John Norum – Total Control – 1987

För alla som växte upp på åttiotalet med tidningen OKEJ och verkligen gillade Europe blev det nog något av en chock att läsa att John Norum lämnat bandet, och det efter den framgångsrika The Final Countdown plattan som verkligen blev framgångsrik och öppnade världen på ett helt nytt sätt för bandet. Men har man meningsskiljaktigheter när det kommer till det musikaliska så har man och John Norum gillade inte den inriktning som Europe hade tagit i och med The Final Countdown. Det är åtminstone den officiella förklaringen och lyssnar på man på det här albumet – Total Control, solodebuten från John Norum, så hörs det! Det här handlar mycket mera om regelrätt hårdrock a la åttiotalet än den popigare hair metal Europe hade blivit. Dessutom infriar John Norum drömmen om att få sjunga själv på många av låtarna. Han är ingen särskilt skicklig sångare men han klarar av att leverera melodierna. Bättre på att spela gitarr får man dock säga att han är. Tyvärr hänger han sig lite väl mycket åt att försöka imponera med sin teknik och det gör att det musikaliska får stryka lite på foten. Så här, många år efter releasen kan man också konstatera att det låter mycket daterat och att det inte alls håller särskilt bra längre, om det nu någonsin var särskilt bra!

5/10 

Recension: Twisted Sister – Under the Blade – 1982

Hårdrock, inspirerad av glamrocken, från början av åttiotalet lät onekligen på ett speciellt sätt. Det gjorde även Twisted Sister vars musikalitet väl alltid har kantats av enkla melodier och okomplicerade gitarrslingor, kanske beroende på bandets begränsningar på instrumenten. Hur som helst kommer den som stiftade bekantskap med megadunder framgångsrika Stay Hungry från 1984 att känna igen sig här. Det låter lite skramligare och att Alice Cooper varit en inspirationskälla är ganska tydligt. De musikaliska kvaliteterna varierar ganska friskt och medan några av låtarna faktiskt är riktigt trevliga att lyssna på är de flesta faktiskt av en sådan natur att man nästan glömt bort dem innan de tagit slut. De mest utmärkande låtar är onekligen Destroyer, plattans titelspår – Under the Blade, som orsakade visst rabalder under den mörka tiden i amerikansk historia där artister som Dee Snider och Frank Zappa fick sitta och försvara sina texter inför kongressen (eller liknande). Och så I’ll Never Grow Up Now, som bara återfinns på plattans re-release från 1985. Kul att plocka fram ibland med knappast något man lyssnar särskilt ofta på!

5/10 

Recension: Michael Bolton – Everybody’s Crazy – 1985

Jag har väl aldrig varit någon riktig fan av Michael Bolton, åtminstone inte av det som han har gjort under de senaste tjugo åren av sin karriär. Före dess fastnade jag dock för den här skivan – Everybody’s Crazy, som är en hårdrocksplatta av åttiotalssnitt. Det innebär gott om floskler och produktionen ligger nära den standardiserade mall som kom att bli synonym men den här typen av melodisk rock under den här tidsperioden. Numera är det inget som exalterar nämnvärt även om det någon gång emellanåt kan vara roligt att återstifta bekantskapen med förr. Självklart kan den också vara roligt att höra för dem som inte känner till denna del av Michael Boltons karriär. Det är inga problem att höra var som komma skall efter att han klippte av sig det långa håret och man får väl helt enkelt se det här som en del av ett musikhistoriskt arv, och som sådant är det av mindre intresse vilka kvalitativa egenskaper som faktiskt finns. Hur som helst så föredrar jag det här framför den senare karriären alla dar i veckan!

5/10 

Recension: Rik Emmett – Absolutley – 1990

Hade jag skrivit det här på den gamla goda tiden när allting var antingen Synth eller hårdrock skulle det här onekligen ha fallit inom den senare kategorin. Detta även om kriget mellan synth och hårdrock egentligen var över när plattan släpptes. Nu är jag inte lika säker på vilken rubrik som bör sättas. Det finns onekligen hårdrock på albumet som kanske kan liknas vid Y&T i sina mjukaste låtar. Det är också bluesigt och rockigt vilket gör att det komplicerar saker och ting om man bara ska sätta en genre på det hela. Lyckligtvis kan jag här sväva ut och knyta flera stilar till samma platta! Det blir alltså en blandning av bluesrock och hårdrock i mina öron.

Det här är Rik Emmetts debut som soloartist efter att han hoppat av Triumph som han en gång i tiden varit med att bilda. Jag kan inte påstå att mina kunskaper om dem är särskilt vidlyftiga men jag har hört dem några gånger och har dem i den yttre delen av min referensram. Det här är klart mycket bättre och intressantare rent musikaliskt än min uppfattning om Triumph.

Rik Emmett är en skicklig gitarrist, det hörs ganska tydligt tidigt på plattan. Han sjunger också lead och gör det bra. Det finns ingen anledning till superlativ men det funkar i alla fall utmärkt. Låtarna är kanske inte lika medryckande som de skulle kunna vara men han har i alla fall inte fastnat i fällan att nyttja sig av för mycket klichéer i låtskrivandet. Det känns fräscht fast plattan är även tjugo år gammal och det är inte dåligt det. Det är lite annorlunda rytmer än vad man skulle räkna med om det vore strikt hårdrock och där vinner Rik Emmett ännu en poäng!

Totalt blir det ett album som verkligen inte skäms för sig men som å andra sidan kanske inte lockas några nya fans heller. Det är bra, men inte tillräckligt bra för att folk ska köa dygnvis i förväg inför ett nytt skivsläpp…

6/10

Humanry Stew – A Tribute to Alice Cooper – 1999

Frågan är hur många hyllningsalbum man står ut med? Åtminstone om man som jag är lite av en fanatiker när det kommer till Alice Cooper och har skrivit om hela hans produktion av studioalbum. Den här är dock lite annorlunda även om själva låtvalen kan tyckas lite tråkigt för en luttrad fantast. Det handlar nämligen uteslutande om de absolut mest kända låtarna och den nyaste av dem – Go to Hell, är från 1976. med det i bakhuvudet ska jag knappast behöva rabbla titlar utan låt oss istället konstatera att det rör sig om tolkningar av låtar från Killer, School’s Out, Billion Dollar Babies, Welcome to my Nightmare och Alice Cooper Goes to Hell. Det som gör plattan speciell är istället att man lyckats samla ihop en hel drös superstjärnor inom sitt gebit till att framföra låtarna. Dave Mustaine, Slash, Eric Singer, Roger Daltrey, Marty Friedman, Ronnie James Dio, Steve Lukather, Vince Neil, Zakk Wylde, Bruce Dickinson, Vinnie Colaiuta, Tommy Aldridge, Dee Snider, Adrian Smith, Mick Mars, Gleen Hughes och Don Dokken för att nämna några. Den ständiga referenspunkten är Bob Kulick, som förutom att ha producerat plattan också står för kompgitarr på samtliga låtar utom en. På avslutande Elected har han lämnat över detta ansvar till Billy Duffy. Jag känner mig alltså lite kluven till detta album och vet inte riktigt hur jag ska resonera kring det. Ska dess negativa aspekter, tråkiga (och sönderspelade) låtval, inte särskilt uppfinnings arrangemang etc. ta överhanden, eller är det trots allt så att eftersom låtarna är i grunden hur bra som helst ska detta spegla betyget? Vi kan väl säga så här, den som ska skaffa plattan är nog antingen en fanatiker som jag som måste ha allt, eller en som precis har upptäckt Alice Coopers låtar och vill ha dem i versioner med sina favoritartister.

7/10