John Mellencamp – Uh-huh – 1983

Jag har lyssnat väldigt mycket på John Mellencamp på sista tiden och det har ärligt talat varit av mycket skiftande kvalitet! Eller snarare är det väl så att det är det rent musikaliska som varit skiftande och inte produktionsmässiga kvaliteter som varit ganska jämna. Men eftersom denne man haft en minst sagt innehållsrik karriär som nu sträcker över trettio år är det kanske på sin plats att nämna att de skivor som jag syftar på här och nu alla hör hemma på åttio- eller nittiotalet. De allra första försöken och de senaste alstren är alltså inte inkluderade i mitt lyssningsmaraton. Man skulle kunna säga att det rör sig om storhetsperioden och falnandet av densamma. Den här skivan hamnar helt klart i toppskiktet! Den är inte helt igenom perfekt men det är bra nära och de små saker som man inte kan räkna som perfektion är så lätt räknande att man helt enkelt kan ignorera dem helt och hållet. Det finns överhuvudtaget ingen som helst anledning att inte ge den här skivan full pott för redan efter första genomlyssningen insåg jag att det här var en skiva utöver det vanliga och den har till om med växt sedan dess. Det är sköna melodier, vilket John Mellencamp senare verkar ha haft lite svårare att skriva, det är lagom mycket gitarrock utan att det går till överdrift med riff som egentligen inte hör rotrocken till. Det är bra teman i sångerna och allt finns där. John Mellencamp gör verkligen det här till sitt eget vilket ibland r lite av problemet med den här typen av musik tycker jag. Det kan tendera att bli lite opersonligt och slätstruket, men inte här alltså!

10/10 

U.D.O. – Faceless World – 1990

Den här skivan har ett mycket modernare sound än debuten Animal House från 1987. Det låter inte alls lika mycket Accept längre, det är lite fränare och lite tuffare än vad man förknippar Accept med helt enkelt. Självklart är de musikaliska likheterna färgas av Udo Dirkschneiders mycket speciella röst och sångteknik. Och den som inte hör likheterna i detta avseende är antagligen stendöv på båda öronen. Men det går aldrig till överdrift, Udo försöker aldrig vara fräckare än vad han klarar av och allt håller sig inom ramarna. Det är på det hela taget ett väldigt bra album även om det inte finns några direkta låtar som sticker ut från mängden, inget är egentligen mycket bättre än något annat på plattan och det är svårt att gå in i detalj på vad som gör skivan till vad den är. Gillar man klassisk heavy metal lär man känna igen sig och tycka om det här. Och det är en typisk skiva i genren egentligen, inga särskilda krusiduller, inga anmärkningsvärda arrangemang, men ett stabilt genomfört album som håller fortfarande.

7/10 

Joe Bonamassa - The Ballad of John Henry - 2009

Joe Bonamassa:

The Ballad of John Henry

2009

CD

Irond CD09-DD728  

Det här är en skiva som för mig skapar irritation och nästan huvudvärksliknande symptom utan att jag egentligen riktigt vet varför. Det känns som om det är någonting i själva produktionen som gör att rösten blir nästan olidligt påträngande, åtminstone i de första fem, sex låtarna. Det är sannerligen inget klädsamt epitet och det stör mig rejält att jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det är. Det handlar ingalunda explicit om att själva ljudkvaliteten är undermålig i den utsträckning som gäller mycket musik numera. Det är således inget ”burkigt” ljud eller liknande som är problemet. Jag får helt enkelt skylla på producenten Kevin Shirley som onekligen gjort albumet med en ojämn ljudfilosofi. Detta eftersom andra halvan är mycket följsammare och inte alls lika vasst ljudmässigt. För även om Joe Bonamssa kanske i första hand inte är en sångare, utan mera en leverantör av text och musik, så är han onekligen kompentent som vokalist.

John Henry, är tydligen någon form av amerikansk folkhjälte eller legend som tävlat med en ångdriven hammare att slå rälsspik, räddat sina kollegors arbeten genom att vinna men dött på kuppen. Hans öde har enligt vad jag har förstått förevigats av allehanda storheter inom folk- och blues musiken såsom Leadbelly, Woody Guthrie, Pete Seeger och Bruce Springsteen. Och nu alltså av Joe Bonamassa!

Musikaliskt är det här en betydligt mer traditionell bluesplatta av elektriskt snitt än föregående Sloe Gin som jag gillade riktigt mycket. Det innebär också – tyvärr – att det är en mycket tråkigare platta. Det känns som om man hört allting tidigare i andra sammanhang och det finns ingen virilitet att stoltsera med. Att Joe Bonamassa är en mycket skicklig gitarrisk råder det inget som helst tvivel om och han ger sig ut på några musikaliska vandringar som ger undertryck för detta påstående, nästan lite i stil med Johnny Winters energiska tonflöden. Det är inget som klär musiken och det känns lite påtvingad för lyssnaren, nästan lite som att visa vad man verkligen kan istället för att åstadkomma musikaliskt tilltalande tongångar. Att visa vilken skicklig gitarrist Joe Bonamassa verkligen är för sakens egen skull så att säga.

Man får dock mycket musik för pengarna och det är ju alltid något. Albumet mäter runt 74 minuter och hade det varit toppmusik hela tiden hade jag jublat. Men tyvärr är den, som jag tidigare var inne på, inte särskilt engagerande och jag får ingen vidare lust att utforska denne amerikanske bluesvirtuos vidare, vilket är synd nu när hans nya album Black Rock är på gång. Men det finns trots att kvaliteter, framförallt på skivans andra halva som inte gör den till ett kapitalt misslyckande och att det faktiskt handlar om kompetent musicerande, även om det råkade bli kopiöst tråkigt just den här gången, som gör att skivan klarar sig från avgrundens brant. Den kan möjligen växa något också om man ger sig tid att lära känna den bättre, problemet är dock att lusten till detta är i den närmaste obefintlig…

5/10

Cornelis Vreeswijk – I Stället för Vykort – 1973

Jag har sett den här skivan hyllas som Cornelis allra bästa, den mest politiska etc. Och jag vet ärligt talat inte vad ska säga om det? Jag tycker kanske inte att det är den allra bästa eftersom jag inte kommer att utdela det högsta betyget en skiva kan få här på Magnifik Musik. Jag vet heller inte om jag vill påstå att det är den mest politiska skivan, för även om det onekligen finns en hel del kritik mot systemet är det inte det som är det viktiga för mig. Det jag är ute efter är de fantastiska formuleringarna och det rent musikaliska, som i all sin enkelhet är fullständigt briljant! Skivan, för de som möjligen har missat det, består av texter som kan tolkas, precis som titeln antyder, som vykort och små hälsningar till olika personer och organisationer. Jan Myrdal, Landsorganistionen LO, Olof Palme, Kungen, Ulf Thorén, sonen Jack och till och med Lewi Petrus står som mottagare till texterna. Jag vill dock inte påstå att det bara är ifrågasättande och jag är inte helt säker på att jag förstår allting heller. Jag har till exempel ingen aning om vad Cornelis vill säga Sara Lidman i öppningsspåret, eller ens vem Sara Lidman är om jag ska vara helt ärlig! Andra låtar är mer uppenbara såsom den kritik som utdelas till damtidningen Femina (Cornelis påstod dock i en liveinspelning att det egentligen inte alls rörde sig om Femina, utan att det helt enkelt gick bra att sjunga på ordet, vilket man får hålla med om). Men även om jag inte håller den här skivan framför liveskivan Till Sist måste jag hålla med om att den innehåller några av de bästa låtarna som någonsin kom från Mäster Cornelis. Frustrationen Från Fångarna På Kumla är tydlig och med tanke på att Cornelis själv var fängelsekund vid ett antal tillfällen känns den otroligt äkta! Det är kanske främst ett ifrågasättande till de lagstiftande om de verkligen förstår vad ett frihetsberövande innebär? En underbar cynism finns förstås i Till Riksbanken där Wallenberg påstås vara hästhandlare och det var väl knappast enda gången som Cornelis hade åsikter om kapitalet, eller de allra rikaste i samhället! En kommentar om kungahuset ryms också, som jag var inne på tidigare. Släktnamn kan ingen välja konstateras och det är väl svårt att argumentera emot ett sådant argument så där rakt av. Ska man komma någon vart blir det till att problematisera frågan å det grövsta och inte ens då tror jag det blir särskilt lätt att komma fram till en vettig slutsats. Slutligen vill jag bara kommentera att den avslutande låten – Till Gunnel, faktiskt inte är något annat än Till Linnéa Via Leonard Cohen, med ett och annat ord utbytt. Helt enkelt en förbannat bra skiva som borde finnas i varje svenskt hem!

9/10

Bruce Springsteen – The Ghost of Tom Joad – 1995

Det här är ett album som jag tycker ryms rätt bra under genren folk. Det är ganska lågmäld musik med långsamma melodier som verkar betyda någonting för upphovsmannen. Jag tycker väl inte att det är så där jättebra men heller inte dåligt även om det blev rätt tråkigt att lyssna efter ett tag. Det är dock inte så mycket jag stör mig på när det gäller framförandet som annars vanligen är fallet när Bruce Springsteen framför sina alster. Jag tycker hans röst kommer till sin rätt för en gångs skull och han funkar bra som sångare till den här sortens musik, åtminstone på just den här plattan. Däremot lyckas jag inte riktigt komma överens med användandet av munspel på ett par av låtarna och man kan ju fråga sig om det är Bob Dylan som lärt Bruce Springsteen spela munspel eller om det är tvärtom!? Det låter bedrövligt rent ut sagt! På det hela taget tycker jag dock att det här är en ganska trevlig skiva med Bossen. Jag kommer inte att plocka fram den särskilt ofta, men någon gång emellanåt kommer den allt att lämna hylldammet för att spelas.

5/10