Anthrax – Among the Living – 1987

Det var det här albumet som fick mig att upptäcka Anthrax, det är inget snack om den saken. Jag umgicks vid tillfället med ett ganska stort fan av bandet och fick således en hel del kött på benen, men det var bara det här albumet jag kände att jag var tvungen att ha! Jag har aldrig varit lyrisk över hela plattan egentligen, det är sex av de nio låtarna som jag brinner lite extra för och som i princip inte kan passeras i hänseende av lyssnarkvalitet, av någon! De är så in i h-e bra att det inte finns några begrepp som täcker dem. Så enkelt är det!

Musikaliskt är det förstås Thrash Metal, men med en liten tvist. Anthrax verkar inte ta sig själva på alldeles för stort allvar. De baserar en hel del texter på serietidningar och populärkultur och klär sig inte nödvändigtvis i nitar och läder. Det är lite mer avslappnat så att säga.

När jag skrev om Nick Walls bok om Metallica omnämndes Anthrax trummis Charlie Benante vid flera tillfällen som en extraordinär slagverkare. Jag har aldrig tänkt på det innan men när jag lyssnar på skivan i dagens ljus ligger det verkligen något i det. Normalt lyssnar jag efter medryckande riff från gitarrerna men här är det nästan Charlie Benantes trumslagande som är det mest virtuosa. Det finns också låtar där basen är mer framträdande som riffskapande rytminstrument än Scott ”not” Ians gitarr.

Så vad säger jag då. Mer än hälften av låtarna är helt fantastiska medan de tre som blir över för nöja sig med att bli rubricerade som riktigt bra. Jag tycker helt klart att det är ett album som bör finnas i varje Metal-lyssnares hyllor. Det är på något sätt banbrytande och definitivt det som satte Anthrax på kartan! Skivan tillägnas Cliff Burton som gick bort sex månader före releasen i en bussolycka.

8/10

Children of Bodom – Relentless Reckless Forever – 2011

På Wikipedia står Children of Bodom rubricerade som Melodisk Death Metal. Jag är inte speciellt införstådd med vad det innebär, men musikaliskt är det frågan om tunga trummor och bas, det är egentligen kärnan i musiken. Det är väl i sig inget ovanligt när det gäller Metal-musik men det gäller som att här är ett litet steg längre taget än i normalfallet. Det som jag kan få till just Death Metal är sången, eller skrikandet som jag upplever att det rör sig om. I övrigt skulle jag kalla detta för Thrash Metal tror jag. Det är fan svårt.

Från gitarrerna hör intressanta slingor men väldigt sällan medryckande riff. Jag tycker det är synd för det är helt omöjligt att utröna vad texterna handlar om utan textbladet och finns det inte tillräckligt medryckande bakommusik är det svårt att hitta ett stort andrahandsvärde i skivan. Man blir helt enkelt trött på den ganska snabbt när man väl har hört den en eller två gånger. Jag har verkligen svårt för skrikande sångare men är bara resten bra kan jag stå ut med det i måttliga mängder. Children of Bodom når inte riktigt hela vägen fram, men det är tämligen snyggt producerat och jag klagar heller inte på ljudkvaliteten.

6/10

Torsson – En Svensk Tiger – 1989

Till skillnad från de två föregående albumen – Elmia Jordbruksutställning och Lingonplockning, kom den här inte ut på vinyl före CD-releasen. I alla fall inte med flera års marginal! Dock blev det i mitt fall frågan om att först införskaffa den på vinyl för att några år senare uppgradera till CD-versionen. Den senare har också den fördelen att singeln, som alltså inte finns med på vinylskivan, Rolf Ren, återfinns. Jag kan inte minnas om denna släpptes i samband med julen eller inte men den har onekligen ett juligt tema och ligger sist på CD, där den borde ligga som bonusspår och inte först som det tidigare varit frågan om.

Jag känner mig lite upprepande när jag ska till att beskriva Torssons sätt att behandla de ämnen som avhandlas. Det viktigaste är inte vad det handlar om utan hur det handlar om det. Titlarna är ofta tagna ur en förbipasserande textrad snarare än från en viktig strof i refrängen. Ta till exempel Hett Krut i Hollywood som är en ganska oviktig bok som står i en bokhylla. En Droppe Citron är också den en ganska trivial rad i vilken man beskriver hur man ska locka tillbaka den försvunna kanariefågeln till sin bur. Plattans pärla, åtminstone när det gäller Torsson-texter är onekligen Hans Farsa Var En Barsk Typ Med Fanjunkares Grad, i vilken man bland annat beskriver att man som liten byggde kojor eller lekte olympiad! Det finns ofta poänger i texterna och ibland får man tänka mer än en gång på formuleringarna, men hur i helskotta leker man olympiad? Jag kan inte få in i mitt huvud hur man leker en tidsperiod om fyra år som pågår mellan två olympiska spel…

Musikaliskt sett är skivan helt klart en vidareutveckling av det som tidigare varit. Det låter modernare och man har lekt mera med arrangemangen än tidigare. Det är blåsarrangemang och körer på ett sätt som vi inte har hört förr. Jag tycker personligen att det klär bandet men visst är det lite annorlunda jämfört med tidigare. Man ska inte anklaga Torsson för att förhålla sig på Status Quo även om den röda tråden är uppenbar.

I min ungdom tyckte jag inte att den här plattan kunde mäta sig riktigt mot framförallt den förra skivan, och det tycker jag väl fortfarande inte egentligen. Men man får se dem på lite olika sätt. Det är trots allt några år emellan och det är en utveckling rent musikaliskt. Alla låtar är kanske inte bäst men det är tillräckligt många för att göra det här till ett riktigt intressant och bra album!

8/10

 

Rolf Ren (singel)

Torsson – Lingonplockning – 1989

Liksom debutplattan Elmia Jordbruksutställning, kom också den här skivan under ett annat namn på vinyl några år tidigare (1984). Då hette den En Rökare i Krysset och innehöll några låtar mindre än vad CD-versionen gör. Liksom föregångaren har man valt att lägga in lite bonuslåtar för den ”riktiga” skivan. Det är fantastiska låtar måste jag säga! Man märker också att tiden har gått eftersom inledande Son av Ayatollah innehåller fantastiska rader som Jag är son av Ayatollah, slå niohundra – nolla – nolla. Alltså 90000, numera 112.

Titelspåret är så där fantastiskt beskrivande som Assar Höll ett tal på förra skivan. Man utelämnar ofta de stora händelserna för att fokusera på det triviala och till synes oviktiga. Det slår mig också att Torsson har en fallenhet att använda udda cigarettmärken i sina skildringar. Här är det frågan om Kent! Jag vet i och för sig inte hur udda det märket var när skivan kom till men numera känns det i alla fall inte som det vanligaste märket. Jag tror knappast att det var vanligast i början av 80-talet heller.

Liksom på förra skivan är det frågan om högst personlig musikalitet. Det är inte lika utpräglat här kanske. Åtminstone tar det sig andra vägar. Musiken är inte lika tydligt inspirerad av 60-talet och det finns inte samma influens av Storbritannien och de svenska dansbanden. Här är det frågan om rock som på sina ställen har influerats en hel del av countryn.

Textmässigt är det här kanske det mest fulländade av alla Torssons album. Det är på något sätt skivan som definierar vad Torsson står för. Det är underfundigt samtidigt som det inte har något verkligt poäng. Man hittar ingen sensmoral i Torssons texter, det tillhör i alla fall inte vanligheterna och skulle den finnas där så är den väl gömd.

Det finns en hel del att lära här. Till exempel kan man efter att ha lyssnat på Blodomloppet, redogöra för de olika blodkroppar som finns i miljarder… Man kan efter Radiosignalisten tydligt se Fantomen… (nja, det kräver lite eftertanke) och man kan efter Öresundstwist, som torde vara plattan största och mest kända låt konstatera att alla som åker över Öresund får varsin påse twist. Nödrim så det förslår men roligt är det!

Det här är den skiva med Torsson som jag har allra närmast koppling till. Det finns väl ett par låtar som jag numera väljer att hoppa förbi men på det hela taget har den åldrats väldigt väl och det är fortfarande, efter alla dessa år, en kanonplatta. Kanske Torsson allra bästa!

9/10

En rökare i krysset (Vinyl)

Torsson – Elmia Jordbruksutställning – 1989

Torsson är ett band som hängt med mig ganska länge. Jag kan inte säga precis när det började men jag kan säga att jag lyssnade sönder den kassett där jag hade den här skivans originalvinyl inspelad på. Ursprungligen hette skivan nämligen Att Kunna Men Inte Vilja och gavs ut på vinyl 1980. Det var inte förrän efter CDns intåg som skivan gav ut på nytt under ett annat namn. Man passade också på att inkludera fyra extra låtar som tidigare bara funnits som singel.

Dessa extra låtar är inte mycket att ha egentligen men det finns viss kuriosa med dem ändå. Det västentliga är ursprungslåtarna. Lyssnar man på dem idag har de kanske inte åldrats väl i alla avseenden men det finns ont om musik som har sådan kultstatus som de här låtarna har. Musikaliskt ligger det någonstans mellan rock inspirerad från Storbritannien och dansband från Sverige. Det finns även musikalitet från jazzens och countryns värld och när man blandar ihop alltihop låter det inte som något annat än just Torsson. Lägg där till också Bo Åkerström speciella röst och det går inte att ta miste.

Men det som är allra mest speciellt med Torsson, särskilt i den tidiga karriären, är sättet de behandlar texterna på. Det är fokus på små små detaljer och jag skulle vilja säga att de är experter på att måla upp miljöer med sitt textberättande. Ta till exempel en av mina favoriter – Assas Höll Ett Tal, som egentligen är en sävlig och tröttsam beskrivning in i minsta detalj om hur det gick till när Assar höll sitt tal på Mormors 70 årsdag – bokstavligt. Hans tal handlar om kål… Ja, det är faktiskt precis som det låter men man ser precis hur det såg ut den där dagen framför sig. Det är perfekt beskrivet och det är heller inte enda tillfället.

Skivan är fylld med låtar som numera inte kan räknas som något mindre än klassiker. Klippans Centrum och Det Spelade Bättre Boll lär vara de mest kända av dem men i vanlig ordning är det låtarna som inte är lika ”hit-betonade” som är de som står sig längst även om man inte kan ignorera poesin i några låtar egentligen.

8/10

Att kunna men inte vilja (Vinyl)