Recension: ZZ Top - Fandango - 1975

Fandango (1975) – När den här skivan kom första gång, på vinyl, var A-sidan en liveinspelning och B-sidan studioinspelade låtar. På CD blir det förstås annorlunda, men fortfarande är den delvis liveinspelad såklart! Först ut är Thunderbird, en låt med riktigt drag i och där spelglädjen blir alldeles uppenbar! Det verkar förresten finnas en liten historia kring just denna låt som ursprungligen skrevs av bandet Nightcaps och således stämde ZZ Top i och med deras framförande av låten 1975. Men tydligen saknade upphovsmännen rättigheterna och ZZ Top vann målet och såg till att skaffa rättigheterna till den.

Förutom denna framförs Leiber/Stollers Jailhouse Rock, som förstås främst förknippas med Elivs Presley och ingen annan. Dusty Hill, som sjunger den, gör ett riktigt bra jobb och han framför också flera av låtarna på plattans studioinspelade låtar. Tush, som har kommit att bli en av bandets stora klassiker, inte minst! Denna släpptes som singel och nådde ända till nummer 20 på singellistan! Han står också för sången på Baliense, som onekligen tillhör de mer anonyma låtarna på skivan och Heard it on the X där han och Billy Gibbons sjunger växelvis. Det är förresten en av mina absoluta favoriter!

Om man förresten visade var skåpet skulle stå med bluesballaden Hot, Blue and Righteous på förra plattan – Tres Hombres, så är det inget mot vad man lyckas åstadkomma på den här plattan. Blue Jean Blues är något som lyckas placera sig bland det bästa som gjorts i genren överhuvudtaget!

Jag kan förresten inte låta bli att kommentera en intervju jag såg med Frank Beard en gång. Det handlade om extrema rytmer och inslaget fokuserade egentligen på trumslagare i mer extrema band såsom Slayer och något annat som jag inte riktigt minns just nu. Hur som helst så fick Frank lyssna och tala om vad han tyckte om stilen. Genast menade han på att sånt hade han minsann redan gjort på den här skivan och refererade till det livemedley som avslutar den live inspelade delen av skivan. Det var samma typ av kaos menade han på. Personligen tycker jag att det var en ganska dum jämförelse och jag uppfattade det snarare som att han försökte framlyfta sina egna kvaliteter eftersom han uppenbarligen inte gillade den lilla snutt musik som han fick höra. Men ödmjukhet eller inte så är det här förstås en bra platta som förtjänar sin plats! – 7/10 

Recension: ZZ Top - Tres Hombres - 1973

Tres Hombres (1973) – Man kan väl inte direkt påstå att de första åren kantades av stora variationer musikaliskt sett. Det handlar här, på bandets tredje platta, fortfarande om stabil bluesrock med Bill Ham som producent. Man kan förstås fråga sig varför man ska ändra ett vinnande koncept och det är ju faktiskt fantastiskt bra emellanåt. Åtminstone när det gäller musikalisk stil och själva produktionen, sedan gäller det ju att bidra med bra låtar också förstås. Här tycker jag att man har återgått lite till första plattans kvaliteter när det gäller melodier som sätter sig hos lyssnaren och många av mina personliga favoriter återfinns på den här plattan. Waitin’ for the Bus, Jesus Just left Chicago, Beer Drinkers and Hell Raisers, som Motörhead senare skulle komma att göra en cover på, balladen Hot Blue and Righteous och kanske framförallt La Grange är alla låtar som definierar den här plattan. Just La Grange är förstås något av det bästa och mest typiska som kommit från bandet och många människor verkar än idag tycka att det speciella gunget som finns i denna är ZZ Top, själva hjärtat i trions musik så att säga.

Plattan placerade sig på åttonde plats på Billboardlistan och singeln La Grange på plats 41 på singellistan och man får väl säga att det var här som framgångarna började på allvar och ska man bara äga ett av albumen från de tidiga sjuttiotals-åren är det här man ska ha! Men tro för den delen inte att det här är överlägset de första två albumen. De har helt klart sin plats, både i musikhistorien och i bandets viktiga diskografi, men här har man lyckats kombinera medryckande låtmaterial med tidlös produktion för första gången, de både första plattornas förtjänster helt enkelt! – 8/10

Recension: Rio Grande Mud - 1972

Rio Grande Mud (1972) – Det är väl egentligen inte mycket som är nytt under solen jämfört med First Album. Trion fortsätter i samma spår som tidigare och gör ytterliggare en stabil bluesrockplatta. Gibbons står ånyo för det mest av materialet och när han inte tagit hjälp av Bill Ham som producerar igen, eller de andra bandmedlemmarna är det kan själv som är krediterad författarskapet. Nu spelar det väl förvisso inte någon större roll vem som har skrivit vad, så länge som det är bra musik, men det kan ändå vara intressant som en historisk trivia i bandets utveckling.

Bland de mest utmärkande låtarna hörs Francine, som också blev singel och Just Got Paid och det, även om man som sagt känner igen sig sedan debutalbumet, ett lite råare sound. Det känns som om bandets utveckling, som visserligen kan sägas vara subtil, trots allt fört med sig ett modernare sound trots att det enbart handlar om ett enda år mellan skivorna. Fast det är klart att det mesta av förändring nog ska tillskrivas producenten Bill Ham och inte bandet egentligen. Det här är en platta som fortfarande håller utan att kännas daterad, något som First Album inte riktigt lyckas med. Dock är den i grunden inte riktigt lika stark och låtarna utmärker sig inte som lika enastående.

Det är alltså ett högst märkligt album, ett bättre produktion är föregående First Album, men samtidigt med mindre originalitet i låtarna även om det åldrats betydligt värdigare… Här skulle man sätta in en smiley som förvirrat ryker på axlarna och skakar på huvudet utan att förstå någonting. Och som alla förstår är det svårt att sätta ett betyg på ett sådant här album. Det är riktigt bra så länge det spelas men få låtar fastnar i minnet till nästa genomlyssning och dessutom både bättre och sämre är den föregående skivan på olika punkter. – 7/10

Recension: ZZ Top - First Album - 1971

ZZ Top’s First Album (1971) – Om man, som jag, upptäckte ZZ Top i samband med deras, nästan osannolikt framgångsrika, genombrott med Eliminator 1983 och sedan går tillbaka i tiden för att upptäcka rötterna kommer man inte att känna igen sig en enda smack. Början på karriären var totalt skiljd ifrån vad som senare skulle bli enorma publikframgångar med musikvideos på MTV etc. och är mera en korsning mellan klassisk blues boogie och bluesrock. Sättningen är dock densamma och förutom att det står att ”Rube” Beard spelar trummor på detta album är allting egentligen sig likt. ”Rube” är förstås taktmaskinen Frank Beards smeknamn och så var det inte mer med den saken. För gitarr och sång, liksom alltid står Billy Gibbons medan Dusty Hill spelar bas och sjunger också.

Inte för att det egentligen har något med musiken att göra men jag tycker ändå det kan vara på sin plats att nämna att ZZ Top eller ”skäggen” vid den här tiden ännu inte hade odlat dessa och att de ännu inte ingick i imagen på ett så uttalat sätt som sedan skulle bli verklighet.

Musiken är som sagt blues, uppblandat med boogie och hederlig bluesrock av Texassnitt, och ska man drista sig till att nämna låtar måste man väl nämna Brown Sugar som numera måste räknas till de stora klassikerna från den tidiga tiden, och Neighbor, Neighbor som tillhör mina personliga favoriter. Det är ganska enkla låtar som följer ett enkelt mönster och gillar man sparsamt instrumenterad musik får man sitt lystmäte tillfredställt här. Det är trummor, bas, gitarr och så sång då. Inga onödiga krusiduller!

För kompositionerna står till den största delen Billy Gibbons, som på ett flertal låtar tagit hjälp av plattans producent (som skulle producera många fler av bandets album) Bill Ham. På ett par av den har också Dusty Hill och Frank Beard kommit till tals, men det är osäkert hur mycket var och en har bidragit med. I vilket fall som helst är det helt klart ett följsamt album med mycket helhetskänsla i. Man tröttnar inte på det även om det inte skiner och glänser som det bästa som hänt i det musikhistoriska Texas genom tiderna. (Somebody Else Been) Shakin' Your Tree blev förresten singel och för den som är bekant med senare plattor lär Backdoor Love Affair vara av intresse! – 8/10

Recension: Lamb of God – Ashes of the Wake – 2004

Eftersom Lamb of God är en relativt ny bekantskap för mig är det här bara min andra platta med dem. Det lär bli fler, var så säkra! Min enda referenspunkt för tillfället – den föregående plattan As the Palaces Burn, är sedan tidigare recenserad här och jag tänkte nu delge Er några tankar om den här skivan också.

På det hela taget är det inga större överraskningar jämfört med den tidigare plattan. Jag tycker kanske att den här är något tyngre och aggressivare vilket inte nödvändigtvis är en fördel. Faktum är att i det här fallet är det inte en fördel eftersom jag gillar den föregående plattan något mer. Framförallt är sången aningen skrikigare här och det är något jag har lite svårt för.

Låtarna är dock bra och det finns hur sköna riff som helst att hitta. Jag skulle vilja kalla det här för ett utmärkt ”mellanalbum” även om jag vet att det här tydligen är det bäst säljande albumet hittills av Lamb of God. Jag hade önskat lite mer sans av vokalisten men man kan inte få allt och även om jag föredrar den föregående skivan är det fortfarande riktigt bra – och så mycket är det inte som skiljer i upplevelsen heller!

7/10