Recension: Doro – Force Majeure – 1989

För ett tag sedan skrev jag om Doros skiva Love Me in Black från 1998 som jag fann vara överraskande industriell i sitt sound. Den här påminner ingenting om det! Det här är istället den första skivan som Doro Peasch släppte under sitt eget namn efter Warlock. Det finns någon berättelse om varför det kom att bli som det blev, där Doro nekades rättigheter till namnet Warlock, som hon egentligen ville släppa albumet under men jag kan inte detaljerna och lämnar det helt sonika utanför. Hur som helst så låter det här mycket mer rock ’n roll, hårdrock, heavy metal, eller vad man än vill kalla det för, än vad Love Me in Black lyckades med! Det är nästan stereotypiskt men trots allt mycket bättre än den industriella musikstil som senare skulle komma! Däremot är det inte nödvändigtvis jättebra ändå och det är inte alltid jätteintressanta melodier och där kommer nog den här till korta jämfört med Love Me in Black. Till plattans höjdpunkter hör I Am What I Am och det är alltid kul att höra en version av A Whiter Shade of Pale som plattans inledningsspår. Men även den här skivan lider lite av att Doro inte har en särskilt intressant röst. Hon är helt klart kompetent som sångerska men inget exceptionellt och hon förmår inte lyfta musiken till högre höjder på egen hand. Det blir lite tröttsamt i längden och det blir trots allt lite för stereotypiskt vid några tillfällen. Enstaka låtar funkar ganska bra men helhetsintrycket är inget man hoppar av lycka över.

5/10

Recension: Kelly Clarkson – Breakaway – 2004

Jag tänkte egentligen inleda den här minirecensionen med att be om ursäkt för mitt höga betyg och konstatera att jag egentligen inte tycker om sådan här radiovänlig musik som ligger någonstans mellan pop och rock. För det gör jag verkligen inte. Men de tre, fyra första låtarna ungefär tilltalar mig rejält och det finns helt klart ett bra melodiskt material i dem. Kelly Clarksons röst är väl i sig inget speciellt, hon har inte mera inlevelse än någon annan och låter inte bättre, men hon låter inte sämre heller. Hon låter ungefär som man kan förvänta sig att sådan här musik låter och framförs helt enkelt. Hur som helst så tänker jag inte be om ursäkt för att jag sätter ett högt betyg för när man har lyssnat igenom hela skivan så upptäcker man att det faktiskt inte håller hela vägen igenom. Det är lite halvbra mest hela tiden, men det innebär ju också att det är lite halvdåligt mest hela tiden, förutom den inledande kvartetten låtar kanske. Jag hade från början tänkt ge skivan ett betyg i storleksklassen sju av tio, men efter att ha gått igenom hela skivan och fått den i färskt minne kan jag inte göra det. Den andra halvan drar ned det så pass mycket att det inte kan bli frågan om ett högre betyg än…

5/10 

Accept - Blood of the Nations - 2010

Det finns några saker som verkligen utmärker eller har utmärkt Accept genom alla år. Det första är förstås Udo Dirkschneiders karaktäristiska sång som i princip inte går att härma. Det är också fantastiskt effektiva gitarriff hur enkla de egentligen är och så är det förstås körsången som mer eller mindre nästan låtar som en manskör! Här är det adjöss med det första epitetet eftersom Udo äntligen blivit ersatt med Mark Tornillo. Jag säger äntligen för att jag gärna vill se en fortsatt produktion av Accept och det kommer aldrig att ske med Udo som sångare då han har sitt eget band också – U.D.O.

Och Mark klarar bedriften med den äran! Det råder inget tvivel om att Accept inte behöver Udo även om jag villigt ska erkänna at jag behövde några genomlyssningar för att det skulle sätta sig riktigt. Fast det var å andra sidan inte så mycket sången som musiken som jag inte riktigt fick in i rätta känslan. Men efter några genomlyssningar satt det som sagt och jag betraktar det här som ett av Accepts allra bästa album numera!

Liksom många av deras tidigare album är det lite svajigt när det gäller låtkvaliteterna men det är verkligen inte lika tydligt. Där det annars har varit fantastiska melodier följt av mera mediokra sådana är nivå här mycket högra och jämnare! Några låtar, framför allt på plattans första halva, var svårare att initialt ta till sig men nu sitter de som en smäck och jag kan inte tänka mig ett mera fulländat comeback album av ett band som tidigare varit så dominerat av sin sångare.

8/10

Recension: Deep Purple – Perfect Strangers – 1984

Vad har den här plattan att bidra med till musikhistorien, förutom att själva omslagsbilden kanske toppar listan över de coolaste omslagen någonsin? Jag älskade ju skivan som kom efter den här – The House of Blue Light, och tyckte att det inte kunde bli mycket bättre än så och utdelade det högsta betyget vi kan ge här på Magnifik Musik. Jag har sedan dess skrivit om nästan allt som kom från Deep Purple i den här återföreningsperioden med den klassiska sättningen, eller rättare sagt, jag har faktiskt skrivit om alla skivorna, utom den här då. Man kan fråga sig varför och så här ligger det till: den här skivan sticker inte ut från mängden på något sätt, det är inte dåligt men det är inte bra heller och man kan lyssna igenom hela skivan utan att ens reagera och känna ”jaha, då var den slut ja”. Det betyder ju att man förvisso inte stör sig på den och det är ju naturligtvis bra, men om man heller inte hittar några direkta poänger på den som tilltalar eller åtminstone sticker ut från medelträsket, är det bra? Är det dåligt? Jag vet inte, förmodligen inte det bästa man kan hitta i alla fall! Och det gör ju att man med facit i hand inte kan ge den här skivan ett särskilt högt betyg. Man kan tänka sig att åren som gick mellan den här och förra skivan med samma sättning – Who Do You Think We Are från 1973, som jag för övrigt aldrig har lyssnat på, som är ganska många, har gjort att man behövde den här skivan för att sätta samarbetet till nästa skiva – Den mästerligen The House of Blue Light! Det är kompentent framfört med melodier som är helt ok utan att sticka ut och funkar egentligen att lyssna på men den är inget man lägger märke till.

5/10             

Recension: Deep Purple – The House of Blue Light – 1987

När återföreningen av, det som många kallade för “värdens bästa rockband” var ett faktum och Perfect Strangers såg sitt ljus, var det nog många, liksom jag själv, som införskaffade ett ex bara för att det här vara en skiva man bara skulle ha! Jag hade tidigare självklart lyssnat en del på Deep Purple (Smoke on the Water - Duh!), men det var absolut inget favoritband vid den tidpunkten i mitt liv, jag tillhör väl i och för sig inte heller riktigt den generation som initialt föll för Deep Purple, och blev, måste jag erkänna, aningen besviken på plattan. Skam den som ger sig dock… Tre år senare kom den här plattan – The House of Blue Light, och det var faktiskt den första CD jag införskaffade mig. Det visade sig vara ett band i högform, bråken mellan Ian Gillan och Ritchie Blackmore var inget som visade sig musikaliskt i alla fall! Den ena höjdarlåten efter den andra avlöste varandra och även så här många år efter och med en recension i åtanke, håller den måttet. Bandet kändes tajtare än på den föregående återföreningsplattan och kanske behövde de också ett par år på sig att ”spela ihop sig” igen efter det långa avbrottet sen den klassiska eran.  Det påminner nämligen en hel del om gamla klassiska Deep Purple, man tycker sig nästan känna igen en del klassiker i de här nyare alstren. Till exempel så andas Call of the Wild introt vibbar av klassiska Woman From Tokyo.  Det är genomgående stabila och innovativa gitarriff från Ritchie Blackmore, gärna båda varianterna blandat med varandra och i en enda röra, i kombination med Jon Lords fenomenala orgel- och keyboard spelande som ger en extra dimension åt musiken, Ian Gillans stämma och Roger Glovers basgångar, tillsammans med Ian Paice trummande likaså. (Ian Paice är förresten numera den enda kvarvarande originalmedlemmen i bandet men det är en annan historia.)Men för att slippa att gå in i detalj på varje enskild låt så väljer jag istället att här lägga mina varmaste rekommendationer bakom ett inköp, mycket bättre än så här blir inte en klassisk hårdrocksplatta!

10/10