Det här blev Cornelis
Vreeswijks sista skiva. De som har läst mina tidigare recensioner av hans
plattor vet att det här handlar om min egen lilla husgud, något som jag delar
med många andra människor! Låt vara det handlar om ”hårdrockare” eller ”poplyssnare”,
en sak verkar vi ha gemensamt. Naturligtvis handlar det i mångt och månget om
texterna som förstås är magnifika men ska man vara riktigt objektiv så tycker
jag inte att den här skivan tillhör de bästa. Det är inte ens en skiva som
platsar på den övre halva utan faktiskt en ganska misslyckad sak om jag får
säga mitt.
Men det är egentligen inget som hade kunnats göra så
mycket annorlunda heller. Produktionen är färgad av sin tid och tilltalar mig inte
alls. Cornelis främsta verk är
enligt mig de som kom tidigt i karriären, de som inte kräver mer än akustisk
gitarr till sången. Större arrangemang och större ambitioner tilltalar mig inte
lika mycket som de kvicka visorna helt enkelt. Ett par av spåren finns i
betydligt bättre versioner än de som återfinns här – Blues för Fatumeh och Till
en Gammal Knarkare till exempel! Här är de ganska sävliga medan de i andra
inspelningar tillhör de mest tempostarka låtarna överhuvudtaget!
Jag tycker absolut det är en skiva som bör finnas i
samlingen (tillsammans med alla de andra skivorna av Cornelis) men det är mest för att det rör sig om ett principiellt
nationalhelgon än att det egentligen finns kvalitativa aspekter att ta hänsyn
till!
6/10
