Accept – Death Row – 1994

Tänk att jag en gång i tiden avfärdade Accept med den här plattan som något som var på väg utför och troligen aldrig skulle kunna prestera på samma nivå som förr igen. Låt vara att Accept inte har låtit som ”förr” sedan dess heller, de har snarare låtit bättre!

Det här är alltså plattan som kom emellan Objection Overruled och Predator som jag båda har skrivit om sedan tidigare. Varför jag har missat denna kan jag inte svara på. Men bättre sent än aldrig! Det är alltså något som tilltalar mig väldigt mycket idag även om så inte var fallet vid releasen. Förutsättningarna här väl också förändrats en smula och jag vill inte längre ha tillbaka Udo Dirkscheider bakom mikrofonen. Jag säger inte att han gör något dåligt jobb här eller någon annan gång heller för den delen men han är inte oersättlig och om man betänker vad Udo själv sysslade med i U.D.O. fram till återföreningen med Accept 1992 står det helt klart att skivorna med Accept är långt med kvalitativa och unika än soloprojektet. Det är en helt annan crunch i gitarrspelet och både kompen och melodierna är mer genomarbetade.

Texterna berör som vanligt ett våldsamt samhälle och ifrågasätter, åtminstone ironiskt, vart vi egentligen är på väg? Som vanligt tillskrivs hela gruppen kompositionerna (med ett par undantag) så det är svårt att säga vad som fungerar så bra med just Accept som koncept när i princip samma sound med U.D.O. inte blir riktigt lika vasst.

Här är 15 vassa låtar som växer med varje genomlyssning numera. Det är fullt pådrag och bara någon enstaka ballad. Det är med andra ord mycket attityd!

8/10

Annihilator – Never Neverland – 1990

Även om jag alltid har tyckt att Jeff Waters gitarriff varit innovativa och fräscha på alla Annihilators skivor är det här nog ändå en utveckling från debuten. Det är här som man på allvar märker att han inte väljer de konventionella vägarna och gärna lägger in udda tongångar och tempoväxlingar för att nå effekt! Det är inte riktigt lika tydlig Speed Metal som debuten och det känns överlag lite mera genomtänkt.

Coburn Pharr står för sången på det här albumet och han sköter sig minst lika bra som den föregående sångaren. Hans röst passar utmärkt till musiken som spelas! Favoriter är de låtar som tar ut svängarna mest när det gäller gitarrspelet: Sixes and Sevens och Imperiled Eyes som dessutom innehåller teknik jag aldrig tidigare (och inte senare heller) hört användas som riff.

Ja, det finns inte mycket mer att orda om egentligen. Gillar man Annihilators andra skivor eller Heavy/Speed Metal med innovativa riff lär man tycka om det här också!

8/10

Nyheter: Steve Harris släpper soloalbum!

24 September ska detta album tydligen släppas! Ett album som det känns som att man bara måste ha!

Recension: Thunder – Backstreet Symphony – 1990

Jag har väl skrivit om ett eller två album av Thunder sedan tidigare tror jag men jag räknar ändå bandet som en relativt ny upptäckt! Det här är deras debutalbum och det är fantastiskt bra! Trots det kan jag inte säga att det sätter sig särskilt väl, det är som att lyssna på ett nytt album varje gång man sätter på skivan igen, det är väldigt lite som fastnar. Det är förstås beklagligt att melodierna inte tycks vara tillräckligt starka för att bli igenkänningsbara på den nivån att man genast kan sjunga med i dem, undantag finns förstås.

Men jag kan inte se det enbart negativt! Plattans andrahandsvärde blir förstås större om man upplever att man lyssnar på den för första gången varje gång man sätter på den. Det här är faktiskt lite knepigt. Jag vet inte riktigt var jag ska placera in det här fenomenet på betygskalan eftersom jag aldrig tidigare har råkat ut för det. Men musiken är fantastisk klassisk hårdrock som ligger någonstans i gränslandet mellan vad Foreigner och Queen skulle kunna låta som om man korsade dem. Det är mycket ballader och så vitt jag förstår är Thunder kända för just sina ballader.

Jag kan inte annat än att tycka om det här – mycket och jag sktrutar i de problem som jag tidigare konstaterat och har bestämt mig för att det här faktiskt är riktigt bra och förtjänar ett högt betyg!

8/10

Lisa Ekdahl – Lisa Ekdahl – 1994

Det tog mig många år innan jag riktigt fattade vad det var för slags musik som rymdes på den här debutskivan av vår svenska sångfågel Lisa Ekdahl. Hela tiden har jag förstås rubricerat det som visor i någon form och det står jag fast vid, men det finns också inslag av jazz och det jag upptäckte bara häromdagen – i de låtar jag håller allra högt finns det faktiskt något som jag skulle vilja kalla för latinorytmer!

Ingen har väl kunnat undgå den stora monsterhiten som kanske startade Lisas karriär på allvar – Vem Vet. Det är en bra låt, det är inget snack om det, men jag tycker det finns andra låtar som inte är fullt så uppenbara som är betydligt bättre! Benen i Kors, Jag Skrek och Flyg Vilda Fågel för att nämna ett par.

Texternas teman växlar mellan ovillkorlig kärlek som inte kan förnekas rationellt och relationsproblem där både gräl och ånger är förekommande. Lisas textförfattande på den här skivan är fullständigt briljant och ingen kan väl säga att hon inte har en speciell och lätt igenkänningsbar röst? Om man tycker om det man hör är ju en annan femma förstås! Själv älskar jag det! Det här var min inkörsport till hennes musicerande och det är mig ett sant nöja att nu åter gå igenom skivorna för en fräsch uppfattning om dem. Den här var klart bättre än vad jag mindes dem som och det är ju angenämt när det förhåller sig på det sättet!

9/10