Recension: Collan - Utantill - 2001

Collan:

Utantill

CD

Nonstop Records: NSM 33-36

2001

Jag har ett speciellt förhållande till Collan, eller Collan Staiger som han egentligen heter. Jag skulle tro att det var i slutet av 90-talet som jag hörde honom första gången och blev helt bortblåst, hänförd och inspirerad av själv tonsätta Nils Ferlin! Det var på Kristianstadsdagarna och jag var sannolikt halvfull, men det spelade ingen roll. Collans musicerande, de fantastiska texterna och hela uppenbarelsen var magnifik. Jag ägnade sedan lång tid åt att söka efter material med honom, glömde honom för en tid, fortsatte att leta etc. Slutligen glömde jag bort honom igen för ett antal år. Av en händelse sprang jag på en skiva med honom på biblioteket av alla platser, jag blev förstås eld och lågor men också oerhört orolig. Det man minns med sådant välbehag som jag minns Collan tenderar att rendera besvikelser. Minnena är oftast mer positiva än själva verkligheten.

Oroligt satte jag alltså på skivan… Och jag blev inte besviken! Jag saknar någon låt som jag minns från liveframträdandet men på det hela taget är det hur bra som helst. Det är förstås trots allt inte lika gudabenådat som mitt minne ville göra gällande men ändå riktigt bra! För Er som inte haft lika stor tur som jag och redan hört Collan handlar det alltså om akustisk musik, folk eller folkrock kan man väl säga, visor om man vill göra det enkelt för sig.

Instrumenteringen är enkel, gitarr, trummor och fiol, någon spelar väl kontrabas och så finns där dragspel också. Inga konstigheter alls, men Collan gör mycket med det! Det låter som naturligaste sak i världen att framföra sina låtar och det finns grym spelglädje i de mer intensiva låtarna. Det är också dessa som jag finner vara de absolut bästa. Det är inget fel på de långsammare, mer eftertänksamma bitarna heller men de lite snabbare passar mig bättre. Det blir lite mindre släpigt helt enkelt.

Collans röst låter lätt Göteborgsk, lite grand som Björn Rosenström i sina mest seriösa stunder kanske. Nja, det är kanske lite för mycket dialekt ändå. Collan är mera rikssvensk men visst hör man ursprunget.

I texterna finns det allvar och klurigheter. Det finns metaforer och rim som han tackar Nils Ferlin för i textbladet. Det är uppenbart en stor förebild för honom och det är väl inget konstigt i det. Det finns stora ambitioner i berättandet utan att det någon gång blir pretentiöst. Kort sagt så gillar jag det här och kommer att införskaffa allt som framledes kan tänkas släppas på platta av Collan. Nu vet jag att vägen inte varit helt spikrak för Collan och att han, förutom Nils Ferlin, även tackar Mikael Scherén utan vars pengar den här skivan inte hade blivit av. Jag kan bara instämma, tack Mikael Scherén och tack Collan för att den här skivan fick se sitt ljus till slut. Blir det dags igen kanske jag kan bistå med en och annan krona också!

8/10

Recension: Hammerfall – Legacy of Kings – 1998

Hur bra jag än tycker att det här är, för jag tycker det är ganska trevlig musik, så vet jag inte riktigt om Hammerfall driver med sig själva eller inte. Det är enormt stereotypisk Power Metal enligt formel 1A och som sådan är den faktiskt tilltalande men det är som sagt svårt att veta om det är på fullt allvar eller inte. Frågan är om det spelar någon roll? Är det intressant att veta om man har en humor som inte riktigt kommer fram i det man framför? Eller är det viktigare att musiken är intressant, medryckande eller tilltalande? Jag vet inte riktigt, jag tror att själva uppfinningsrikedomen som går förlorad i och med att man satsar på att göra musik enligt en väl beprövad formel kanske påverkar helhetsintrycket negativt. Men det är inget snack om att det är roligt att lyssna på det här, det kräver inget egentligen engagemang får lyssnaren efter som musiken är väldigt lätt att ta till sig, men jag tror att det någonstans blir så att det lider lite av stereotypproblemet ändå. Jag har bestämt mig, det är i någon mån viktigt att veta om musikerna driver med sig själva eller inte och det tycker jag inte riktigt att jag får fram.

5/10

Recension: Jennifer Davids - Brand New Start - 2006

Jennifer Davids

Brand New Start

2006

Jaydee Records 730-614-01

Jennifer Davids påbörjade sin musikaliska karriär redan som åttaåring. Eller nja, det är kanske mycket sagt, men en lekskolefröken upptäckte tidigt Jennifer Davids speciella musikaliska talang och när hon var åtta fick hon sitt första piano. Pianolektioner följde, men när pianoinstruktören ville hon skulle spela klassiska stycken av Bach, Chopin och Beethoven var hon mycket mer intresserad av att improvisera. Att spela popsånger på gehör var mer lockande än att spela efter nedtecknade noter.

Det är kanske detta som är den musikaliska hemligheten bakom den väl sammansvetsade repertoaren på denna hennes andra fullängdsplatta. Det känns som om vi som lyssnare påbörjar en resa med ett bestämt slutmål. Låtarna tycks följa den kronologiska ordningen av ett förhållande i sönderfall, genom uppvaknanden, självinsikt och nya kortare kärleksaffärer, fram till att slutligen kommit över den tidigare partnern och starten på ett nytt liv. Vissa av låtarna känns i det här avseendet tydligare än andra. Exempel är öppningslåtarna Drawing the Line, I’m Not Over You och Without Him men även plattans avslutning med Keep on Dancing och titelspåret, Brand New Start. Lite paradoxalt är dock att jag finner plattans mellanspår som de allra starkaste: Fallin’ och kanske framförallt guldklimpen Lost in Reverie, som är min absoluta favoritlåt på plattan.

Alla låtar är skrivna, arrangerade och producerade av Jennifer Davids själv tillsammans med pojkvännen Armin Ludaescher och när det gäller så här personlig musik tror jag definitivt det är rätt väg att gå. Resultatet ligger någonstans i hybridlandet mellan popjazz och soulballader. Jennifer har en mycket tydlig röst som inte innehåller den minska whiskey, men den blir aldrig lika jobbig att lyssna på som en del övertydliga sångerskor tenderar att bli. Hon svävar kanske inte ut så mycket från grundregistret men hon tar sig heller inte vatten överhuvudet i de högre partierna och att hon har en kraftfull botten. Det kanske till och med är hennes starkaste kort på röstfronten när jag tänker efter. Förutom sång och sångpålägg svarar också Jennifer Davids själv för keyboards och piano. Armin Ludaescher spelar även han en del piano och keyboard men även gitarr och till och med bas på ett par av spåren.

Men när allt kommer omkring kan man inte kalla det här för särskilt nyskapande musik, det är heller inget som jag vanligtvis skulle gilla särskilt mycket, det är egentligen alldeles för kommersiell skvalmusik för min smak. Jennifer själv menar att hon inte på något sätt har återuppfunnit hjulet men tycker att hon har satt sin personliga prägel på musiken. Det måste vara därför jag gillar den så mycket. Plattan har ”det” eller pricken över i:et som skiljer agnarna från vetet skulle man kunna säga.

8/10

Recension: Bruce Springsteen – Greetings from Ashbury Park, N.J. – 1973

Det här var en skiva som helt och hållet införlivade mina fördomar om Herr Springsteen. Det är segt, tråkigt, pretentiösa melodier och allt man egentligen kan önska sig av tristess. Det är ganska långsamma, sega och saktfärdiga låtar utan någon tilltalande melodi. Och den melodi som finns är som sagt väldigt segdragen och det känns väldigt pretentiöst. Det finns dock ett eller två spår framåt slutet, framförallt näst sista låten – Spirit in the Night, som drar upp betyget något. Men en eller två låtar gör inget album och jag finner inte det här vara av något större intresse.

3/10

Recension: Sharleen Spiteri – Melody – 2008

Liksom Roger tidigare konstaterat i sin utförliga recension av den här skivan (som jag har inkluderat under), så är det mycket sextiotalsdoft över tongångarna. Det passar Sharleen Spiteris röst perfekt och jag har inget att klaga på när det gäller den biten! Faktum är att jag inte har mycket att klaga på överhuvudtaget! Det är väl inte musik som först och främst tilltalar mig kanske men jag har absolut inget emot den heller och ska man ge sig på att göra sådan här musik så tycker jag att Sharleen gör den riktigt riktigt bra! Det skönt att lyssna på, man blir lugn och harmonisk inombords och det är inga utsvävningar, varken hit eller dit – och det är på ett positivt sätt! Ofta brukar det ju annars bli lite tråkigt när det blir för slätstruket men här har man lyckats få det intressant i alla fall. Det är förstås en bra egenskap och det här var helt klart en positiv bekantskap, betydligt bättre än The Movie Songbook.

7/10

---

Sharleen Spiteri känner vi ju egentligen som den där fantastiska popsångerskan med den på samma gång kraftfulla som sammetslena och sensuella rösten i det framgångsrika skotska popbandet Texas. Men Sharleen har inte bara varit dess galjonsfigur utan har också känts som den kanske viktigaste kuggen i gruppens maskineri då hon haft ett finger med i det mesta som har haft med dess musik att göra, inte minst som låtskrivare och gitarrist, så det är därför inte förvånande att hon nu tar steget fullt ut och gör en soloplatta, det har väl snarast bara varit en tidsfråga innan det skulle inträffa.

Med sig har hon tagit sin gamla låtskrivarkollega från Texas, Johnny McElhone, som har hjälpt henne skriva en handfull låtar och som dessutom spelar på de flesta spåren. Bernard Butler (Suede) har hjälpt till med produktionen och har även han spelat en hel del på plattan. Men annars är det här i stor utsträckning Spiteris egen show, hon har, förutom att hon då har varit inblandad i både produktion och låtskrivandet, både spelat flera instrument och sjungit både lead och backing vocals.

Och hon gör det med den äran, det kan vi slå fast omgående. Det har alltid gått att spåra nostalgiska retrotendenser i riktning mot 60-talet i Texas musik, men de har allt som oftast stannat just vid tendenser och antydningar. Men här tar Spiteri steget fullt ut och formligen frossar i vad som väl närmast måste beskrivas som en sorts nostalgiskt hommage till sprudlande 60-tals pop a la Nancy Sinatra och Lee Hazelwood, och vi kan väl ta och slänga in Tom Jones och Scott Walker i mixen också.

Det är alltså 60-tals nostalgi en masse som strömmar ut ur högtalarna och som sådan så håller det en riktigt hög klass rakt igenom hela albumet. Sharleen sjunger, som vanligt, på toppen av sin ljuvligt sensuella stämma som liksom smeker fram orden till lyssnaren på ett nästan erotiskt maner. Produktionen är helt enligt ritningarna precist lagom pompös med svulstiga stråkarrangemang och varmt sprakande blåssektioner som dock aldrig blir överdrivna, en superbt känslig avvägning av Butler och Spiteri som lyckas klara den svåra balansgången mellan en produktion som är en lätt självironisk hyllning och ett tendentiöst överdramatiserad spektakel på ett utmärkt sätt.

Allra bäst funkar det i de lite mer tempofyllda och mer renodlat poppiga låtarna som Stop I Don’t Love You Anymore, Don’t Keep Me Waiting och Where Did It Go Wrong, eller den härligt countryfärgade I’m Gonna Haunt You, som svänger grymt och som förfogar över några av årets mest effektiva poprefränger, det är verkligen oerhört smittsam och upplyftande solskenspop som det helt enkelt inte går att undvika att bli på bra humör av. Och visst visar hon också att hon fortfarande kan riva av en känsloladdad ballad som få andra, som till exempel den smäktande, soulinspirerade I Wonder eller mera klassiska croonernumret You Let Me Down.

Det här är klassisk retropop när den är som bäst, om det inte hade varit för en liten detalj, och det är ju att en annan framstående brittisk artist redan har slagit mynt av precis samma formel som Spiteri, och det är ju förstås Richard Hawley som redan under 2000-talet har givit oss fyra klassiska album i samma anda som är minst lika bra, och i ett par fall dessutom är några snäpp bättre än detta (Lowedges och Coles Corner). Det blir vid en direkt jämförelse lite uppenbart att Spiteri inte riktigt har samma osvikliga stilkänsla och en lika vass låtskrivarpenna som Hawley, åtminstone inte ännu. Och helt ärligt så föredrar jag nog Hawleys robust djupa, manliga och samtidigt så självklart sorgsna Scott Walker-stämma framför Spiteris mer fjäderlätta sensualism för just den här typen av nostalgitripp, i alla fall om jag måste välja.

Men det hindrar inte detta från att ändå vara ett riktigt bra album som innehåller härligt positiv och sublim klassisk croonerpop som är i det närmaste oemotståndlig och som bara verkar bli bättre för varje genomlyssning. Det är varken nyskapande eller unikt på något sätt, och några revolutionerande filosofiska livsinsikter bjuds det heller inte på. Det här albumet är väl därmed egentligen mest att betrakta som en bagatell, men om man är ute efter stunds stämningshöjande 60-talspop av klassiskt snitt som får dig att glömma alla problem för en stund så blir det inte mycket bättre än så här. Det är därför också en oerhört underhållande bagatell som kan rekommenderas å de varmaste.

8/10