Lars Winnerbäck - Singel - 2001

Lars Winnerbäck:

Singel

2001

Sonet / Universal Music 013606-2

När jag först hörde detta album i samband med införskaffandet inte länge efter releasen fann jag den test mässigt väldigt omogen. Det var väl kanske framförallt den medryckande Jag Vill Gå Hem Med Dig jag reagerade på. Numera har jag dock intagit en annan ställning och kanske var det i stället jag själv som inte var tillräckligt mogen för ta till mig Winnerbäck utmärkta och synnerligen genomtänkta texter, kanske var jag själv allt för desperat att få med någon hem från krogen vid den här tiden att den kändes allt för påträngande? Analysen idag säger dock att just den texten faktiskt är snudd på genialiskt skapade i och med textraderna: Jag vill gå hem med dig, bara gå hem med dig innan eftertänksamheten har raserat hela natten. Jag tycker man kan utläsa ganska mycket av ovanstående, det handlar om passion och inte ett genomtänkt intellektuellt beteende, vilket nog är ganska sant för många.

Passion finns förstås med redan i plattans öppningsspår – Elden. Den har formen av ett brev som huvudpersonen skriver till någon hemmavid från Oslo. Det är en lysande beskrivning av tristess och försöken att fly ifrån den, men som Robert Broberg konstaterade redan 1972 att ha det taskigt med sig själv i Paris är detsamma som att ha det taskigt med sig själv i Stockholm. Dock döljer sig en möjlig lösning till problematiken i texten Det var inte bättre förr men det ska bli bättre framöver. Med detta i medvetandet vill jag passa på att tillägga att Lars Winnerbäck inte bara bör tilldelas Karamellodiktstipendiet, som jag tidigare hävdat, utan även är en synnerligen het kandidat till Cornelis Vreeswijk stipendiet. Så fick jag det sagt också!

Innan jag går närmare in på det musikaliska måste jag bara få kommentera en textrad till som jag finner alldeles briljant! En bit in i Om Tiden Vill Ifatt som kan tolkas som en sång om olycklig och obesvarad kärlek: All jag ser/Allt jag hör/är din röst, din blick, ditt skratt/Du har ögon som berusar en natt/Så jag väntar/jag väntar/om tiden vill ifatt finns en liten skatt när vederbörande äntligen tagit mod till sig för att ta reda på huruvida känslorna är besvarade eller inte, eller om det från hennes sida bara är frågan om en kompisrelation: Vi ringde ibland/för att fråga hur vi mår/Tills Jag sa: Väntar du på nån eller vill du bli min?/Du Sa: Vad svarar man på sånt?/Jag sa: Man svarar nog ingenting.

Vid det här laget har man naturligtvis kommit till insikt om att det här rör sig om ett temaalbum och att samtliga låtar kan kopplas, på ett eller annat sätt, till civilstatusen ”singel”. Jag tycker den gör det på ett bra sätt, den blir aldrig tjatig och samma dilemman eller berättarteknik upprepas inte gång på gång (som jag först upplevde med Jag vill Gå Hem Med Dig). Även musikaliskt är det ett omväxlande album med rena rockrökare och smäktande ballader om vartannat även om jag inte upplever att musikaliteten står i centrum, det är i stort sett inget att hetsa upp sig över men lär heller inte utgöra någon besvikelse för vare sig fans av Winnerbäck eller den genomsnittligen rocklyssnaren. Det som är och förblir styrkan är texterna det är naturligtvis heller ingen hemlighet, och jag tycker att jag har tydliggjort mina åsikter om Lars Winnerbäcks textsnickeri både här ovan och tidigare (Vatten under broarna).

7/10

Idag i musikhistorien...

...är det 36 år sedan Elvis lämnade oss!

Idag i musikhistorien... Metallicas svarta fyller 22 år!

Det är väl allmänt känt att det här var det Metallicaalbum som delade fansen i två läger. De som tyckte att det här var början på Metallicas karriär och de som tyckte att det istället var början till slutet. För min egen del tyckte jag att Metallica hade sålt sig till kommersialismen. Varför det egentligen skulle vara något fel i det vet jag inte men det var i alla fall en omväg från ”den rena vägen”. Idag är jag inte lika bekymrad över en sådan sak utan inser att det är de musikaliska värdena som är det intressanta, inte om artisterna faktiskt vill tjäna pengar på sin musik.

Det senare har förstås Metallica Gjort med råge och det var tveklöst den här plattan som fick dem att nå ut till den breda massan. Får min egen del tycker jag ungefär att halva är hur fantastisk som helst! Den är inte lika musikaliskt avancerad som föregångarna, strukturellt sett. Låtarna ä snuddar inte vid tiominutersstrecket och det är väl på gott och ont kanske. Det är i alla avseenden lättare att ta till sig musik som inte är lika lång och för radiostationer finns det heller ingen tvekan vad som är att föredra.

Bandet fick en megahit med plattan och kanske framförallt med Enter Sandman som är en mycket medryckande Heavy Metal låt. Det är inte Thrash längre utan betydligt mera återhållsamt så jag förstår verkligen de som anser det här vara Metallica första album. Samtidigt måste vi som gillade de tidigare låtarna och deras tidigare musikaliska stil ha rätt till vår uppfattning också. Musikaliskt är det på väg att inte vara det band som vi lärde oss att älska, så är det bara!

Jag gillar som var ungefär hälften av låtarna väldigt mycket! Praktiskt nog ligger samtliga av dessa på plattans första halva. Något som bandet också uppmärksammade när de skulle till att framföra hela plattan live. Man tog helt enkelt beslutet att spela den sista låten först och sedan arbeta sig mot början eftersom man tyckte att de starkaste låtarna fanns där. Dock vill jag inte påstå att de sista låtarna på något sätt är dåliga, det är bara det att de kanske är lite mer experimentella och inte riktigt lika effektiva hits!

8/10

Idag i musikhistorien...

...Skulle Cornelis Vreeswijk blivit 76 år!

Dio – Killing the Dragon – 2002

Det tog mig inte till Ronnie James Dios död att upptäcka vilken fantastisk sångare han var men det tog mig ungefär så länge innan jag insåg att jag verkligen behövde ha några fler än de allra tidigaste plattorna med honom. Jag var med i början på 80-talet och införskaffade Holy Diver och The Last in Line på vinyl. Sedan var det stopp och jag vet inte riktigt varför. Kanske var det för att den typen av musik som Dio representerar, inte riktigt passade mig då, jag vet faktiskt inte.

Men ska den som ger sig. Jag har numera införskaffat några album till och av dem tycker jag att det här står ut! Jag gillar det verkligen. Det är ingen musik som försöker göra sig spektakulär för sakens egen skull utan det är helt enkelt välskriven och stabil hårdrock. Kanske inte av den mest klassiska skolan och det drar väl lite mot Heavy Metal men bra är det! Det är lätta refränger man genast känner igen och som sätter sig redan efter ett par genomlyssningar. Texterna är typiskt Dio, helt oförklarliga i synnerligen abstrakta lijner. Jag gillar dem lika mycket som jag gillar musiken. Det är så här ett riktigt bra Dio-album ska vara!

8/10