Amanda Jensen – Killing my Darlings – 2008

Liksom så mycket annan lättsmält och lågmäld pop är det här en platta som fungerar utmärkt som bakgrundsmusik. Den är varken bra eller dålig men tillräckligt tillfredsställande att hålla en sällskap när vardagstristessen faller på. Jag kan inte påstå att jag har det minsta aning om vad Amanda har sjungit om, trots att jag alldeles nyligen avslutade lyssningssessionen. Men Amanda har en någorlunda personlig röst som kanske inte alltid pitchar helt rätt. Det är något positivt om man frågar mig. Allt som oftast är det värsta jag vet när det låter allt för perfekt!

Så känner du dig stressad eller behöver något som håller di sällskap i bakgrunden fungerar den här skivan som en imaginär vän i mörkret. Att ta fram den för att aktivt lyssna, utan att göra något annat samtidigt skulle jag nog aldrig göra. Men, å andra sidan, gillar man det man hör så ser jag inte det som en omöjlighet heller.

5/10

Accept – Eat the Heat – 1989

Jag vet inte hur många gånger jag har konstaterat att Accept klarar sig alldeles utmärkt utan sin forne sångare Udo Dirkschneider. Det gäller förstås de senare plattorna medan den här något helt annat. Om man ska gå rakt på sak är Eat the Heat verkligen inte en av Accepts bättre plattor. Den är egentligen helt ok och att ha den på som bakgrundsmusik är inget problem. Det som däremot är problem är att det inte riktigt hörs att det är Accept. Då tänker jag inte riktigt bara på sången, som förstås är annorlunda, utan främst på gitarrspelet som inte riktigt har samma signifikans som vanligt.

Som Acceptplatta är den inget vidare men det är ändå något som slår en hel massa annat där ute. Jag har svårt för att sätta ett betyg eftersom jag delvis slits mellan objektivitet och någon sorts lojalitetstänkande. Runt mitten får det bli, så mycket är helt klart. Att man får betrakta Eat the Heat som en bagatell i Accepts musikaliska historia är också uppenbart!

5/10