Recension: Michael Bruce - In My Own Way (The Complete Sessions) - 2002

Michael Bruce:

In My Own Way (The complete sessions)

2002

Burning Airlines: Pilot 114

Michael Bruce är förmodligen ganska okänd för de allra flesta, men för de som är insatta i Alice Coopers tidiga karriär, när det fortfarande var ett band, bör känna till hans kvaliteter som låtskrivare. Jag ägnade själv ganska mycket tid åt att konstatera det faktum att det var hans låtar som var de allra starkaste på skivor som Killer, Love it to Death och Billion Dollar Babies, när jag skrev min diskografi över Alice Coopers samtliga studioplattor för en tid sedan. Med det i bagaget formas förstås antagande i skallen om vad det här kan tänkas vara för slags musik och vilka kvaliteter det kan tänkas innehålla.

Nu ska man komma ihåg att den här skivan skrevs och spelades in strax efter Muscle of Love i början av sjuttiotalet och ingalunda är någon ny produkt även om den inte funnits tillgänglig på CD under särskilt många år. Man måste alltså placera den rätt på tidslinjen om man ska kunna greppa den typ av musik som återfinns på den.

Jag blir själv ganska besviken när jag inte hittar den typ av gitarr-riff som Be My Lover eller Under My Wheels bjöd på någonstans. Det är inte den typ av rockmusik som jag hade förväntat mig helt enkelt. Det är istället ganska likt musiken på Muscle of Love och kanske lite för mjäkigt för att passa mig perfekt. Det är förstås inte helt oväntat med tanke på när skivan är gjord och det är ju också så att Michael Bruce, tillsammans med Alice Cooper skrivit nästan hela Muscle of Love tillsammans. Ett tränat öra och ett stort fan av Alice Cooper bandet kan förstås uppfatta likheterna däremellan men mycket mer än så är det inte. Några låtar sticker förstås ut mer än andra och om man är samlare av allt som Alice Cooper medverkat i måste man ha plattan av den anledningen! Han gästsjunger nämligen på As Rock Rolls On, som ironiskt nog är bland det bästa materialet på skivan.

Nu innehåller just den här versionen av skivan en extra bonusdisk med inte mindre än sjutton extra låtar. Denna skiva känns initialt som betydligt bättre än den egentliga skivan och mer i linje med Killer och Love it to Death i sin musikalitet. Efter några spår blir det dock smärtsamt uppenbart att det faktiskt rör sig om demolåtar som inte riktigt är färdiga och som saknar den där extra lilla touch som färdig musik ska ha. De är lite för långa och lite för tjatiga men hade helt klart haft potential att bli riktigt bra om det arbetas igenom lite mer.

Vad blir det slutgiltiga omdömet då? Ja, något mästerverk lär det inte bli tal om, och heller ingen platta vars kvaliteter kan skanderas ut till massorna. Snarare blir det en rekommendation till komplettister som måste ha allt med anknytning till Alice Cooper. Ett betyg är svårt att sätta, eftersom det delvis rör sig om nostalgiska värderingar mer är objektiva analyser av musikens egentligen kvaliteter. Frågan är också om man ska nöja sig med att innefatta första disken i betyget eller om alla bonuslåtar ska räknas med? Jag skulle köpa fler skivor med Michael Bruce om jag hittade dem, men kanske mest för att ha dem i hyllan…

6/10 

Lord Belial – Kiss the Goat – 1995 - Debuten!

Även om man inte alltid varit med ett band redan från början och följt deras utveckling från starten är det ibland intressant att gå tillbaka till rötterna och höra hur allting egentligen började. När det gäller Lord Belial, som jag recenserat några skivor av, upptäcker man att de faktiskt i början av sin karriär lät lite annorlunda än på de plattor som jag recenserat. Det är mera korsning av Thrash-strukturer i låtarna och mindre Black Metal än vad som senare skulle bli verklighet. Jag gillar den här typen av mer variationsrik musik, där tempoväxlingarna är frekventa och där man inte med nödvändighet måste nyttja samma tremoloteknik i varje låt hela tiden. Det är intressanta rytmkonstellationer och till och med något som låter som akustisk gitarr vid något tillfälle. En mycket smakfull platta med ett brutalt sound och som definitivt visar var skåpet ska stå! Bra jobbat grabbar!

8/10 

Recension: Melissa Etheridge – Yes I am – 1993

Det här, Melissa Etheridge fjärde studioalbum, är egentligen inget som borde falla mig i smaken musikaliskt sett. Det representerar egentligen allting som jag inte gillar när det kommer till musicerande, ganska tråkiga intetsägande låtar med minst lika konventionella som oinspirerade arrangemang. Det är ganska rätt fram rockmusik med andra ord. Men med Melissa Etheridge är det annorlunda och jag vet inte riktigt varför. Hon har en förmåga att beröra med sin röst och lyckas också hela tiden verka omåttligt engagerad i det hon sjunger om och inlevelse är väldigt viktigt för en sångare eller sångerska som ska leverera starka åsikter. Och det är precis vad Melissa gör med det här albumet. Det sägs att hon definitivt kom ut ur garderoben med sin lesbianism i och med det här albumet och I’m the Only One toppade listorna. Den andra singeln från albumet: Come to my Window, som kanske tydligast av alla beskriver den alternativa sexualitet som Melissa står för, genererade henne en grammy som bästa kvinnliga rocksångare 1994!

7/10 

Recension: S.O.D. – Speak English or Die – 1985

Inledningsspåret March or the S.O.D. för definitivt tankarna till Anthrax och det är inte så märkligt eftersom två av medlemmarna återfanns redan i Anthrax klassiska lineup, Gitarristen Scott Ian och trummisen Charlie Benante. Ganska snabbt övergår dock musiken till att bli mycket extremare, supersnabb och aggressiv Crossover Thrash Metal som mest blir ett enda virrvarr mina öron. Humorn saknas inte och det är uppenbart att killarna spelat in låtarna mest för att ha kul (och tydligen för att det fanns studiotid över när Anthrax spelat in ett av sina album). De mest humoristiska låtarna sätter sig, såsom Ballad of Jimi Hendrix, Fuck the Middle East, Diamonds and Rust (extended version) och What’s the Noise? Gemensamt för de här att de alla är mycket korta, till och med kortare än den mycket korta genomsnittslängden av låtarna på skivan, och ligger alla under en minut, ett par av dem varar endast några få sekunder.

3/10 

Recension: Dee Snider – Never Let the Bastards Wear You Down – 2000

För de som är bekanta med Twisted Sisters musik kommer den här plattan inte som någon musikalisk överraskning. Kanske är det aningen mer punkinfluerat än vad Twisted Sister var under sin storhetsperiod under åttiotalets första hälft. Humorn saknas inte heller och Dee tycks driva lite med sig själv och/eller branschen/fansen i nästan varje låt. Han gör det dock med glimten i ögat precis som man ska göra om man vill komma undan med det. Det finns en kul version av Dions: The Wanderer, som tidigare gjorts av otaliga andra artister såsom Dave Edmunds, Gary Glitter, Status Quo och Bruce Springsteen för att bara nämna en handfull av de mest kända, i en lite annorlunda hårdrockstappning men frånsett den finner jag det här vara ett ganska slätstruket album.

5/10