Motörhead - The Wörld is Yours - 2010

Motörhead

The Wörld is Yours

2010

UDR: 0002CD

Motörhead kan ibland framstå som oerhört monotona och i det närmaste öronbedövande omelodiösa. Man kan en och annan åsikt om det sätt som Lemmy framför texterna på och man kan ha en åsikt om att det låter precis lika gång efter gång, skiva efter skiva. Det har jag i och för sig aldrig tycks men att det ibland bara är en eller två låtar som är fantastiska medan resten av materialet är högst mediokert har inte varit någon ovanlighet. Den här plattan däremot är allt annat än medioker, det är nästan full pott raka vägen igenom. Det är tempofyllda inlevelsefulla låtar med starka melodier och det är mycket Rock n Roll.

Jag tycker även att plattan är producerad på ett smakfullt sätt och det låter inte lika bröligt som det förr om åren har haft en tendens att göra. Nu ska jag ju inte komma och påstå att jag har någon större koll på de senaste åren i och för sig, de skivor som jag har i mina hyllor kom väl snarare på 80- och 90-talen. Men det här är som sagt något alldeles extra som jag verkligen gillar.

Motörhead var ju en trio från början som sedan har experimenterat med olika sättningar. Ibland var de tre och ibland var de fyra och nu är de alltså tre igen. Jag läste något i White Line Fever om att Lemmy själv trivs bäst med att vara en trio. Det blir inte så komplicerat då menar han. Utrymmet för honom att spela lite som han vill på basen ökar menar han. Jo, det låter verkligen så. Det är samspelat och det känns verkligen som att grabbarna har roligt när man hör det här. Fan jag blir till och med sugen på att se dem live när jag hör det här, och den känslan kände jag inte igår!

9/10

Recension: Timotej – Längtan – 2010

Timotej var med i melodifestivalen med den hyfsat medryckande Kom som faktiskt hade någon form av hook. Jag vill inte påstå att jag älskade den, men någonting tycker jag dock den hade. Var har då de övriga låtarna på det här obligatoriska albumet i kölvattnet efter melodifestivalframgångarna? Ja, vi kan väl säga att Kom inte är särskilt representativ för skivan och att det mestadels handlar om helt annan pop än den etnovariant som Kom kan sägas stå för. Dragspel, flöjt och fiol framträder inte alls och allt som vi får är opersonlig pop som verkligen inte sticker ut från mängden. Tänk dig Nordman utan nyckelharpa, utan Håkan Hemlin och utan de melodier som Sarek kan få till i sina bästa stunder och du har bilden fullständigt klar för dig. Det blir bara ett taktfast dunkande utan själ och utan finess och faktiskt dötrist att lyssna på!

2/10 

Whitesnake – Good to be Bad – 2008

Jag gillar inte det mörka ljudet som den här skivan återger i min anläggning. De som känner mig vet att jag är extremt känslig mot överdriven bassåtergivning och jag tycker lätt att det blir grötigt om man inte kontrollerar de mörkare registren. Vidare tycker jag inte att melodierna och arrangemangen är medryckande och det tar några genomlyssningar innan man är riktigt med på vad man lyssnar på och allt faller på plats. Från början finner jag det mest vara ett sätt för David Coverdale att glänsa med sin röst, för att han är en fantastisk sångare råder det ingen som helst tvekan om. Efter några genomlysningar börjar dock melodierna ta form och man inser att det här är en av de skivorna som kräver lite arbete för att sätta sig. Musikaliskt befinner det sig någonstans mellan bluesrocken, och hårdrocken och den som är bevandrad med tidigare skivor med Whitesnake lär känna igen sig!

6/10 

Recension: Crashdiet – Generation Wild – 2010

Crashdiet är ett svenskt glam-metal band som redan hunnit med två album före det här. Musikaliskt påminner det lite grand om tidiga Mötley Crüe och Treat, korsat med Easy Action kanske (om nu någon minns dessa reliker). Det är inte speciellt välspelat eller sjunget, men det är väl heller inte riktigt poängen heller. Sån här musik ska väl andas P-A-R-T-Y och det tycker jag nog att det gör. De tycks ha roligt när det spelar sin musik och det känns inte som om ambitionerna är så mycket större heller, vilket är lite förlösande faktiskt. Det är inte speciellt välproducerat heller men så länge spelglädjen kommer fram kan jag ta lite stereotypiska produktioner och faktum är att flera av låtarna faktiskt är ganska medryckande! Det är fart och fläkt från början till slut och killarna går in i sin musik fullt ut.

6/10 

Recension: Melissa Etheridge – Fearless Love – 2010

Det finns väl i stort sett inget nytt under solen här men det gör faktiskt ingenting. Det är så pass bra att man inte känner nödvändigheten av uppfinningsrikedom hela tiden. Och Melissa Etheridge har egenskapen av att aldrig låta tråkig eller uttjatad. Det innebär förstås att man kommer att känna igen sig om man är bekant med hennes musik sedan tidigare och att man inte kommer att bli besviken. Det här albumet är inte lika countryinfluerat som föregående The Awakening utan håller sig mera rotrocks- och arenarocksbaserat. Det kanske innebär att Melissas innerlighet inte riktigt kommer fram lika mycket och det är väl egentligen inte förrän framåt sista låten – Gently We Row, som den kommer fram riktigt ordentligt. Det kanske är lite mindre innehåll än vad det brukar vara när Melissa Etheridge är i farten men det musikaliska kan jag inte klaga på. Och det är kanske inte lika personligt som många av hennes andra album, men tusan så bra är det!

8/10