Bruce Springsteen – The Ghost of Tom Joad – 1995

Det här är ett album som jag tycker ryms rätt bra under genren folk. Det är ganska lågmäld musik med långsamma melodier som verkar betyda någonting för upphovsmannen. Jag tycker väl inte att det är så där jättebra men heller inte dåligt även om det blev rätt tråkigt att lyssna efter ett tag. Det är dock inte så mycket jag stör mig på när det gäller framförandet som annars vanligen är fallet när Bruce Springsteen framför sina alster. Jag tycker hans röst kommer till sin rätt för en gångs skull och han funkar bra som sångare till den här sortens musik, åtminstone på just den här plattan. Däremot lyckas jag inte riktigt komma överens med användandet av munspel på ett par av låtarna och man kan ju fråga sig om det är Bob Dylan som lärt Bruce Springsteen spela munspel eller om det är tvärtom!? Det låter bedrövligt rent ut sagt! På det hela taget tycker jag dock att det här är en ganska trevlig skiva med Bossen. Jag kommer inte att plocka fram den särskilt ofta, men någon gång emellanåt kommer den allt att lämna hylldammet för att spelas.

5/10 

Metallica – St. Anger – 2003

Det här var en riktigt bedrövligt dålig skiva! Jag påstod för ett tag sedan att Reload var klart mycket bättre än Load och att bandet var på väg på rätt håll. Här tar jag tillbaka alltihop! Det här är bland det sämsta, eller rättare sagt, det är det sämsta jag någonsin har upplevt av Metallica! Det är riktigt tråkigt att lyssna på även om man kan säga att det musikaliskt är experimentellt. Med andra ord så kan man inte anklaga bandet för att ha kört fast i samma spår som tidigare vilket måste ses med positiva ögon (eller öron). Men tyvärr blir det nästan plågsamt att ta sig igenom den istället för en upplyftande erfarenhet. Naturligtvis finns det vissa låtar eller passager som är bättre än andra och det råder ingen tvekan om vilka det är som spelar, Metallicas speciella ”crunch” finns kvar även om det är betydligt otydligare här än på både Load och ReLoad, men faktum kvarstår att det är en stor ansträngning att lyssna på hela skivan i ett svep och det måste ju faktiskt avspegla sig på betyget.

2/10 

Eric Clapton – From the Cradle – 1994

Det här är ett väldigt kompetent bluesalbum och Eric Clapton gör verkligen skäl för sitt smeknamn – Slowhand. Tyvärr blir det lite långrandigt framåt slutet kanske delvis beroende på att blues i sig är en väldigt plågsam musikstil. Inte för att jag inte gillar det, för det gör jag, men det finns stora begränsningar i vad man kan göra med en bluesskala. Innehållet i texterna är ofta väldigt depressivt och man klarar kanske inte jämmer och elände hur länge som helst. Musikaliskt är det dystert vilket förstås passar genren och texterna ypperligt och genomförandet är det som sagt inget fel på! Gitarrsolona kanske tenderar att bli lite mycket till slut även om Eric Claptons spelstil inte når de tonutvräkande tendenser som exempelvis Johnny Winter! Han är något mer återhållsam och sparsam med det han gör och man kan förstås inte anklaga honom för att inte vara en skicklig gitarrist. Han lyckas dock, trots mina negativa invändningar, att hålla musiken intressant och när man lyssnat genom skivan ett par gånger så har intresset växt en smula till.

7/10 

Texas – Red Book – 2005

Som jag tidigare konstaterat så är Texas en relativt ny bekantskap för mig. Jag har gått igenom hela deras katalog och nu kommit till det här albumet – Red Book! Det är deras sjunde album och huruvida det också är deras sista eller inte kan man förstås spekulera om. För antingen har bandet tagit en paus eller så kommer de inte att återförenas av olika orsaker. Hur som helst var det här ett alldeles för poppigt album för mig! Jag gillar de tidiga albumen med lite mer soul, blues och rock och det här passar mig inte riktigt! Dock kan jag konstatera att det trots allt är betydligt bättre än den föregående plattan Careful What You Wish For som var riktigt bedrövlig i flera avseenden. På den här skivan kommer Sharleen Spiteris röst fram mycket bättre och hon för utrymme att briljera på ett annat sätt än på den föregående plattan. Det är en viktigt poäng eftersom jag tycker att hon är en riktigt duktig sångerska. Melodierna är också bättre och mera lättsamma men det är fortfarande för mycket pop och för lite av de andra ingredienserna som tidigare har gett Texas en så pass potent grund att stå på!

5/10 

Deep Purple – Purpendicular – 1996

Efter en återföreningsperiod av den klassiska sättningen på fyra skivor, eller tre egentligen eftersom Slaves & Masters som kom mellan The House of Blue Light och TheBattle Rages On inte hade Ian Gillan på sång utan Joe Lynn Turner, tar nu sagan slut. Ian Gillan är tillbaka bakom micken men Ritchie Blackmore har istället fått stryka på foten. För många människor var han säkert lika synonym med klassiska Deep Purple som för Rainbow och jag måste erkänna att jag personligen hade tvivel om hur det egentligen skulle kunna fungera utan honom. Med facit i hand kan jag konstatera att det inte gör så stor skillnad. Steve Morse, som har ersatt Ritchie Blackmore fungerar utmärkt och även om det egentligen inte blir bättre så är det definitivt inte sämre heller. Man känner igen soundet även om det i några av låtarna låter lite modernare än vad man är van vid från tidigare, men det är inga större skillnader egentligen. Dock kan man konstatera att det faktiskt låter som om de övriga musikerna, och framförallt Ian Gillan, faktiskt tycker att det är lite roligare än på länge. Tyvärr hjälper inte det eftersom många av melodierna är rätt tråkiga och det finns inga direkta toppar. Det finns heller inga djupare dalar utan det blir rätt så jämntjockt över hela linjen. Klart igenkänningsbart alltså, men utan det allra bästa materialet!

5/10