Guns n’ Roses – Chinese Democracy – 2008

Numera är det väl bara Axl Rose som är kvar av bandets original- eller åtminstone klassiska sättning? Man kan tycka vad man vill om detta och om Axl är för excentrisk eller lika stor bråkstake som Dave Mustaine verkar vara, men sjunger som en Gud gör han! Detta är ett album som jag från början tyckte var lite sisådär men efter ett antal genomlyssningar har det verkligen växt!

Nu är jag inte någon större anhängare av Guns n’ Roses egentligen och har ingen egentlig koll på deras tidigare material förutom de uppenbara hitsen och sådant då förstås. Jämförelser blir därför svåra men enligt vad jag kan förstå låter det som förr ungefär. Det är välproducerat och välskrivet med några låtar framåt slutet som lyfter plattan ytterligare. Det är nämligen på den andra halvan som de allra bästa låtarna finns, de med hookar som man kommer ihåg och nästan kan sjunga med i direkt.

Tydligen har skivan varit i produktion ungefär lika länge som hoppet mellan den här skivan och Guns n’ Roses förra – The Spaghetti Incident, som kom 1993. Det låter ju otroligt men å andra sidan ryktas det om att det här är den dyrast skiva som någonsin producerats med produktionskostnader på 13 miljoner dollar. Fantasisummor!

Hur som helst har man lyckats bra med skivan. Jag har inget direkt att klaga på, Axls röst är underbar och så personlig att man inte tar fel för ett ögon blick vad det är som spelas. Däremot har jag lite svårt att genrebestämma den. Å ena sidan är det en hårdrocksplatta och det är väl det som får bli den slutgiltiga genren. Men det är också en platta med fullr orkestrerat ljud. Kanhända är det genererat via synthar eller liknande men det låter åtminstone som att det har varit en hel symfoniorkester tillgänglig under delar av albumet. Men att kalla det för symfonisk rock eller ännu värre symfonisk metal känns aldrig som ett alternativ.

Jag är glad att jag tog mig tid för den här skivan som enligt all logik egentligen borde ha gått mig förbi för den är faktiskt ganska bra och den växer med ett antal genomlyssningar. Faktum är att det är först när man börjar förstå musiken som det blir riktigt bra. Men även om den är lite otillgänglig från början är det mödan värt att inte ge upp, skivan vinner i längden!

7/10

Stratovarius – Infinite – 2000

Det är inte ovanligt att Power Metal plattor vid första anblicken tenderar att uppfattas som aningen löjeväckande och karikatyraktig. Så är det åtminstone för mig. Missförstå mig inte, jag gillar verkligen genren och det brukar efter några få genomlyssningar finnas mycket att ta vara på rent musikaliskt och melodimässigt. Så även här, på detta åttonde albumet av finska Stratovarius.

Jag utgår ifrån att bandnamnet är något av en ordlek som syftar till mästerkonstruktören av stråkinstrument som violiner, cellos etc. För min egen del får jag också associationer till brilliant instrumenthanterande och då i detta fall naturligtvis av gitarrer av modellen Stratocaster. Nu har jag ingen aning om gitarristen Timo Tolkki använder sig av denna gitarrmodell men det är i alla fall min sinnesbild av det hela.

Som jag inledningsvis hävdade så blir det efter ett tag en riktigt bra platta med fina melodier som är lätta att känna igen. Efter några genomlyssningar till tycks dock underhållningsvärdet sjunka och det börjar bli lite tjatigt faktiskt. Bäst är skivan alltså efter några genomlyssningar men det går också att spela sönder den.

Musikaliskt är det inget oväntat som händer, det är ganska typisk Power Metal. Sättningen är klassisk: Trummor, bas, gitarr, sång och keyboard. Lite för mycket av det senare för min del men den har en självklar plats i ljudbilden. Överlag blir det alltså godkänd för den här plattan även om jag hade önskat att den hade haft lite längre hållbarhet.

6/10

Recension: Chimaria - Chimaria - 2005

Chimaira

Chimaria

2005

Roadrunner Records #618262

Märkligt nog är det här inte Chimarias debutalbum, som annars brukar vara självbetitlade, utan faktiskt det tredje. Jag har ingen bekantskap med de första alstren och inte med de senare heller för den delen och kan inte bedöma något utvecklig eller brist på utveckling över tid. Det jag kan göra är att skriva om just det här albumet och sen får det vara bra med det!

Antagligen kommer det här också att bli den enda recensionen av Chimarias musik eftersom det inte riktigt passade mig. Om jag förstår det hela rätt rubriceras det här som Metalcore, en genre jag verkligen inte är bekant med. Det är brutalt och aggressivt och vokalistrollen består av en massa growlande vars innehåll är omöjligt att det mesta av tiden. Jag kan i och för sig stå ut med detta om musiken är tilltalande men den blir fort tjatig och jag tycker inte det finns någon direkt dynamik i den heller. Jag gillar riff och tempoväxlingar, i synnerhet på gitarrerna, och det är lite för lite av den varan. Det ska kanske vara så i Metalcore?

Hur som helst så tycker jag att bonus CDn som medföljer just den utgåvan av skivan som jag har är bättre än själva skivan, vilket är anmärkningsvärt eftersom det rör sig om livematerial och jag gillar överlag inte liveskivor särskilt mycket. Av detta kan vi dra två slutledningar. För det första kan det vara så att Chimaria är ett exceptionellt liveband eller så är faktiskt behållningen större för mig när det blir lite mindre högljutt (liveinspelningarna är inte de bästa rent volymmässigt). Oavsett vilket är det inget särskilt gott betyg åt skivan när bonus materialet är det bästa med den.

4/10

Omar & the Howlers – Muddy Springs Road – 1995

Om det här är en skiva med “The Howlers” eller inte verkar stå skrivet i stjärnorna. På omslaget står det onekligen men motsägelsefulla uppgifter hävdar å andra sidan att det rör sig om ett soloalbum. Hur som helst verkar ändå ”The Howlers” vara olika gäng varje gång och snarare ett artistnamn för Kent Dykes (Omar) än ett riktigt band med bestående medlemmar. Jag har ingen aning…

Hur som helst är det inte en skiva man blir vidare besviken på. Är man ute efter solid bluesrock är det precis vad man får och det går heller inte att ta miste på Omars skrovliga röst som passar som handen i handsken till den aningen opolerade musiken. Inte för att det råder någon kaos eller så men det är i alla fall inte så störande tillrättalagt som en del överproducerad bluesrock kan vara ibland. Det finns till och med hammondorgel eller liknande som inte förstör musiken på grund att det är producerat och mixat på rätt sätt.

Jag gillar den här skivan, det är inte det bästa som har kommit från vare sig Omar & the Howlers eller Texas men det är en väl avvägd blandning mellan Elektrisk Texas Blues och mer traditionell Bluesrock som verkligen inte skäms för sig!

7/10

Black Sabbath - Black Sabbath - 1970

Black Sabbath

Black Sabbath

1970

Castle Music Ltd. #CMTCD 003

Det märkliga med Black Sabbath, i alla fall så här i början av karriären är att det faktiskt inte är de mest kända medlemmarna Tony Iommi och Ozzy Osbourne som är de intressantaste. Låt vara att det kanske inte hade blivit någon vidare forstsättning utan Iommis dedikation vilket framkommer i boken Iron Man som handlar om Iommis liv. Men faktum för undertecknad kvarstår, det är Geezer Butlers basspel och Bill Wards trumslagande som är den stora behållningen här på debutplattan!

Jag har ägt den här skivan länge så det är verkligen inte någon ny bekantskap. Men en gång i tiden förälskade jag mig så i titelspåret att jag knappast lyssnade på något annat. Övriga spår är således ganska främmande för mig trots att det handlar om stora klassiska hits som The Wizard och N.I.B.. Givetvis känner jag igen dem men om någon skulle be mig nynna på dem skulle jag nog inte klara det. Inledningen på Black Sabbath What is this that stands before me? Figure in black which points at me är däremot inget problem.

Så vad säger man? Klarar en platta med över 40 år på nacken en granskning i dagens musikklimat? Är den passé? Låter det daterat? Självklart hör man att det inte är något nytt material men samtidigt är det onekligen odödlig musik. Det spelar ingen roll om Ozzy spelar munspel hellre än bra på The Wizard. Det finns en dedikation till musiken och att grabbarna gör vad de brinner för är helt uppenbart. Läser man Iron Man, vilket jag förstås har gjort, inser man också att den lokala puben också var av stor betydelse på den här tiden och att det mesta av inspelningstiden gick åt att hänga där.

Men för att fortsätta svara på mina egna frågor måste jag påstå att det är självklart en platta som håller fortfarande. Det kanske inte lämpar sig att plocka fram den varenda dag men varje gång den åker fram frågar jag mig själv varför jag inte har hört den på så länge. Musikalisk är det banbrytande för sin tid men även om Black Sabbath oftast benämns vara tidig Heavy Metal tycker jag inte att man har hunnit dit på den här plattan i alla fall. Jag skulle rubricera det här som hårdrock och inget annat. Låt vara att soundet är mörkt, mörkare än Deep Purple förstås, men det känns som att bluesen finns där och bluesen ligger till grund för den klassiska hårdrocken inte för Heavy Metal.

7/10

Recension: Dream Theater - Images and Words - 1992

Dream Theater

Images and Words

1992

Warner Music #8122797963

När det gäller Dream Theater så har ekvilibrismen en självklar plats i musicerandet! Och det är inte bara gitarristen, som det brukar vara i så många andra band som drar sitt strå till stacken. Även basisten och keyboardisten känns fabulöst skickliga. Nu ska jag inte säga något ont om trummisen och sångaren men även om de är skickliga utmärker de sig inte på ett sådant sätt just på den här skivan i alla fall. Trumslagaren Mike Portnoy håller taken och detta gör han utmärkt då rytmkonstellationerna inte alltid är de mest självklara. Däri ligger också grunden för gitarristen John Petruccis utspel med allehanda märkligheter och basisten  John Myungs likaledes fantastiska skalor. Till detta kommer också Kevin Moore som lägger keyboard till alltihop och förstärker det om redan finns där.

Detta var James LaBries första skiva med bandet. Tydligen var det oerhört svårt att få tag i en sångare som passade in i bandet men jag tycker verkligen att de har lyckats! Musikalist är det progressivt och inte sällan hör man spår av Zappa-infuenser. Inte så mycket att man tappar hakan men så ligger musiken lite mera åt Metal än åt Rock också. Men inte för långt, det finns onekligen partier som inte är särskilt hårda och inte särskilt otillgängliga för gemene man heller. Ibland tycker jag att det skulle kunna vara utmärkt radiomusik faktiskt!

Och trots all del individuella kompetens som bandet besitter känns de oerhört samspelande! Det är enbart vid något enstaka tillfällen man halv om halv får känslan av att man krånglar till det lite bara för att man kan. Det här är ett utmärkt album men lider trots allt lite av att det på sina ställen är lite för komplicerat.

7/10

Recension: Lamb of God - As the Palaces Burn - 2003

Lamb of God

As the Palaces Burn

2003

Epic: 5138802

Det här är min första bekantskap med det amerikanska bandet Lamb of God och jag gillar verkligen det jag hör. Som vanligt är det svårare att beskriva och i synnerhet nuförtiden då varje enskild skiva tycks ingå i en egen genre. På Wikipedia står t.ex. att den här skivan är ”Groove Metal”. Jag har ingen aning om vad det är och som den 70-taltist jag är nöjer jag mig helt enkelt att rubricera den som en hybrid mellan Thrash- och Death Metal. Det där sista tillkommer nästan enbart för att bandet håller sig med en sångare som nyttjar sig av den sångteknik som företrädesvis används av band inom just den genren.

Men Randy Blythe, som sångaren heter, gör det ovanligt bra och det blir både aggressivt och tydligt. Man kanske inte uppfattar precis varje ord som flödar ut men det är inte lika obegripligt som andra band med den här typen av sångare kan vara. Finns det förresten något bra svenskt ord för ”Growl”?

Musiken följer i samma fotspår som sången! Det är aggressivt och brotalt många gånger men det finns riff som är väldigt intressanta att lyssna på och tempoväxlingar som gör trumspelandet väldigt intressant. I den här typen av tyngre musik är det ofta gitarr/bas/trummor som är det intressantaste och hur dessa samverkar för att få ett sound. Det är åtminstone vad jag ofta lyssnar efter och här lyckas det mycket bra! Det är heller inte bara skrikande som många motståndare till genren ibland kan fälla anklagelser om. Det finns vettiga melodier och det känns onekligen som att texterna verkligen betyder något för de som framför musiken!

Det är kanske inte så att jag nynnar med när jag lyssnar, riktigt så lättsjungna är inte låtarna, men det är ändå tillräckligt enkel att hänga med för att det ska bli intressant. Det finns enbart ett fåtal musiker som klarar av att fascinera med musik man egentligen inte förstår och Lamb of God försöker inte vara ett av dessa band. Hur som helt gillar jag det här och kommer förstås att utforska Lamb of God mer i framtiden. Jag har förstås redan införskaffat mera material men det är en annan historia och en kommande recension framöver!

7/10

Recension: Blood Mortized - The Key to a Black Heart - 2012

Blood Mortized

The Key to a Black Heart

2012

Promo

Först tänkte jag inleda den här recensionen genom att hävda att produktionen är ganska dålig. Det är svårt att urskilja instrumenten från varandra och dynamiken kunde ha varit mer tilltalande. Men jag tänker inte hävda detta alls! Jag tror att det låter precis som killarna vill ha det och det låter onekligen mer kvalitativt än pionjärerna inom Black Metal vars filosofi att det skulle låta så illa som möjligt aldrig har tilltalat mig. Jag kan inte ens förstå tankesättet faktiskt…

Men nu handlar det inte om Black Metal heller. Blood Mortized rubricerar sig själva om Old School Death Metal och det känns väldigt rätt när man lyssnar på det. Musikaliskt är det en stil som inte faller inom ramarna för det jag älskar mest inom musiken men ibland lyckas även detta fascinera och ge tillfredställelse. Det tar några vändor innan jag tycker att jag kan ge en vettig bild av det jag hör. Det börjar med mer eller mindre kaos i mina öron men knappast i en svinhögt tempo hela tiden. Efter tre eller fyra genomlyssningar börjar jag kunna uppfatta textfragment vilket inte är få skam inom den stil av sångare som Death Metal band normalt sett rör sig med. Efter ytterligare fem eller sex genomlyssningar hittar jag underliggande nyanser och basspelet som först bara försvinner bland aggressiviteten framträder. För att göra en lång historia kort är det onekligen en skiva som växer!

För mig personligen så är band som gör en poäng av att vara lite extra tekniska mer intressanta och det är något som Blood Mortized inte gör. Det är ett evigt malande och som sagt väldigt traditionellt ur en historisk synvinkel. Utan att vara någon expert på området dristar jag mig till att påstå att det var så här det lät när genren var ny. Så gillar du denna klassiska stil talar mycket för att du även kommer att tycka om det här. För mig var det inte riktigt det jag hade hoppats på men jag är glad att jag gav det en chans.

5/10

Recension: Owe Thörnqvist - Boogie Man

Owe Thörnqvist:

Boogie Man

CD Box/DVD

Bonnier Amigo Music Group AB 334 24983

Det här är en box som jag har varit sugen på i ett par år och eftersom den är ett par år gammal kan man väl saga att jag har varit sugen på den sedan den släpptes egentligen. Boxar av det här slaget brukar dock vara relativt dyra vilket egentligen är enda kriteriet för att motstå frestelsen. När jag hittade den för fyndpriset 199:- på CDON kunde jag förstås inte mostå längre. Snabbt som ögat klickade mina fingrar nästan automatiskt på ”köpa knappen” och någon dag senare hade jag den i min ägo. Det är inget inköp jag ångrar, nej snarare tvärtom. Sällan har ett skivköp varit så prisvärt faktiskt!

                                                

Förutom en jäkla massa musik, som inkluderar i princip allt som fastnat på skiva från Owes långa karriär – från femtiotalet och framåt, och en DVD med en massa gott gott på, inklusive en livekonsert från 2006, fantastiska, tidigare opublicerade bilder och texterna till samtliga låtar. När jag tänker efter är det här egentligen inte ett skivköp, utan snarare en klenod!

Skivorna är åtta till antalet och innehåller, om inte allt som kommit från mannen, så i alla fall det mesta av det bästa! Fast nästan allt är ju så fantastiskt bra så det är nästan samma sak att kalla det mesta av det bästa som alla låtar. Och nu tror Ni att jag överdriver, men det gör jag verkligen inte! Jag avgudar Owes sätt att trolla med orden och att han kan skriva häftiga riff och klatschiga melodier är det definitivt ingen tvekan om. Jag tänker inte tråka ut Er med att rabbla titlar även om jag skulle kunna räkna upp kanske femtio låtar som absoluta favoriter; Owe är hel unik i det avseendet.

Faktum är att jag funderade lite häromdagen på vad man ska kalla honom för, eller snarare vad man ska benämna hans talang som. Han är inte bara den som förde rocken till Sverige, inte bara den som skrivit underfundiga texter så älskade att flera av dem har fastnat för evigt i den svenska folksjälen, en rimmens mästare, en ordens ekvilibrist! Nej, Owe är mer än så! Han är något så ovanligt som en fullständigt genommusikalisk person! Allt han rör vid verkar bli hits och genomtänkta berättelser med handling, start, mål och sensmoral. Det finns få andra artister i musikhistorien som jag skulle tillskriva detta epitet och i skrivandets stund kan jag faktiskt bara komma på en enda, kan Ni gissa vem? Johnny Cash förstås!

Det finns nästan ingen genre som Owe inte har provat på, inte bland det mer klassiska och traditionella genrerna i alla fall. Detta märks om inte annat på den liveskiva som medföljer. Det är lite annorlunda material på den och inget man direkt känner igen från studioplattorna. Owe är en född underhållare och om inte musiken hade slagit kunde han blivit en av Sveriges första stå upp komiker. Presentationerna mellan låtarna är helt fabulösa, var får karln allt ifrån? Det finns också skivor med andra versioner av de mest klassiska låtarna, det är roligt att höra dessa och jag är extra glad att Blommor och Eterneller och Sverigebesöket finns med i den här boxen också eftersom jag bara har dem på vinyl sedan tidigare.

Bland de mest udda versionerna hittar man till exempel Albin och Pia på norska, Varm Korv Boogie på danska och någon låt på tyska och så vidare. Även Owes engelska version av Wilma finns med och det är ju alltid kul även om just den versionen av låten inte faktiskt inte är speciellt bra. Owe är en ordekvilibrist på svenska, men inte på engelska, inte på norska, tyska och inte på danska heller. Det är kul att höra men det blir mer roligt än bra om man säger så.

Nu vet jag inte om det här blev en recension eller ett reklaminlägg egentligen men faktum är det här är så pass bra att jag egentligen vill ställa mig upp och applådera både Owe och alla som införskaffar den här boxen, det är den definitivt värd!

10/10