Bob Dylan - MTV Unplugged

Även om jag var alldeles lyrisk i min recension av Bob Dylans nittiotalsalbum Time out of Mind är jag inte helt såld på karln. Jag gillar att utforska och det är roligt när man "har fel" om en artist eller skiva. Man hittar guldkorn och det är egentligen sin egen belöning. Därför gav jag mig på den här med friskt mod. Det är inte dåligt på något sätt men inget som faller mig på läppen heller. Det känns ganska stereotypiskt och Dylan bräker mer än han sjunger. Jag har verkligen önskat att det har skulle vara hur bra som helst men jag tycker verkligen inte det. Låtmaterialet är väl vad folk vill höra antar jag men jag hade hellre sett en något annorlunda repertoar. 

Nick Lowe - Party of One

Det är det här albumet jag använder som referens när jag lyssnar på Nick Lowe. Jag tror inte att det är särskilt representativt längre (om det någonsin varit det) och är mer någon sorts alternativ country rock än den Crooner pop som pryder ett par av de senare albumen jag har skrivit om. The Convincer, Dig my mood och At My Age i alla fall. Men det är fantastiskt bra! Jag har svårt för det här i början men nu har jag malt den i några år och den tappar aldrig fotfästet. Den förblir lika bra hela tiden och texterna humoristiska glimt i ögat förhöjer upplevelsen. Inte minst raderna Do you remember Rock Astley/He had a big fat hit that was ghastley i All men are Liars.

Aqua - Aquarium - 1997

Det här är musik som jag har upptäckt på senare år. Jag har tidigare funnit det vara lite tramsigt och barnsligt i soundet även om det varit gjort med glimten i ögat. Men nu har jag alltså insett den här skivans storhet! Nästan varje låt är oerhört medryckande och rösterna, den klena kvinnorösten och den grova mansrösten som gjorde Barbie Girl till en sådan hit funkar riktigt bra! Det är lätt att lyssna på och inget man måste lägga ner tid på att analysera men om man nu gör det så tänk på att inte göra som jag. Det här är inte pretentiöst, det är bara lättsamt och underhållande musik!

8/10

Lili & Sussie - I Vågens Tecken

Här är åter ett tillfälle då jag får en smäll på fingrarna! För det vet man väl hur Lili & Sussi låter? man har ju hört Oh Mama till leda, deras senaste försök i melodifestivalen och någon låt till. Men se där bedrar man sig! Det här är inte alls så dansant som man skulle kunna tro. Det är faktiskt till och med återhållsamt många gånger skulle jag vilja påstå! Betydligt bättre framfört, producerat och skrivet an vad jag hade räknat med! Klart lyssningsbar svensk pop!

Magnus Lindberg - Tur och Retur

Rock på svenska! Tydligen har Magnus Lindberg spelat med Grymlings en hel del och det förklarar kanske varför han låter som han gör. Personligen tycker jag att han har lyssnat lite för mycket på Ulf Lundell och kanske försöker efterlikna honom också. Det är inte en form av rock som generellt tilltalar mig men visst finns det poänger ibland. Det känns lite pretentiöst, åtminstone på textfronten, men det finns kanske något att säga som undgår ett pessimistiskt öra?