ska man drista sig till en beskrivning av musiken är det väl främst en korsning mellan Whitesnake och Kiss som ligger nära till hands. Det finns vibbar av Queen och Michael Bolton i sina bästa stunder också vilket gör att det här väl får betecknad som ett rock album och inte något ”hårdare”. Jag trodde aldrig jag skulle säga det men jag måste nog faktiskt investera i fler album med Magnum för när man väl har lyssnat in sig är det riktigt bra och musikaliskt. Det är inte den mest drivna rock som finns, faktum är att det är rätt subtilt på sina ställen men det tilltalar mig. I synnerhet om man tar sig tiden att verkligen lyssna på det som framförs!

7/10

Idag i musikhistorien...

...blir James Hetfield 50 år! Stort grattis till honom!

...Blir den här killen (jag) 43 år. Inte mycket till musikhistoria kanske, men vad gör man... :-)

Mikael Wiehe - Ta Det Tillbaka - 2010

Mikael Wiehe:

Ta Det Tillbaka

2010

Warner Music Sweden: WMS5051865-825326

Det är valår och Mikael Wiehe har släppt en ny skiva! Och utan att penetrera saken ytterligare drar jag snabbt slutsatsen av att det finns ett samband däremellan. Det vore ju knappast första gången Mikael Wiehe tyckt till politiskt och placerat sina åsikter långt till vänster. Men det handlar också om humanitära aspekter och om alla människors lika rätt i samhället. Emellanåt smädar han de styrande och de rika, men det är ju heller inget nytt.

Det som är nytt är däremot att han namnger personer i riksdags och regeringsställning och det tycker jag är lite synd. Jag gillar bättre när Mikael Wiehe är mera subtil och poetisk än öppet föraktande. Jag läste någonstans en recension som hävdade att Mikael Wiehe var riktigt arg eller förbannad den här gången och jag kan väl inte göra annat än att hålla med. Kängor delas som sagt inte helt oväntat ut till den borgerliga regeringen, men också till de kärva tiderna – Har Banken Ta’tt Din Villa är ett strålande exempel på det senare. Hej Då, Trevligt Att Träffas målar upp en ännu dystrare bild av en människosyn, som enligt Mikael Wiehe återfinns på regeringsnivå. Ett byråkratiskt samhälle där vinst, profit och fastslagna (försämrade) regler är viktigare än de humanitära bitarna.

Och vårt kungahus kommer sannerligen inte undan angrepp. Medelklassgrabb är tillägnad Daniel Westling och belyser väl ungefär samma tema som Nils Ferlin en gång diktade Ack, klättergroda lilla Ihärdigt under årens lopp från gren till gren du kravlat opp. Nu står du högt i buskens topp men luktar lika illa och som Cornelis senare förevigade på skiva. Titelspåret Ta Det Tillbaka handlar väl mest om välfärd, vilket förstås i sig kan kopplas till det politiska spelet, men tar sig mest formen av att rabbla förödda humanitära principer. Min favorit på plattan – Gud, Är Det Sant belyser mest av allt religiös fanatism och hur triviala ting det egentligen kan vara som orsakar ofantlig och världsomspännande problematik, främlingsfientlighet och rasism, något som egentligen genomgående har belysts under hela Mikael Wiehes karriär. Gud, slå nu näven i bordet/Säg att det ej är okej/Att präster, rabbiner och mullor, braminer, påvar, prelater, medicinmän, imamer/Påstår att du är en fjant/Säg att dom hycklar och ljuger/Säg att det inte är sant/Säg att du härmed förbjuder/Lögn och förtryck i ditt namn.

Men det är inte bara gnällande, tid finns också kärleksfulla sånger såsom Strö All Min Kärlek och Hymn till Mänskan. Låtar som jag personligen inte tycker lever upp till kvaliteterna av den arga Mikael Wiehe, det saknas någonting för att få mig berörd fullt ut helt enkelt. Musikaliskt är det härligt minimalistiskt, ofta bara Wiehe ackompanjerad av sin gitarr och det är något som går hem hos mig. Melodierna är tilltalande om än förutsägbara och det hela trivs mycket bra i mina öron. Klassisk trubadurmusik skulle man kunna säga och gillar man Wiehes röst, som jag gör, är succén förstås ett faktum!

Albumet innehåller dessutom en hel bonusskiva med Mikael Wiehe live sommaren 2009! Skulle man enbart betygsätta denna skulle betyget utan tvekan hamna på 10+ för det är en helt fantastisk inspelning. Det är Best of Mikael Wiehe, samtidigt som han får en fenomenal konsensus i framförandet med hjälp av korta anekdoter mellan låtarna. Jag har personligen sett honom live tre gånger och även om han upprepat skämt så lyckas han alltid med sina presentationer.

8/10

Lars Winnerbäck - Vatten under Broarna - 2004

Min första recension av en Winnerbäckplatta! Den är några år gammal nu...

Lars Winnerbäck

Vatten Under Broarna

2004

Sonet/Universal Music 986 818-8

Först av allt måste jag konstatera att jag ingalunda är någon expert på Lars Winnerbäck, hans musik eller hans texter. Dock behöver man inte vara större kännare för att snabbt konstatera att texterna betyder oerhört mycket. Det är litterärt och poetiskt och de målande metaforerna känns fräscha, han är en vass ordproducent, så mycket står klart. Så fick han också en grammis som årets textförfattare samma år som Vatten Under Broarna kom ut! Ta bara mitt absoluta favoritspår på plattan – Stackars - hur plockar man ut guldkorn ur en sån text? Ska man välja hela första versen? Stackars mannen med medaljer/som bara putsar sina minnen/Han sitter tyst bland gammalt skrot/Kan inte se för allt sot/Att ingen sitter mittemot. Eller kanske de här raderna? Stackars han som aldrig kämpar/Han som säger "Stackars mob"/Han som hamna först i kön/Och blev så nöjd med sin lön/Att han glömde sitt jobb. Eller kanske refrängen..

Det är dock inte den enda starka låten, varken musikaliskt eller textmässigt. Plattan inleds till exempel med den jordnära och personliga Se Dig Om som Winnerbäck själv menar skulle ha försvunnit om det inte legat som just inledningsspår på plattan. Jag är inte säker på att jag delar den uppfattningen då jag tycker den har en stark hook även om den är sparsamt instrumenterad med bara akustisk gitarr och piano och väldigt lågmäld. Textmässigt behandlar den teman om betraktelse eller kanske att man ska leva i nuet? se dig om/det är här du står/det är en dag imorgon/och det var en dag igår/det mörkar ute snart är natten här/vad du än förutspår/vem du än är. Även här är det svårt att plocka ut russinen och eftersom texterna ofta är progressiva är de svårbeskrivna utanför sitt sammanhang, det är de små nyansernas texter där orden viktats omsorgsfullt för att förmedla exakt rätt känsla.

Nåja, Resten av plattan, möjligen med undantag av andra spåret Det Är Visst Någon Som Är Tillbaka, som är tämligen bluesinfluerad, följer samma mönster med antingen relativt lågmäld eller personlig känsla. Varse sig det är tänkvärda låtar som Elegi eller Dom Tomma Stegen eller.. Ja, eller vad då? Det finns ju inget annat än eftertänksamhet i texterna, det finns alltid en nyans extra att utforska och i det man kanske först tyckte lät aningen sävligt på gränsen till trist, upptäcker man efter några genomlyssningar en oanad lyster.

Musikaliskt handlar det om ganska enkla välskrivna melodier med ett framförande som man lätt relaterar till en rökig pub med Winnerbäck som trubaduren. Det känns äkta och oförfalskat, klangerna doftar både vemod och välbefinnande styrka. Winnerbäck ställer frågor till oss med det känns som om han själv sitter inne med alla svaren, vi övriga kan bara spekulera i vad han vill ha sagt och hoppas att han blir den framtida karamelodiktstipendiat han så väl förtjänar!

Det här är helt klart en bra inkörsport till Winnerbäck, den gör att man blir sugen på att upptäcka mer, både tidigare och senare produktion. Så se till att investera i fler plattor, det tänker jag göra!

9/10