Nytt album från Alestorm: Sunset on the Golden Age

Release: 2014-08-01

Judas Priest – Redeemer of Souls – 2014

Jag var ganska spänd inför mötet med den här skivan. Judas Priest var trots allt ett av mina första favoritband och en av de grupper som formade genren till vad den är idag. Det går alltså knappt att underskatta deras betydelse för Heavy Metal som genre. Måhända kan man säga att de gått en lång väg sedan debuten med Rocka Rolla 1974 men jämför man de senaste skivorna, alltså när Rob Halford väl hittat tillbaka till bandet, har det inte hänt så mycket. På den här skivan lyser dessutom K.K. Downing med sin frånvaro. Man skulle lätt kunna skylla på detta faktum när besvikelsen blir tydlig men jag tycker att hans ersättare, Richie Faulkner, sköter sig alldeles utmärkt. Det låter Judas Priest helt enkelt.

Det är kanske precis det som är problemet? Att killarna, grabbarna – gubbarna, imiterar något som de skapade för en massa år sedan. Det finns ingen livsglöd i musiken eller framförandet. Det är kompetent men inte mera. Själv tycker jag att det är tråkigt att det ska behöva bli så men om man har existerat som band i 40 år kanske det är svårt att hitta på något nytt. Ändå kan jag inte låta bli att tänka. 40 år och (bara) 17 album.. Det borde finnas mer att hämta.

5/10

In Memoriam – Johnny Winter – 1944-2014

Även om jag inte aktivt har ägnat mig åt att följa Johnny Winters karriär på många år är det med sorg i hjärtat jag inser att han faktiskt inte längre finns bland oss. Det var en av mina första bluesidoler och jag införskaffade flera skivor med honom under den tid som föregick CD-åldern. Jag vill också minnas att jag utökade samlingen med några mer moderna digitala skivor senare men att jag sålde dessa då de inte höll måttet. Ett par har jag kvar men inte många. Vinylerna blir det väl dags att plocka fram nu…

Johnny Winter var alltid lite speciell för mig. För det första var han vit, så vit man kan bli faktiskt eftersom han var albino och alltså inte hade några färgpigment. För det andra spelade han gitarr som ingen annan. Det är inte nödvändigtvis alltid positivt men det var alltid lätt att särskilja hans spelstil från de andra bluesstorheterna. Johnny Winter gjorde sig känd för att vräka ut toner och verkligen inte spara på krutet när det gällde att plocka noterna på gitarren.

I skrivandets stund är det inte klart vad det var som tog hans liv men om jag förstår det rätt gjorde han en spelning bara två dagar tidigare. Det var alltså inte en kille som kastade in handduken, utan fortsatte att turnera ända till slutet. Johnny Winter blev 70 år. Vila i frid, bluesens gitarrhjälte!

Jag bjuder på två recensioner som jag skrivit om hans skivor. Klicka på omslagsgrafiken nedan för att komma till dem.

Newsted – Heavy Metal Music – 2013

Först och främst måste jag säga att det låter en hel del Metallica om det här! Det skulle kunna vara menat som en förolämpning i en tid där de forna Trash/Speed Metal kungarna är allt annat än bra. Men det är inte tanken. Det är förvisso inte Metallica under sin storhetstid jag menar, men heller inte under den katastrofala eran som numera råder. Faktum är att jag inte riktigt kan sätta fingret på det. Det är något med ljudbilden antar jag.

Eftersom Jason Newsted, förgrundsfigur i bandet, hanterar basen är det naturligt att detta återspeglas i låtarna. Jag kan inte utläsa vem/vilka som har skrivit låtarna men det står i alla fall klart och tydligt att det är Jason Newsted som har producerat. Det är inte låtar som omedelbart sätter sig. De är kanske inte per definition ”svåra” men de saknar styrkan av att ha en stark melodi som man genast kan nynna med i. Jag tror heller inte att det har varit tanken.

Ska man kategorisera musiken säger skivans titel det bäst. Det är inte Thrash och det är inte Speed, Heavy Metal är den term som närmast beskrivet det som strömmar ur högtalarna. Jag gillar det men hade efter vad jag tidigare hört av plattan [Soldierhead] högre förväntningar. Ljudet består av en lätt distad bas och lätt distad sång, tillsammans med mer konventionella gitarrer och trummor. Några innovativa riff finns det längs vägen men främst tycker jag som sagt att det är basen som driver på musiken.

7/10

Louise Hoffsten – Yeah Yeah – 1989

Liksom Big Big World med Emila så kostade mig den här 10 spänn, klart överkomligt. Man får lov att säga att Louise Hoffsten är ett säkert kort. Hon vet vad hon sysslar med, kan sjunga och lyckas allt som oftast med sina låtar. De blir förstås inte alltid kanonbra men, åtminstone i det här fallet, är det musik som passar utmärkt i bakgrunden till bilkörning till exempel. Med det menar jag att det inte var någon riktig höjdare men att det trots allt handlar om stabil musik och ett stabilt framförande.

Naturligtvis handlar det om bluesrock i någon form. Den här gången är det helt på svenska och varför inte? Jag tycker Louise gör det bra utan att för den delen kanske alltid välja de bästa låtarna. Ett par sticker förstås ut från mängden men de flesta hamnar på samma nivå, den nivå som ligger strax över mediokert och som gör att lyssna på gång efter gång utan att man börjar irritera sig på något. Det är helt enkelt inga låtar som sätter sig men gillar man stilen kan man gott plocka fram skivan då och då, det låter som nytt varje gång…

5/10