Woe Gothenburg – it’s woe time – 2015

Varför kommer det så mycket musik från Göteborg? Det finns ju hur mycket band som helst från denna Sverige näst största stad. Det är säkert en fråga som är intressant att forska i men den hör kanske inte hemma i en recension av en debutplatta? Inte för att det har med något annat att göra men jag antar att Woe har råkat ut för att bli sammanblandade med andra band och därefter lagt till Gothenburg i namnet. Det är inte ett helt ovanligt grepp bland bandnamn som får anses vara populära. Det här är alltså Woe Gothenburg!

Ska vi placera dem på den musikaliska kartan över hårdrock och heavy metal, för det är i denna svär Woe Gothenburg hör hemma, menar det själva att Black Label Society, Rage Against the Machine och Foo Fighter är bra referenser. Jag tänker inte protestera. Det är helt klart en välspelad platta och jag gillar den råa energin som kommer från musiken. Egentligen är jag inte så förtjust i den typ av sång som Woe Gothenburg använder sig av. Och nu råkar jag förstås i blåsväder och måste förklara mig…

Självklart är det inte sången som är problemet, utan själva melodislingan, eller sättet det levereras ihop med den tunga rockmusiken. Den ligger liksom lite utanpå och är inte riktigt lika melodiskt medryckande som jag skulle vilja. Det där är inte genomgående för hela skivan. Och det blir dessutom mer tilltalande för varje gång jag lyssnar på musiken. Jag är dock en kille som gillar gitarrer och gitarriff och på den fronten har jag inget att klaga på. Det är mycket av båda varorna. Kanske så mycket att när jag koncentrerar mig på att njuta av detta hinner jag inte riktigt med att fokusera på sången också. Så är det naturligtvis. Det är inget fel någonstans, det är bara jag som inte hinner med att upptäcka allt som finns.

För det är onekligen bra musik, tro inget annat! Det ligger väl närmare hårdrocken än heavy metal skulle jag nog säga. Ja, inte om man räknar klassiska band med klassiska skivor, Deep Purple och Black Sabbath kanske. Men det är heller inget som påminner om NWOBHM. Detta är något annat. Något som kommer att leva länge än. Musik som ännu inte är tidlös men som med rätt förutsättningar mycket väl skulle kunna bli det över tid.

7/10

Conspiracy Theory - #1 – 2015

Låter det förmätet av mig om jag påstår att jag inledningsvis tycker att det påminner om en sång som jag själv skrev för ett antal år sedan? Ja, det är alltså inte frågan om någon stöld, varken från deras eller min sida. Det jag menar är helt enkelt att jag en gång skrev en låt som andas ungefär samma punkrockkänsla som #1 gör. Det här är förstås betydligt bättre än mitt egna alster, som dessutom skapades med MIDI. Ingen höjdare men det lät argt.

Själva grunden ligger alltså i punkrocken. Jag tycker dock att man avviker en del från temat och det är bra! Punkrock är inte det som ligger mig allra närmast om hjärtat och det kan snabbt bli tröttsamt att lyssna på. Jag kan säga att även om jag bara haft tillgång till den här plattan i ett par dagar så har jag lyssnat igenom den fler gånger än vad jag någonsin har gjort med liknande musik förr. Varje gång hittar jag nya nyanser som jag förut inte lagt märke till.

Det funkar lika bra med balladerna som med röjarrocken. Det är helt klart något som får mitt adrenalin att flöda och passar mig alldeles utmärkt när jag behöver lite extra energi. Däremot är jag inte helt övertygad om att jag någonsin kommer att kunna sjunga med i det som framförs, eller lära mig melodierna utantill. Det säger säkert mer om mig än Conspiracy Theory. Det är kompetent framfört och snyggt producerat. Låter det som en motsägelse när det handlar om punkrock? Om det nu ens ska rubriceras som det. Det är kanske bättre att titulera det som Rock n’ Roll. Det är onekligen frågan om energi! Tänk om, tänk rätt! Det är klart att det kan ligga snyggt i ljudbilden alldeles oavsett vad det är frågan om för musik!

Tänker jag efter och tillåter mig att inte gå enbart på känsla skulle jag kunna drista mig till att säga att vi hamnar någonstans mellan Burn GBG och The Erotics. Men man ska inte tänka så mycket utan låta musiken tala för sig själv.

6/10

Melissa Horn – Om du vill vara med mig – 2013

Om du vill vara med mig är Melissa Horn fjärde skiva, till dags dato är det också den senaste. Jag vet att jag har lyssnat på henne förut och gillat det jag har hört och jag minns också en lite genant sak som jag tänkte på då. ”fan, hon påminner lite om Mariza Horn”. Jojo, det var ju inte så konstigt med tanke på att det är henne dotter. Inte tillräckligt med research kan man säga.

Musiken är tämligen lågmäld och den känns oerhört innerlig. Texterna är sorgsna och tilltalar mig rejält. Melissas röst är även den innerlig och det låter som att hon verkligen har upplevt allt det vemodiga hon sjunger om. Det hoppas jag verkligen inte att hon har för då är det ett riktigt tragiskt levnadsöde. Jag ser fram emot att lyssna mer på denna sångfågel. Jag gillar vemodet!

8/10

Nytt album från Europe

Då var det dags för Europe att släppa ett nytt album igen. Jag har faktiskt inga förväntningar alls men tror att det fortfarande kommer att vara intressant att utforska!

Release: 20150302

Venom – Into the Very Depths - 2015

Jag tror inte att jag har lyssnat på Venom med någon reda sen Black Metal albumet. Någon enstaka skiva har det väl blivit men inte så där helhjärtat.  Jag vet inte om det var det extremt taskiga ljudet på Black Metal eller om musiken helt enkelt inte passade mig just då. Jag gillade titelspåret som fan man har inga minnen av resten. Inte mer än att allt mer eller mindre skulle ha låtit likadant.

At the Very Depths är något helt annat. Det är inte längre den skitiga black metal som bandet en gång stod för. Jag skulle istället vilja rubriceras det som heavy metal idag. Vissa av texterna är fortsatt kvasisatanistiska men det är väl känt sedan länge att allt som Venom hade var en image. De trodde inte på det där om Satan själva.

Men jag gillar den har skivan på sina egna premisser.  Det är kanske inte lika skitigt som förr men det är bättre ljud och melodier man lär sig redan efter ett par genomlyssningar. Det är låtar lätta att ta till sig och som musikaliskt ibland ligger i gränslandet mellan punkrocken och Motörhead.

Det här är en skiva jag verkligen rekommenderar och som gjorde mig smått överraskad faktiskt. Jag hade inte väntat mig så kvalitativ musik.

8/10