Recension: Bengt Sändh – Naken – 1994

I bakgrunden av plattans titel kan man läsa: Snuskungens visor om och om igen och då undrar man förstås: Är det verkligen så snuskiga visor? Nej, det är det verkligen inte! Den som är ute efter pornografiska texter i stil med dem som pryder Folklår, som Sändh gjorde tillsammans med vapendragaren Finn Zetterholm kommer att bli gruvligt besviken. I stället handlar det om en sorts ”Greatest Hits” of Bengt Sändh, där visserligen någon enstaka fräckis döljer sig, med Sändh endast ackompanjerad av akustisk gitarr.

8/10

Recension: Europe - Last Look at Eden, 2009

Europe:

Last Look at Eden

2009

e-a-r music LOVECD70

För den uppmärksamme kommer det inte som någon överraskning att jag imponerades stort av Europes återföreningsplatta Start From the Dark från 2004. Det var därför med spänt intresse som jag inväntade den här, trots att jag av någon okänd anledning aldrig skaffade Secret Society från 2006. Jag saknar alltså den naturliga länken mellan den här och Start From the Dark.

Inledningsvis hittar jag helt klart vibbar från storhetstiden och det finns nästan lite irriterande hitkvalitet eller åtminstone lite övertydlig ambition till dylik i titelspåret som dyker upp som andra spår efter en orkestral inledning. Jag tycker inte att det dåligt på något sätt egentligen, det är bara lite för förutsägbart och känns inte riktigt fräscht. Inget nytt under solen skulle man kunna säga, men det kan ju också vara en trygghet när man lyssnar på en ny platta.

Självklart är Joey Tempest inblandad i samtliga låtar men även hela bandet – Europe, står krediterad i de allra flesta fallen. Det är oftast ett skönt gung som det är lätt att leva sig med i och ett modernt sound trots att det, påminner ganska kraftfullt om klassisk hårdrock. Jämför man med Start From the Dark, finner jag det här vara betydligt ”lättare” musik att ta till sig. Vilket också gör att det inte är lika intellektuellt utmanande, går snabbare att ta till sig och troligen går snabbare att tröttna på även om jag inte slitit plattan tillräckligt länge för att kunna uttala mig om det med säkerhet än. Men lite logiska gissningar måste man väl få ägna sig åt – eller?

Även Andreas Carlsson, som den stora massan nu, mer eller mindre, har lärt känna genom talangtävlingen Idol, är inblandad i en del av materialet. Jag kan väl inte påstå att hans inblandning gör att låtarna sticker ut mer men den tydliga ambitionen att försöka leverera hits känns ännu starkare i just de spåren han är inblandad i. Hur som helst är det här en samling bra låtar på ett album med ett skönt sound som andas traditionalism i all sin modernitet.

Och trots att man egentligen känner igen allting innan man lyssnar så finns det helt klart kvalitéer att hämta. Bandet har experimenterat lite och det är trots titelspårets radioflirtande sound rätt mycket bluesinfluenser. Det påminner nästan lite om klassisk hårdrock a la Deep Purple på många ställen och då menar jag väl egentligen själva kompositionerna mer än produktionen som låter klart modernare än så. Tyvärr innebär detta att det nästan blir lite för modernt emellanåt med sådana där hiskeliga filter på röster och instrument som bara får det att låta illa. Det är inget grepp jag är förtjust i men det handlar å andra sidan om väldigt sparsamt räknande tillfällen.

Annars är det faktiskt John Norum som får väldigt stort utrymme och det råder ingen tvekan om att han är en mycket skicklig gitarrist. Inget som sticker ut från mängden när det gäller solospelet kanske, men det är stabilt och han hänger sig inte åt några vidlyftiga solomasturbationer, för sakens egen skull utan håller det inom ramarna för vad musiken klarar av.

Bästa låten? Avslutande balladen In My Time får min röst! Nu är det här förvisso Digipacken som har två livelåtar som bonus efter detta, men de kan man helt enkelt ignorera om man nu inte råkar gilla dem förstås. Överlag känns plattans andra halva mer kvalitativ, men det beror kanske på att de förmodade radiolåtarna avverkas först.

6/10

Recension: Pat Boone – In a Metal Mood – 1997

Det här är bara en platta man bara måste ha, den gamle coverkungen Pat Boone gör oförglömliga, jazziga versioner av hårdrockens allra kändaste slagdängor. Bland annat återfinns till exempel 80-talarna: You’ve got another thing coming (Judas Priest), Holy Diver (Dio), Paradise City (Guns ’n Roses) samt den något modernare Enter Sandman (Metallica). Bland klassikerna utmärker sig främst Love Hurts (Nazareth), Smoke on the Water (Deep Purple) och No More Mr Nice Guy (Alice Cooper) en titel som tillika pryder skivans omslag som undertitel.

7/10 

Recension: Laura Imbruglia - Laura Imbruglia - 2006

Laura Imbruglia:

Laura Imbruglia

CD

2006

Silver Sonic PMG SC 07-02-05-1

De flesta känner nog till Natalie Imbruglia vid det här laget, färre har troligen hört talas om hennes lillasyster och jag vågar påstå att det troligen är ännu färre som faktiskt hört hennes musik och vet hur hon låter. Men eftersom vi på Magnifik Musik gärna slår ett slag för mer okända artister och serverar både tips och kritik tänkte jag här passa på att redogöra för mina reaktioner på hennes första fullängdsalbum – det självbetitlade Laura Imbruglia!

Att inledningsvis försöka beskriva musiken visade sig inte vara det lättaste. Detta då musiken spretar åt lite alla möjliga håll. Initialt finner jag det vara punkrocksinfluerad singer-songwriter-pop-rock ungefär. Det finns helt klart ingredienser av det mesta på en eller annan plats på albumet och jag vet inte om det är mest rättvisande att göra det enkelt för sig och helt enkelt rubricerade det som någon form av alternativ musik eller om man ska utveckla de eklektiska kvaliteterna vidare. Hur som helst så är det ett album som aldrig blir tjatigt, för även om Laura i inledande Looking for a Rabbit levererar minst lika mycket energi som Julliette Lewis på högvarv lugnar hon sedan ner sig betydligt och efter ett par låtar till hittar man tydliga jazzinfluenser.

Röstmässigt påminner hon verkligen inte om sin mer kända syster och man kan sannerligen inte påstå att hon är någon vidare skicklig sångerska tekniskt sett. Hon kan leverera toner men någon speciell teknik är det inte tal om. Hon låter väl ungefär som en ung Joan Jett på rösten. Om det sen är positivt eller negativt är väl upp till var och en att avgöra kanske.

När vi kommer till Lettuce & Anarchists är punkrocken tillbaka i full fart och nu är det verkligen inte tal om influenser längre. Det här är äkta vara och det märks att Laura sjunger om verkligen betyder någonting för henne och hon bevisar också en gång för alla att man inte behöver teknisk ekvilibrism för att beröra med sin stämma.

Men även om jag verkligen gillar Laura Imbruglias inlevelse och aggressivitet i uppkäftiga punkrocklåtarna så är hon allra bäst när hon tar ner det lite och lägger band på sig. Det blir väl inte mindre uppkäftigt och rebelliskt kanske, men melodierna blir lite tydligare och det klär trots allt rösten lite bättre. It’s Getting Worse är ironiskt nog kanske den mest sansade låten på skivan och kanske den bästa också. Den är mindre alternativ än mycket av det övriga materialet och jag skulle nog vilja kalla den renodlad singer-songwriter. Men oavsett vad man kallar musiken, och det är väl ändå av underordnad betydelse, så är det riktigt intressant att lyssna på den. Det finns mer än ytliga kvaliteter och mycket att fundera på efter att skivan tagit slut. Men det är väl det som kännetecknar en bra text kanske, att man får fundera lite på vad författaren vill ha sagt med den.

Det här är alltså någonting jag helt klart kan rekommendera!

7/10

Recension: Slayer – Reign in Blood – 1986

Slayers kanske bästa platta till dags dato med många av de absoluta klassikerna! Till exempel Angel of Death, Piece by Piece, Jesus Saves, Reborn, Post Mortem och Raining Blood. Det är en väldigt intensiv platta med massor av rå energi och med ett ohyggligt högt tempo. Resultatet av detta blir 28 minuters musik där varenda sekund räknas, inget överflödigt är kvarlämnat i produktionen vilket resulterar i en väldigt kompakt platta.  Textmässigt är den fylld av våld och destruktion men med en mindre satanistisk framtoning ä det två föregående albumen Show No Mercy och Hell Awaits.

10/10