Recension: Alice Cooper - Flush the Fashion (1980)

Flush the Fashion (1980) – Jag vet inte riktigt hur man ska beskriva musiken på den här plattan, delvis är det en återgång till det tidiga, och mer garagerocksinspirerade soundet. Samtidigt känns det modernt – New Wave, kanske beroende på att det faktiskt var en helt ny approach för Alice vid tidpunkten. Jag kan väl inte säga att jag direkt älskar den här plattan och ser den mest som ytterliggare en parantes i Alice karriär. Låtar som singlarna Clones (We’re All), Talk Talk eller min personliga favorit på skivan Pain, förmår inte lyfta plattan förbi medelmåttighetens träsk och det är för mig en smula förvånande att den blev mer kommersiellt framgångsrik än de föregående plattorna. Pain framfördes förresten också i filmen Roadie som kom samma år. Jag gillar verkligen när man tar en känsla och skriver en text i första person kring det. Lite på samma sätt som Rolling Stones Sympathy for the Devil eller för den delen Lars Forsells Djävulens sång som Cornelis Vreeswijk förevigat.

Tyvärr finns det, åtminstone inte för min del, några andra riktiga höjdare på albumet och det blir mest en jämntjock smet som kommer ur högtalarna. Leather Boots sticker kanske ut lite från mängden med sina popiga influenser. Eller Aspirin Damage med den mer traditionella svarta humorn som kantat så många tidigare låtar. Aspirin Damage, Aspirin Damage/Kills the pain, Destroys the Brain.

Något som känns lite speciellt för den här plattan är dock att alla, eller åtminstone väldigt många av låtarna följer direkt på varandra eller går in i varandra rent musikaliskt. Det är ett ganska kul grepp och gör att det blir mer kontinuitet i framförandena. Men det ändrar dock inte min uppfattning och ovanstående kommentar om medelmåttighet står fast. Det här är helt enkelt inget annat än en parantes i det totala retroperspektivet! – 5/10

Recension: Treat - Coup de Grace - 2010

Treat

Coup de Grace

2010

Frontiers Records FRCD 453

Någon gång i början av 80-talet, på den tiden då radio fortfarande var ett sätt att hitta ny musik att lyssna på, hörde jag Treat första gången. Mina pretentioner var nog inte så höga på den tiden men jag gillade vad jag hörde och jag har alltid varit lite extra förtjust i band från Sverige vilken märks i min vinylsamling. Jag är inte helt säker på om jag har debuten Scratch and Bite därhemma men andra skivan – The Pleasure Principle är jag till 100% säker på. Hur dessa skivor låter har jag dock ingen aning om eftersom det var åratal sedan jag lyssnade på dem.

Faktum är att jag blev en smula förvånad när jag först såg den här skivan med Treat! Jag hade ingen aning om att de fortfarande var aktiva och dessutom produktiva. Med skepsis införskaffades dock skivan (på rea någonstans tror jag) och med minst lika stor skepsis satte jag in den i cd-spelaren för att lyssna. Det kändes som att tiden hade stått stilla! Och då menar jag i ordets allra positivaste betydelse! Sådan här musik görs inte längre, eller också är det jag som letar på fel ställe. Det är hårdrock som den lät på 80-talet när jag växte upp och det är dessutom välproducerat och välljudande!

I radioprogrammet som jag refererade till i början fanns också en lite intervju med Robban Ernlund – bandets sångare, där han förklarade hur en riktigt bra låt ska vara. Om man plockar ner den och bara spelar akustisk gitarr till och det fortfarande funkar har man hittat en vettig melodi. Ordagrant vet jag inte men det var vad det gick ut på i alla fall. Det är väl en alldeles utmärkt ambition tycker jag och det känns som om Treat fortfarande lever efter den filosofin för det funkar onekligen här! Det är melodier som är lätta att hänga med i och som sätter sig efter bara några få genomlyssningar.

Det blev helt klart en positiv överraskning och en skiva som jag inte ångrar att jag lade ner på tid och pengar på. Snarare inser jag att jag måste rota fram mina gamla vinyler och dessutom införskaffa något mer från den betydligt mer omfattande diskografin än vad jag var medveten om.

8/10

Recension: Ben Prestage - One Crow Murder - 2011

Ben Prestage:

One Crow Murder

2011

Enmansorkestern Ben Prestage har gjort det igen! Eller rättare sagt så har han tagit det ett steg längre än på Real Music som jag skrev om för ett tag sedan. Det här låter ännu mer instrumenterat och fylligt än tidigare. Jag är inte 100% säker med jag tror att Ben lyckas med koststycket att verkligen spela allt på den här plattan. Det kan finnas något mindre parti med munspel eller liknande men det är i så fall ett försumbart parti…

Skivans titel kan kanske behöva en förklaring, åtminstone hade inte jag full koll på vad det betydde när jag först lyssnade på den. Det finns en förklaring citerad inuti omslaget, eller om det är textbladet. Jag tänker inte citera den rakt av men det har i alla fall att göra med att man faktiskt säger så om en flock kråkor. Inget konstigt egentligen, vi gör ju likadant i svenskan. En svärm bin till exempel, ingen har ju hört talas om en flock getingar heller.

Musiken ligger väldigt nära den som vi fick oss till livs på Real Music, jag har inga andra erfarenheter än den plattan av Ben Prestage även om jag önskar att jag hade det. Kanhända kommer jag att komplettera med tidigare album efter hand men inte i nuläget i alla fall. Här står han själv som upphovsman, om inte till allt så i alla fall till en betydande del av låtmaterialet.

Den här gången var jag mer införstådd med vad jag skulle få för musik för mina surt förvärvade pengar, vilket innebär att jag inte fann mig själv bli i närheten av lika besviken. Det gjorde i sin tur att det gick mycket fortare att ta till sig skivans kvaliteter och som jag började med att konstatera är det framfört på ett sätt som gör det nästan omöjligt att förstå att det rör sig om en enmansorkester. Det finns en otrolig närvaro och känsla i musiken och framförandet som verkligen rycker tag i en och jag vet inte om jag kan isolera någon låt eller del av skivan som den bästa. Den är helt enkelt genombra och jag ser verkligen fram emot vad Ben Prestage kan hitta på nästa gång!

9/10

Recension: Ozzy Osbourne – No Rest for the Wicked – 1988

Det är nästan alltid lyssningsvärt när det gäller Ozzy även om det inte alltid kommer upp i några svindlande höjder när det gäller kvaliteten på musiken. Det musikaliska är det egentligen inget fel på och jag har tidigare skrivit att Ozzy röst kanske mer är igenkänningsbar än riktigt kvalitativ. Han har en röst man känner igen men det är ingen virtuos på något sätt. Musiken är alltid intressant, välproducerat och väl framfört rent musikaliskt sett. Det är helt enkelt en artist som alltid kan leverera ungefär vad som förväntas även om det sällan sticker ut över detta signum. Den här skivan är inget undantag, det finns ett par låtar – Miracle Man och någon till som höjer sig över de andra och som vid utgivningen blev hyggligt stora hits i sammanhanget om jag minns rätt. Förutom detta så är det väl ett ganska slätstruken album egentligen.

6/10

Recension: A Tribute to the Beast – 2002

Att bedöma samlingsskivor eller hyllningsalbum är sannerligen inte det lättaste. Det kräver en helt annan infallsvinkel än att bara tycka till om nytt musikaliskt material. Fast det är klart, handlar det om hyllningar är det ju på sätt och viss nytt material efterson det rör sig om versioner av musik som man tidigare inte varit bekant med. Men efterson det handlar om flera olika artister som framför material är det svårt att hittade någon form av sammanhållande kontinuitet i det hela. Förutom den mest uppenbara då, att det är en hyllning till ett specifikt band eller artist. I det här fallet handlar det alltså om Iron Maiden, ett av mina absoluta favoritband och som har varit det nästan ända sedan jag upptäckte dem någon gång under åttiotalet. Det gör att alla låtarna, med något enstaka undantag kanske, är väldigt väldigt bra i sina ursprungsversioner. Det är osannolikt svårt att förstöra dem även om man skulle vilja, vilket naturligtvis inte är fallet eftersom det trots allt handlar om en hyllning till bandet från andra band. Låtmaterialet är helt enkelt fantastiskt bra! Man kan ta valfri ”greatest hits” eller ”best of” och hitta nittio procent av låtarna. Det gör att det blir lite tråkigt och lite oöverraskande samtidigt som det naturligtvis blir hur bra som helst. Hur som helst är det inga direkta överraskningar när det gäller det instrumentalmusikaliska och det är, i likhet med föregående resonemang, både bra och dåligt. När det gäller sången så har dock en del av banden tagit ut svängarna en aning. Det är diverse growl och liknande tekniker. Normalt sett är jag inte särskilt imponerad av dessa tekniker men jag tycker det är rätt skojigt att höra de här låtarna på det sättet ändå. Det är inte jättebra, men i alla fall intressant! Det blir en konstrast till hur, framförallt Bruce Dickinson framför låtarna i original. När man ska till att sätta ett betyg på en sådan här skiva hamnar man naturligtvis i någon sorts dilemma. Inget av det som finns på den här skivan är bättre än originalet på något sätt. Och eftersom de allra mesta av materialet är så starkt förknippat med originalframförande blir det istället en nackdel av det hela. Men samtidigt är ju grundmaterialet så bra att man inte kan låta bli att tycka om det man hör och eftersom det trots allt är något annorlunda än vad man är vad vid så öppnas en ny dimension till musiken. Det är svårt att förstå själva poängen med att göra nya versioner av en del av de superklassiska låtarna men samtidigt är det förstås därför de ingår på en sådan här hyllning. Vem skulle inte vilja hylla sitt favoritband med en egen version av en av deras låtar? Betyget då? Ja, vad ska man säga… Det är bra låtar i grunden, bra framförande, några lite roligare än andra. 

7/10