Nyheter: Nytt album från ZZ Top!

Efter att ha skrivit om samtliga album av ZZ Top (även om jag inte laddat upp dem på bloggen än) är jag lite tveksam till om jag verkligen vågar införskaffa den här nya skivan. Utvecklingen har inte gått åt rätt håll precis... Nåja, det blir väl ett inköp så småningom i alla fall!

Guns n’ Roses – Chinese Democracy – 2008

Numera är det väl bara Axl Rose som är kvar av bandets original- eller åtminstone klassiska sättning? Man kan tycka vad man vill om detta och om Axl är för excentrisk eller lika stor bråkstake som Dave Mustaine verkar vara, men sjunger som en Gud gör han! Detta är ett album som jag från början tyckte var lite sisådär men efter ett antal genomlyssningar har det verkligen växt!

Nu är jag inte någon större anhängare av Guns n’ Roses egentligen och har ingen egentlig koll på deras tidigare material förutom de uppenbara hitsen och sådant då förstås. Jämförelser blir därför svåra men enligt vad jag kan förstå låter det som förr ungefär. Det är välproducerat och välskrivet med några låtar framåt slutet som lyfter plattan ytterligare. Det är nämligen på den andra halvan som de allra bästa låtarna finns, de med hookar som man kommer ihåg och nästan kan sjunga med i direkt.

Tydligen har skivan varit i produktion ungefär lika länge som hoppet mellan den här skivan och Guns n’ Roses förra – The Spaghetti Incident, som kom 1993. Det låter ju otroligt men å andra sidan ryktas det om att det här är den dyrast skiva som någonsin producerats med produktionskostnader på 13 miljoner dollar. Fantasisummor!

Hur som helst har man lyckats bra med skivan. Jag har inget direkt att klaga på, Axls röst är underbar och så personlig att man inte tar fel för ett ögon blick vad det är som spelas. Däremot har jag lite svårt att genrebestämma den. Å ena sidan är det en hårdrocksplatta och det är väl det som får bli den slutgiltiga genren. Men det är också en platta med fullr orkestrerat ljud. Kanhända är det genererat via synthar eller liknande men det låter åtminstone som att det har varit en hel symfoniorkester tillgänglig under delar av albumet. Men att kalla det för symfonisk rock eller ännu värre symfonisk metal känns aldrig som ett alternativ.

Jag är glad att jag tog mig tid för den här skivan som enligt all logik egentligen borde ha gått mig förbi för den är faktiskt ganska bra och den växer med ett antal genomlyssningar. Faktum är att det är först när man börjar förstå musiken som det blir riktigt bra. Men även om den är lite otillgänglig från början är det mödan värt att inte ge upp, skivan vinner i längden!

7/10

Stratovarius – Infinite – 2000

Det är inte ovanligt att Power Metal plattor vid första anblicken tenderar att uppfattas som aningen löjeväckande och karikatyraktig. Så är det åtminstone för mig. Missförstå mig inte, jag gillar verkligen genren och det brukar efter några få genomlyssningar finnas mycket att ta vara på rent musikaliskt och melodimässigt. Så även här, på detta åttonde albumet av finska Stratovarius.

Jag utgår ifrån att bandnamnet är något av en ordlek som syftar till mästerkonstruktören av stråkinstrument som violiner, cellos etc. För min egen del får jag också associationer till brilliant instrumenthanterande och då i detta fall naturligtvis av gitarrer av modellen Stratocaster. Nu har jag ingen aning om gitarristen Timo Tolkki använder sig av denna gitarrmodell men det är i alla fall min sinnesbild av det hela.

Som jag inledningsvis hävdade så blir det efter ett tag en riktigt bra platta med fina melodier som är lätta att känna igen. Efter några genomlyssningar till tycks dock underhållningsvärdet sjunka och det börjar bli lite tjatigt faktiskt. Bäst är skivan alltså efter några genomlyssningar men det går också att spela sönder den.

Musikaliskt är det inget oväntat som händer, det är ganska typisk Power Metal. Sättningen är klassisk: Trummor, bas, gitarr, sång och keyboard. Lite för mycket av det senare för min del men den har en självklar plats i ljudbilden. Överlag blir det alltså godkänd för den här plattan även om jag hade önskat att den hade haft lite längre hållbarhet.

6/10

Recension: Chimaria - Chimaria - 2005

Chimaira

Chimaria

2005

Roadrunner Records #618262

Märkligt nog är det här inte Chimarias debutalbum, som annars brukar vara självbetitlade, utan faktiskt det tredje. Jag har ingen bekantskap med de första alstren och inte med de senare heller för den delen och kan inte bedöma något utvecklig eller brist på utveckling över tid. Det jag kan göra är att skriva om just det här albumet och sen får det vara bra med det!

Antagligen kommer det här också att bli den enda recensionen av Chimarias musik eftersom det inte riktigt passade mig. Om jag förstår det hela rätt rubriceras det här som Metalcore, en genre jag verkligen inte är bekant med. Det är brutalt och aggressivt och vokalistrollen består av en massa growlande vars innehåll är omöjligt att det mesta av tiden. Jag kan i och för sig stå ut med detta om musiken är tilltalande men den blir fort tjatig och jag tycker inte det finns någon direkt dynamik i den heller. Jag gillar riff och tempoväxlingar, i synnerhet på gitarrerna, och det är lite för lite av den varan. Det ska kanske vara så i Metalcore?

Hur som helst så tycker jag att bonus CDn som medföljer just den utgåvan av skivan som jag har är bättre än själva skivan, vilket är anmärkningsvärt eftersom det rör sig om livematerial och jag gillar överlag inte liveskivor särskilt mycket. Av detta kan vi dra två slutledningar. För det första kan det vara så att Chimaria är ett exceptionellt liveband eller så är faktiskt behållningen större för mig när det blir lite mindre högljutt (liveinspelningarna är inte de bästa rent volymmässigt). Oavsett vilket är det inget särskilt gott betyg åt skivan när bonus materialet är det bästa med den.

4/10

Omar & the Howlers – Muddy Springs Road – 1995

Om det här är en skiva med “The Howlers” eller inte verkar stå skrivet i stjärnorna. På omslaget står det onekligen men motsägelsefulla uppgifter hävdar å andra sidan att det rör sig om ett soloalbum. Hur som helst verkar ändå ”The Howlers” vara olika gäng varje gång och snarare ett artistnamn för Kent Dykes (Omar) än ett riktigt band med bestående medlemmar. Jag har ingen aning…

Hur som helst är det inte en skiva man blir vidare besviken på. Är man ute efter solid bluesrock är det precis vad man får och det går heller inte att ta miste på Omars skrovliga röst som passar som handen i handsken till den aningen opolerade musiken. Inte för att det råder någon kaos eller så men det är i alla fall inte så störande tillrättalagt som en del överproducerad bluesrock kan vara ibland. Det finns till och med hammondorgel eller liknande som inte förstör musiken på grund att det är producerat och mixat på rätt sätt.

Jag gillar den här skivan, det är inte det bästa som har kommit från vare sig Omar & the Howlers eller Texas men det är en väl avvägd blandning mellan Elektrisk Texas Blues och mer traditionell Bluesrock som verkligen inte skäms för sig!

7/10